playing with the fire

Nu räknas dagarna ner tills helgen den 28-31/7 då den vackra sjöstaden Hjo fylls av cowboys och cowgirls. En riktig folkfest på en av sverges finaste arenor, Abrahamstorp. Jag och Filip kommer tillsammans starta alla timed event-klasser förutom tying. För mig och Sess blir det team penning och team sorting med team indijanart.com samt barrel race.

Jag var i ett stall för ett tag sedan där vi pratade om just barrel race. Hur ofta får man inte höra; har du inte vuxit ifrån barrel race än? När ska du börja med riktig ridning? Det enda barrel-hästar kan är att springa, där mellan är de dumma i huvudet.

Låt mig dra lite på smilbanden åt er okunskap och er nedlåtande ton. VARFÖR ska folk klanka ner på andra hästsporter. Varför inte nyfiket vara öppen för förslag, ta del av andras intressen och lösningar gällande hantering och träning av den individ vi alla fastnat för. Hästen. Man behöver inte gilla allt man ser, absolut inte! Men ser man en människa som lägger så mycket tid, pengar och hårt jobb på att nå sina mål i vilken gengre den än må hålla sig i så visar man väl respekt?

Ni som ridit en hyfsad barrel-häst vet hur det känns. Jag ska försöka förklara min känsla för Er som ännu inte fått chansen. Barrel race för mig är som en hetsig, sexig, fövirrande tango där din dansparter står i rampljuset.

Du har tränat för det här länge. Det ligger blod, svett och tårar bakom det här. Oändliga timtal av förberedelse. Miljoner av pussar, kramar, klappar och ord av uppmuntran till din springare. Blodet pumpar, hjärtat bultar. Tyglarna har näst intill klibbat fast i händerna. Du har ungefär 5-600 kg dynamit under bältet som du tror att du kan kontrollera. Hästen vet, hästen vill, minst lika mycket som du. I samma veva som du rätar dina fingrar och lutar dig framåt är det som att någon tänt på den där dynamitklumpen. Det smäller ofta till i ryggen. Är du inte beredd på en start av ett djur (quarterhästen) som är klassat som världens näst snabbaste så blir du slagen ur sadeln. Bokstavligt. Man är iväg. Det dröjer inte många meter innan tårarna kommer, linserna far runt i ögonen som virvelvinden på Liseberg. I nästa sekund kommer första tunnan, ofta i början känns det som att “det här går aldrig, det går alldeles för fort”. I steget efter är man framme och hästen lyckas slå på bromsen samtidigt som du sitter still och låter det hända. En liten muskelrörelse fel och tunnan kan välta. Det gick bra, var beredd på accen till nästa tunna. Samma visa. När du rundar sista tunnan och din häst ger allt samtidigt som du peppar den att orka hela vägen, du har publikens stöd och din häst till slut slår av och frustande kommer ut från banan då kan vi prata om adrenalinkick. Det är inget du får mig att sluta med i första taget. Det är något jag hoppas att jag aldrig blir för gammal för. Se bara Mary Burger som sprang hem Calgary nu och en check på 100.000 dollar. 67 år gammal. Det är respekt, en riktig inspiration!

Ni som följt bloggen här lite har fått en inblick i hur jag tränar mina hästar. Hur noga jag är med grunder och relationer till mina hästar. Jag gör inte allt rätt i allas ögon, inte i mina egna heller, vi lär varje dag men mina hästar är alltid dem som prioriteras först! Deras välmående går i första hand. Success är inte alltid stressad, hon har kontrollbehov precis som jag. Ett fruktansvärt temprament som ibland krockar med min envishet och då kan vi prata oväder. Vi ångrar oss alltid och vi blir alltid sams. Där mellan är hon mer som en mjölkko. Lugn, snäll och fin! De flesta som träffar henne hemma kan inte tro att det är en stämplad “barrel-häst”.

Så när har jag tänkt att börja med riktig ridning då? Mitt svar till Er som ställt den här frågan är aldrig. Jag är född till att göra det här, det är mitt kall i livet. Respektera det eller lämna mig utanför. Du behöver inte tycka om det men respektera det.

Med det önskar jag alla som ska delta på Hjo Ko ett stort lycka till!

 

Instagram: rosieellinor

/Rosie