Hästviskaren Buck Brannaman

Den filmade versionen av boken ”Mannen som kunde tala med hästar” har gjort segertåg över stora delar av världen, och titeln hästviskare har använts av många, om många. Men det finns en man som med rätta kan göra anspråk på titeln: Buck Brannaman från Sheridan, Wyoming.

– Det är många som har hävdat att de är inspirationen för huvudrollspersonen Tom Booker i boken, men den som verkligen inspirerade mig är Buck Brannaman. Hans kunskaper, förståelse och mjuka, kärleksfulla beteende med hästar har hjälpt många av dem till ett bättre liv. Han är Zen-mästaren i hästbranschen, säger bokens författare Nicholas Evans.

Samspel med hästen

Det är stilla i ridhuset när Buck Brannaman rider. Morgonsolen kastar ner smala strålar av ljus i den mörka sanden. Det enda ljud som hörs är det taktfasta frustandet från hästen som galopperar rytmiskt i en stor cirkel. Det är ett stort, stiligt fullblod, den typ av häst som Brannaman gillar allra bäst. Hästen har öronen riktade bakåt mot Brannaman och väntar på nästa signal. Kommunikationen som sker mellan dem är svår för blotta ögat att se. Ändå sitter kursdeltagarna stilla på sina hästar och iakttar ekipaget. Framför dem pågår det ultimata av vad de vill lära sig under helgen. Ett samspel mellan häst och ryttare, så genomgripande, äkta och harmoniskt att det till och med får den oerfarne att spärra upp ögonen.

– Jag vill ha hästen bakom bettet och framför mina skänklar. Det ska vara en lätthet i hästen och slack i tyglarna. Hästen ska vara i balans. Det ska vara en mjukhet, en känsla. Det finns inget rum för tyngd.

Buck Brannaman försöker att sätta ord på uppvisningen han just gett de tolv ryttarna. Han försöker att förklara varför och hur en så pass stor häst kan både samla sig och bära sig med den största självklarhet och lätthet, bara den får möjligheten.

Avancerad horsemanship

Hösten har kommit till bergsstaden Eagle i Colorado, och Buck Brannaman är på sin årliga visit hos en grupp ivriga ryttare som han har följt i många år. Flera av deltagarna är själva hästtränare och några driver stora gårdar med uppfödning av hästar och boskap. Den första helgen i september är helig för de flesta av dem. Det är då Buck Brannaman kommer till Colorado och håller sin återkommande clinic i ”avancerad horsemanship”, ridlektioner för hästar och ryttare som har kommit en bit förbi grunderna.

Trots det är det fortsatt grundläggande övningar som Brannaman tar tag i och får deltagarna att arbeta med.

– Du måste veta var hästens fyra ben är och vad de gör hela tiden. Om du inte vet när vart och ett av hästens ben sätts i marken, hur ska du då kunna be den att göra övningen i rätt ögonblick?

Det tar lite tid innan orden sjunker in. Idén är så enkel, men i praktiken är det inte alltid lika lätt att veta vilket ben som hästen sätter i marken och vilket som är på väg upp. Brannaman får alla de erfarna ryttarna att berätta för honom när benet lämnar marken. Även om både hästar och ryttare är välbekanta med avancerade övningar, bottnar många av framstegen i små detaljer som detta.

Folkhjälten

Den slitsamma cowboyen från Sheridan, Wyoming, är en hästkarl som beskrivs som en av de bästa i hela USA. Han reser årligen runt till över 40 olika städer för att hålla kurs och har hjälpt missförstådda hästar och människor i mer än 30 stater. För många är Brannaman en blandning av mentor, levande legend och folkhjälte, allra bäst känd för sitt unika hästtycke.

Brannaman växte upp i Montana och Idaho och var länge en lärling till legenden Ray Hunt, en av föregångspersonerna inom natural horsemanship. Han bor på sin 500 hektar stora ranch i norra Wyoming tillsammans med sin hustru Mary och dottern Reata, men det är nog mest sannolikt att du ser honom på landsvägen, körandes en stor hästtrailer med kombinerad bodel. Brannaman lever av att hålla kurser i olika delar av USA och i övriga världen och är en efterfrågad kursledare i allt från tämjning och inridning till boskapsarbete och mer avancerad ridning. Dessutom är han mycket duktig med lassot.

Tuff uppväxt

Brannaman hade en besvärlig uppväxt med en våldsam far, något som ledde till att han och brodern tillbringade flera år i fosterhem. Hästar blev en naturlig räddning för den unge pojken, och han lärde av sina egna erfarenheter att se saker från hästens synpunkt och inte alltid från människans. Senare i livet har han använt sina erfarenheter från barndomen i träningen av problemhästar, där han ofta kan känna igen samma fruktan och fiendskap han själv hade som ung.

– Misshandlade hästar är ofta som misshandlade barn. De litar inte på någon annan än sig själva och förväntar sig alltid det värsta. Med hjälp av tålmodighet, gott ledarskap, medkänsla och fasthet kan man hjälpa dem att komma över forna trauman, säger han i en intervju med lokaltidningen i staden Helena i Montana.

Tillbaka till det grundläggande

Flera av deltagarna den här kalla septemberhelgen i Eagle vill putsa på galoppombytena. De känner att de inte sitter som de ska, och frågar Brannaman om råd.

– Få de enkla bytena perfekta innan du överhuvudtaget tänker på att göra byten i språnget, förklarar Brannaman.

Han visar själv på sin egen häst. Det är ingen som tvivlar på att hästen kan göra byten i språnget utan problem, men det är ändå inte det som Brannaman tragglar med. Han går ett steg tillbaka och jobbar med att finputsa de grundläggande stegen som leder till de avancerade övningarna. Ju bättre de blir, desto bättre blir också slutresultatet.

– Jag vill att det ska kännas som om jag rider i en uppförsbacke när jag galopperar, berättar han för kursdeltagarna medan han galopperar den stora fullblodshästen i en cirkel. Brannaman vill känna att hästen verkligen blir lyft av sin egen bakdel, och inte springer ifrån den som många quarterhästar kan göra. Det hela ser så enkelt ut när Brannaman själv rider, men deltagarna inser att vägen dit är lång.

– Målet med de här kurserna är att få människor till att börja förstå så mycket som möjligt om sin häst som jag kan hjälpa dem att förstå, förklarar Brannaman efteråt.

Lätt och mjukt

Han sitter på hästryggen med en stor kaffemugg av rostfritt stål i handen och studerar eleverna som rider på fyrkantsspåret. Det ryker från det varma kaffet. Ridhuset känns som ett fryshus och ryttarna är ordentligt påpälsade för ett tidigt morgonpass.

– Få hästen lättare när den rör sig framåt, och lättare när den saktar av. Det ska vara en lätthet och en mjukhet genom hela processen, och det börjar med en mjukhet i hästens huvud och tankar.

– Först börjar du med att få en mjukhet när hästen saktar ner. Därefter när den ökar farten. Detta gäller både när hästen byter gångart eller när du justerar tempot i samma gångart.

Det jobbas ihärdigt längst spåret. Morgontrötta hästar blir gradvis varma i kroppen och söker villigt efter det de blir ombedda att göra, medan ryttarna funderar över vad det är Brannaman menar.

– Det är viktigt att vara noga med att hästen ska vara rak när det är detta du önskar av den. Om du ber den gå fram eller tillbaka ska den kunna vara rak som en laser, berättar Brannaman.

– Gå tio steg fram och tillbaka, så nio steg fram och nio tillbaka. Fortsätt så ner till ett steg fram och ett tillbaka. Ni ska kunna känna när ni ska förbereda hästen på att stanna, och ni ska noga känna efter hur många steg hästen tar. När ni ber om tio steg är inte tretton steg acceptabelt. Var noga så att hästen lär sig att vara noga.

Hästviskning för alla

Brannamans mål är att få hästen att arbeta självsäkert och bekvämt i människors närvaro, och människorna att jobba med hästens natur och använda förståelsen för hur en häst tänker och kommunicerar i träningen. Han säger att det inte finns plats för ilska eller undertryckta känslor i vårt umgänge med hästar. Det hela ska baseras på en förståelse och känsla för hästen.

Hans unika hästtycke och vänliga beteende, både mot hästar och mot människor, har lett till att en dokumentär är gjord om honom som har visats på biografer i USA. Filmen ”Buck” handlar om Brannaman och hur hans tålmodighet och medkänsla för hästar kan lära oss mycket om livet rent generellt.

Själv tar filmhjälten lätt på titeln ”hästviskare” och tycker att ordet har fått en märklig klang i dagens hästindustri.

– Om någon kommer till dig och kallar sig själv för en hästviskare, ta ett ordentligt tag om din plånbok och spring så fort du kan, svarar han skämtsamt.

Du kan läsa mer om Buck Brannaman på hans hemsida: www.brannaman.com