Indianbyn i Strängnäs

Sommarhalvåret är en tid då många indian, natur och westernintresserade byter sitt vardagliga liv i storstan mot att känna lugnet och gemenskapen på träffar som pow- wow och rendezvous runt om i landet. På en äng bakom en liten skogsdunge i Strängnäs har Sioux Indian Club byggt upp en prärieby och slagit läger varje sommar sedan tio år tillbaka.

Text och foto: Carina Kvist

[private]

Klubben har funnits i trettio år och har runt hundrafemtio medlemmar i olika åldrar.
För många medlemmar har intresset för indiankulturen blivit en livsstil och att träffas för att byta hantverk, sitta vid lägerelden och bo i sina tipis har blivit en tradition.
– Jag åker hit varje sommar för att varva ner och känna lugnet, säger Rolle ”Broken ribs” Joute som bor i Rönninge utanför Södertälje. Här träffar jag både gamla och nya vänner och det är en speciell stämning och fin gemenskap. Den helgen som vi öppnade indian och westernmarknaden så hade vi nog runt sexhundra besökare och många återkommer från år till år. Här är alla välkomna och det finns något för både barn och vuxna.  Vi försöker att sprida kunskap om indianer genom olika uppvisningar och aktiviteter och det har varit väldigt uppskattat bland allmänheten, säger Rolle.

Berättande indiandans

Lägerområdet kantas av ett tiotal tipis och i mitten finns en stor lägereld där man samlas för att göra en gemensam middag eller bara för att sitta och känna lugnet.
– Den här askan har hört många spännande historier berättas, säger Rolle och kisar fram bakom fjäderskruden. Så hörs ett rop; Salut!
Det smäller till och röken från bö­ss­orna ringlar sig över området. Dagens byteshandel har öppnat och på filtar utanför tälten ligger hantverk såsom smycken, päls och skinnkläder, knivar och andra varor till försäljning. Folk är uppklädda i färgsprakande kläder och stämningen är på topp. Över området hörs en rytmisk trummande musik. Pulsen i musiken ökar och folk samlas vid lägerelden för att se Kjell Norin dansa indiandans. Kjell är hantverkare och konstnär, men också en av deltagarna i en grupp med svenskar som dansar traditionella indiandanser
– Den indianska kulturen har intresserat mig i trettio år och för ett par år sedan så var jag på Pow-wow i Danmark där jag mötte några Lakotaindianer som jag blev god vän med. Det var också genom dem som jag lärde mig om just dansen, säger Kjell och berättar vidare att den traditionella dansen är en berättande dans, där hela historien har en betydelse. Genom dansens rörelser så berättas vad som händer. Att trumma på marken kan betyda att man letar spår, kanske efter en sårad kamrat eller efter att ta sig tillbaka till ett jaktbyte. När man hittat det man letat så dansar man segerdans, eller victory dance som det kallas. Man dansar alltid framåt för om man dansar bakåt så backar man undan, kapitulerar. Grundstegen i dansen är att alltid vara i kontakt med moder jord. Alla berättelser är individuella och därför ser danserna olika ut. När trumslagen ökar så ökar pulsen precis som hjärtats slag och mera energi pumpas in i dansen.

Fredliga träffar

Perioden av 1700-talet till mitten av 1800-talet var en intressant tid historiskt sätt. Det var en tid då indianerna hade kvar sin stolthet och sin kultur. De kämpade för att försörja sina familjer, försvara sig och för att behålla sin mark. Trappers var inte bara pälsjägare, de var också handelsmän. De byggde upp stora handelsstationer långt ute i vildmarken och några blev både mäktiga och förmögna. På dessa rendezvous möttes handelsmän, trappers och indianer för att byta skinn mot mjöl, socker, ammunition och andra varor. Strider förekom på vägen till handelsplatserna, men under träffen skulle råda fred.
Skymningen börjar lägga sig över lägerområdet. Några hästar traskar runt på ängen bakom tälten. Vid den stora lägerelden har folk samlats för sång till gitarrtoner medan andra sitter och småpratar utanför sina tipis. Det råder en harmonisk stämning och gemenskap, som gör gott för själen.

[/private]