Dyrast häst vinner

Hej!

Hoppas Ni haft en riktigt härlig påsk. 

Själv har jag äntligen börjat fila på en dröm jag länge haft, att kunna lyfta in fler i vår sport och då framför allt i barrel racen. Att våga börja ge av den lilla kunskap jag har för att faktiskt kunna bygga upp nya ekipage. Jag har alltid haft en förkärlek till ungdomar och valde för några år sedan att hjälpa en liten tjej med hennes galna ungponny. Med ett jävlar anamma i ekipaget, en stöttande familj och mig vid sidan lyckades de knipa titeln “svensk mästare” bland ungdomarna i polebending. Sedan den dagen har jag alltid vetat vad jag vill göra, jag har bara inte haft modet och självförtoendet inne (vet knappt om jag har det nu 😉). Men nu är jag öppen för förslag, kika gärna in min sida på Facebook. Rosie B Barrelhorses.

Det här med att våga satsa är något jag ofta får frågor om. I det här landet dricker man mellanmjölk, man hälsar knappt i mataffärerna, man ska helst inte synas och höras utan man ska flyta med i mängden. Något pappa alltid printade in i mig och min bror var – annorlunda är bra.

Jag kämpar fortfarande med självförtroendet och vad andra ska tycka och tänka samtidigt som jag inte låter det begränsa mig allt för mycket. Ta till exempel det här med sponsorerna. Jag har fått chansen att samarbeta med företag jag verkligen tror på. Innan jag tog tag i saken och svarade ja så hade jag jättemycket problem med andras fördomar, nu skulle alla hästmänniskor tro att jag var typ proffs. Det vill jag ju inte bli titulerad som för det sticker ju ut. Det var likadant när jag blev tillfrågad att skriva för Lucky Rider, lilla jag liksom.

Det hände mycket på ett år och i slutändan så är jag så tacksam för vad allt gett mig. Hästsporten är en dyr historia. Icke hästmänniskor ramlar nästan av stolen när de får höra prissummor på vissa detaljer. En sadel för 30 papp, en uppsättning med benskydd för ett par tusen eller en transport för 6 siffrigt belopp är inget vi hästmänniskor höjer på ögonbrynen för idag. Det är vardagsmat. Många är belånade upp över öronen för att kunna försörja sin sport. Vi plöjer ner pengar i våra hästar. Så vem vore man att tacka nej till lite hjälp på vägen?

Många ser hästsporten som en snobbsport. Dyrast häst vinner. Med handen på hjärtat, lite så är det. Man lägger sig på den nivå som är relevant. Kostar det så smakar det. Självklart ska man ha betalt för en bra häst, är den korrekt avlad för ändamålet och tränad av en duktig ryttare så kostar den mer än Lotta i svängens tjuvbetäckning. Unnar man sig en bra häst så plockar man antagligen prisrosetter  (till en början i vart fall). Det hör hemma i en satsning och jag är verkligen genuint glad för de som haft möjligheten. Men en häst kan vara svår även om den presterat på den högsta nivån.

Det är som att sätta någon som precis tagit körkort i en ferrari och låta personen prova lite själv. Det kan fungera men man kan också fördärva 100 tusentals kronor, kanske till och med miljonbelopp. För det är vad en bra tävlingshäst kostar.

Ni som läst min blogg vet att jag inte fått en färdig tävlingshäst. Jag har nästan bara suttit på råmaterial. Min första ponny fick jag rida in och träna upp själv. Jag fick min första sadel när jag fyllde 10 för att min balans skulle bli bra. Min första barrel-häst Candy var en problemhäst pappa red till som jag fick träna upp och tävla. Ett år fick jag tävla en rutinerad c-ponny för att sedan gå över på pappas gamla tävlingshäst ChaRie och som 12-åring skola över henne på barrels. När jag var 16 föddes Success min egna uppfödning som jag ridit in och tränat själv. Idag står jag med Boon som även han kommer bli guidad in i ridhästlivet av mig. Jag har kämpat som en gnu rent ut sagt. Jag är bara en helt vanlig ridskoletjej som haft stora drömmar. Jag har fällt tusentals tårar över ponnyer jag ridit in/till som fått lämna gården och gett mig nya möjligheter att komma ett steg närmare mina drömmar. 

Man ska våga satsa, man ska våga tacka ja till hjälp, man ska våga be om hjälp och man ska våga vara den där personen som sticker ut. Man ska våga unna sig en riktigt dyr häst om man har möjligheten, men man ska veta att timmarna i sadeln, viljan och kämparglöden – den köper du dig inte till!

instagram: rosieellinor