Jackaroos Down Under

I Australiens outback är det långt mellan cafe lattes och shoppingcentra. Här dominerar stora boskapsrancher där boskapssamlare fortfarande jobbar så som de gjorde för över femtio år sedan. Det är tuffa dagar under den stekande solen. En ständig kamp för att överleva i en värld fjärran från trafikerade gator och stress.

Här, i Australiens karga inland, hamnade jag för åtta år sedan. Jag var nitton år gammal, äventyrslysten och redo för alla utmaningar som väntade. Efter några månader på resande fot, då jag bland annat jobbade på ett ridcenter sydväst om Melbourne, liftade jag med en boskapstransport tvärs genom landet till en ranch sydväst om staden Rockhampton i Queensland. En helg med boskapssamling på den enorma ranchen ledde till fast jobb och jag tillbringade flera månader arbetande som jillaroo (australiensiska för cowgirl) på ranchen vid foten av Mount Alma. Jag tränade hästar, lagade staket och hjälpte till med boskapsarbetet. Det var en livsstil fjärran från det jag kände till hemma i Norge, men ändå ett sätt att leva som jag värderade högt. För snart fyra år sedan reste jag tillbaka till Australien, Mt. Alma och livet i outbacken. Då fick jag vara med på en sista roundup tillsammans med bröderna Glen, Derek och Kevin.

Tidigt trubbel

Jag gned sömnen ur ögonen medan jag satte mig i den dammiga hästlastbilen, inklämd mellan två stocksadlar och en vattenflaska märkt US Army. Jag hade inte sett Dereks tvillingbror, Glenn, sedan jag ramlade in i deras värld för första gången för snart fyra år sedan och arbetade tillsammans med dem på ranchen Mt. Alma. Glen var sig lik. Lugnt, men med ett litet leende lurande, hälsade han på mig och berättade stolt om de två nya painthästarna han hade med sig för att använda under helgens roundup.

Tillsammans med Kevin Lucke var vi på väg till ranchen Mt. Alma för att samla in kor. Jag stirrade på vägen framför oss och såg dagens första solstrålar träffa de torra slätterna. Radion sprakade. I lastdelen i den gamla hästlastbilen stod Glens två hästar bredbent för att försöka hålla balansen under den tuffa körningen. Kevin bromsade inte för känguruer som hoppade över vägen framför oss, koflocken som hade slagit läger i vägkanten, i backen nedför den uttorkade flodfåran eller den skarpa svängen där jag körde av vägen en gång för länge sedan. Bromsarna i den gamla hästlastbilen verkade skrämmande dåliga. Kevin hade sagt att han skulle fixa dem. Någon dag.

När vi körde genom Calliope-ranchens paddockar stannade motorn, något som egentligen inte överraskade någon av oss. Kevin svor medan han beordrade ut oss och häktade av förarhytten så att de stora vindrutorna pekade ner i backen. Han skruvade och meckade, smällde förarhytten på plats och när motorn gick jämt igen hoppade vi in och fortsatte vidare.

Stora storlekar

Ingenting var förändrat på ranchen Mt. Alma, annat än storleken på egendomen. Ägaren Jim Galletly hade köpt ut grannens, Collin Dingles, ranch. Nu ägde han över 35000 hektar betesmark i Calliope, Queensland.

– Det var nödvändigt med mer areal, förklarade han när vi anlände.

– Det är det torraste året på flera decennier. Med Collins egendom kan jag flytta koflockar runt och spara mina egna beten.

Dagens arbete bestod av att flytta en flock på runt hundrafemtio Brahma-kor och fyra stutar från Jims mittinhägnad till den mer frodiga Harper Creek-inhägnaden på hans nya egendom. Glen, Kevin, Jim, Derek och jag skulle samla och flytta koflocken. Precis som i gamla tider.

– Du får rida den här, sa Jim och visade mig ett vackert, spanskt sto som bara hade varit med på ett fåtal roundups. Stoet var ungt och oerfaret, men Jim kom ihåg att jag arbetat med unghästar och tyckte att detta var en bra anledning till att få det unga stoet tränat för den senare uppgiften som stabil kohäst.

Så gav vi oss ut och letade efter korna. Vi delade upp oss när vi skymtade de bruna prickarna spridda i det torra landskapet framför oss. Cowboysen glömde bort att berätta för mig i vilken riktning korna skulle drivas och stoet jag red kände sig otryggt utan de andra hästarna. Solen sände värmeböljor ned mot oss och lovade en varm och intensiv dag i sadeln. Minnena från tiden jag hade tillbringat på samma ställe för över fyra år sedan kom tillbaka. Allt var som jag mindes det.

Tillbakablick

Jag red före när hela flocken var samlad. Som en lydig fårflock följde de mig uppför den första åsen. På andra sidan ramlade de nerför sluttningen. Korna närmade sig dundrande och stoet jag red darrade och hoppade fram. Jag visste mycket väl att jag inte kunde stoppa koflocken med en så orutinerad häst och var istället tvungen att galoppera nerför sluttningen före koflocken för att inte bli nedtrampad. Konsten var att vara ett litet stycke framför dem, och rida självsäkert fram, så att flocken trodde att jag fortfarande hade kontroll och ledde dem, även om det var långt ifrån sanningen i det ögonblicket.

Floden i slutet av backen närmade sig snabbt och jag mindes den väl från sommaren för fyra år sedan. Det fanns en anledning till att korna aldrig korsade den där jag hade försökt att gå över den med den stadiga kohästen Pepper. Det var så djupt att Pepper måste simma över och efteråt sa de att det fanns små krokodiler där. Minnet av den stora king brown-ormen mellan benen på Jims häst under min allra första roundup kom också tillbaka. Hur det bara tog en halvtimme innan giftet i ormbettet hade lagt omkull hästen. De sa att det inte var så vanligt med hästar som dog av ormbett, men innan månaden var över hade två andra hästar dött av ormbett i hagen.

Vi korsade en gravplats full av ogräs medan vi drev koflocken. Ett högt surrande ljud kom från alla håll och en svärm av gräshoppor spratt upp från gräset och satte sig på hästar, skjortor och hud. De hade en kropp större än mitt pekfinger och sög sig fast. Jag försökte att knipsa av dem, men då skrek de högt av irritation och klamrade sig fast ännu hårdare. De kröp in under kläderna och jag kände hur de kravlade runt på ryggen och axlarna.

Stoet jag red skakade irriterat på huvudet, som snart var täckt av långbenta gräshoppor i alla storlekar. Surrandet från ogräset blev allt intensivare. Hjärtat slog. Det kändes som att ha stark klaustrofobi. Då och då borstade Derek några av gräshopporna av axlarna, medan de andra drev koflocken utan att bry sig om insekterna.

Hårt arbete

Längst med den uttorkade Harper Creek ville koflocken helst vända. De visste inte om vattnet och det saftiga gräset som väntade. Kalvarna var trötta och vi styrde hästarna mot dem så att de blev knuffade framåt av hästbenen. Fyra stutar hade nu blivit två. Den ena stuten glömde vi i inhägnaden. Den andra stuten hade smitit under vägen, men Jim var säker på att han visste var de skulle leta imorgon.

Knallen från Jims kopiska löd skarpt som ett gevärsskott. Vi hojtade och smackade, drev och knuffade. När någon av korna försökte smita in mellan träden istället för att följa flocken, satte en av oss efter och drev dem tillbaka. Svetten rann, magen knorrade, munnen var torr och läpparna solbrända. När kvällen kom hade vi fortfarande två och en halv timme kvar. Det var inget skämt att vara kodrivare. Dammet virvlade upp mellan träden och korna råmade missnöjt. De var nära att ge upp. Hungriga och törstiga, förvirrade och trötta. De små kalvarna snubblade efter resten av flocken. Våra rop var inte lika intensiva som förr. Bara Jims kopiska small lika hårt och effektivt genom luften som den hade gjort hela dagen.

Den stekande solen, bristen på vatten och de ömma musklerna till trots, det var en fascinerande värld där hästarna var det allra viktigaste arbetsredskapet. Betydelsen av en lydig, vältränad och atletisk häst med betydande kokänsla gjorde sig gällande när korna skulle samlas och drivas genom flera små grindar. Det var den bästa sortens bruksridning. Hästarna var ett redskap. Ett viktigt redskap som måste vara i toppform, starka, sunda, harmoniska och lydiga. Och som, viktigast av allt, måste tas väl om hand för att kunna prestera optimalt.

När vi såg det stora runda vattenkaret och en ensam vindkvarn dyka upp i en öppning mellan träden var det som alla krafter plötsligt var uttömda. Kroppen började värka och huvudet dunkade av bristen på vatten. Jag såg skogen ge vika för slätter med knähögt gräs. Korna såg det också. Vi var framme.

Vi tog en paus, lät det varma vattnet från vattenflaskorna rinna lindrande ner i den torra halsen och sträckte på ömma muskler. Hästarna fick dricka sig otörstiga medan Glen och Jim kisade ner i det grumliga vattnet i den gamla vattenbehållaren på jakt efter guldfisk.

Dagens arbete var över. Färden hemåt gick lugnt, medan mörkret sänkte sig över vidderna. Snart var det så mörkt att vi inte kunde se vägen framför oss, även om himlen inte var mörk som hemma, utan till bredden fylld av blinkande stjärnor och en bred vintergata. Mitt huvud föll framåt i takt med hästens rörelser. Jag lät stoet ta hela ansvaret för att ta oss hem. Tyglarna föll ur mina händer och ögonlocken gled igen. Det lilla stoet var trött hon också, och travade fort för att hålla takt med de andra. Hon hade gjort ett fantastiskt jobb hela dagen, och jag var så stolt över henne.

Allt var som förr

I bilen på väg hem den kvällen gav de sparsamma ljusen från strålkastarna känslan av att köra i en smal, mörk tunnel. Uppför backen efter den uttorkade flodfåran tvekade Kevins slitna hästlastbil och så hackade motorn. Med ett dån tystnade plötsligt allt ljud. Hästarna snubblade. Vi hoppade ut och Kevin lät återigen förarhytten falla fram så att de mörka strålkastarna stirrade ner i backen. Baklyktorna funkade inte och det var bara stjärnorna som lyste upp den mörka, varma motorn. Kevin svor högt medan han stod böjd över oljiga motordelar han inte kunde se.

Jag såg en mörk fläck på vägen och böjde mig närmare. ”Shhhhh” sa den och ringlade sig över vägen och ned i dikeskanten. Det var knappt tio kilometer tills ljusen i Kevins hus skulle dyka upp och jag värkte efter en lång dusch och uppvärmda middagsrester. Snabbt började jag fnissa och försökte dölja det. Derek kom bort till mig.

– Går det bra? frågade han.

Allt jag kunde se var konturerna av den långbente cowboyen framför mig. Under den smutsiga filthatten han alltid hade såg jag antydan till ett leende.

– Jadå, svarade jag och log ut i mörkret.

– Det kunde inte vara bättre.

Allt var som det brukade. Detta var Australien så som jag hade lärt känna landet. En salig blandning av häst, ko, dammiga grusvägar, evighetslånga vidder, hårt arbetande jackaroos, långa, plågsamma dagar i sadeln under en stekande sol, solbrända läppar, ylande dingos och gamla hästlastbilar med motorproblem. En arbetsdag var över för cowboysen på Mt. Alma Calliope, Queensland. Och imorgon skulle det komma en ny.