Tio turnerande trubadurer

För några år sedan hörde vi talas om ett gäng musiker som turnerade till häst.
– Tänkte att ja, ja, hur ska det gå till, med tanke på att U2 behöver sådär en 40 långtradare bara för att frakta scenriggen? Men nyfikna och något förundrade bestämde vi oss för att hänga med på Hovturnén.

NR 5/2010
Text och foto: Mia Kristoffersson


[private]

Just det vet nog många vilka de var? trion som rappade fram en hel hög med hit-låtar under 90-talet. Front­figuren i bandet, Wille Crafoord, har efter bandets splittring satsat på en egen karriär som bland annat vissångare på typiskt svenskt manér. Wille som definitivt är en tusenkonstnär, livsnjutare och dessutom har en äkta hästtjej till syster, började nära drömmen om en turné till häst.
– Kanske mest som en kul grej, men också för att en turné kan vara så mycket mer än att bara färdas mellan spelning till spelning, berättar Wille.
– Jag gillar Skåne, så ganska tidigt i planeringen var siktet inställt, avslöjar Wille.
– Det tog lite tid att hitta formen och lämpliga samarbetspartners, det var ju inte bara viljan som skulle finnas, fortsätter han.
För att få ihop tanken och idéen till Hovturnén, började Wille med att leta efter någon som hade tillräckligt många hästar åt alla musiker. Det visade sig vara ett större hinder än han räknat med.


Logistiken viktigt

– Som turnéledare, måste man ju se till att allt funkar, säger Wille.
Wille kom till slut i kontakt med Anna Lewijn som har Söderåsens Turridning. Anna driver företaget i westernanda, men har till 99,5% satsat på Haflingerhästar då rasen är tålig, viktbärande och stabil i psyket. Undantaget i flocken är Robin.
– Haflingern är lite lika en quarter, fast långsammare, hårigare och lite rundare, skrattar Anna, men lika envisa, kloka och mentalt stabila, berättar hon.
Åsså har jag ju Robin, skrattar Anna, han är klippan i flocken, fortsätter hon.
Robin är en reslig Nordsvensk som ställer upp på allt, han körs, rids och har även agerat ropinghäst, berättar Anna.
Så när Wille kom i kontakt med Anna började bitarna falla på plats. Annas verksamhet har sin fasta punkt på Kongagården, ett jättelikt kulturminne, som tills för bara något år sedan ägdes av Svenska kyrkan. I samband med kyrkans försäljning passade arrendatorerna Marie och Henric Irbladh på att köpa loss gården för att på så sätt också kunna utveckla verksamheten. På Kongagården bedriver man lammuppfödning, Bed & Breakfast kombinerat med ”bo på lantgård” och konceptet Bed & Box. Marie som är en fixare av stora mått blev genast engagerad i att planera mark­servicen för resan. Att pussla ihop övernattningar, mat till människor, mat till hästar och inte minst övernattning för de fyrbenta, kräver sin kvinna. Marie som är van att jobba i nätverk tog sig an uppgiften att bli samordnare.
Nästa punkt på programmet var att hitta lämpliga ställen att spela på. Wille som är en blåblodig man av födsel kunde knappast valt ett bättre område. Söderåsen med omnejd fullkomligt vimlar av mostrar och andra mer avlägsna släktingar. Och var det inte släktingar så hade man ett eller annat band att referera till.
Uppslutningen var närmast total och premiärspelningen blev förlagd till Knutstorps borgträdgård. En helt unik och vacker miljö som perfekt ramar in naturen, musiken och allt Hovturnén kommit att representera.


Lagom publik

Hovturnén handlar inte så mycket om fullsatta spelningar, bra betalt eller ens ära eller berömmelse. För Wille är det hela grejen., att få rida, njuta av naturen, umgås med trevliga människor, spela i nya konstellationer med andra duktiga musiker och bara ha det trevligt och känna sig levande.
Spelningarna är små med hundra­talet i publiken, man sitter nära varann och närvaron är otrolig.
På Knutstorp spelar man utomhus och publiken fikar ur medhavd picknick­korg samtidigt som det ridande turnésällskapet äntrar scenen till häst med instrumenten under armen och finklädda från topp till tå.
Det hela ter sig nästan magiskt. Att se Arija Sajonmaa, Mikael Samuelsson, Monica Silverstrand eller Tina Ahlin  komma ridande i kvällssolen för att sen utan vidare gå upp på scen och ge publiken musikalisk glädje är både underhållande och ger en extra dimension på hästarna som tillgångar i vårt liv.


Hårt arbete & ömma rumpor

Lika mycket glädje, naturupplevelser och ljuva toner som Hovturnén innebär, lika mycket arbete, förberedelser och ömma rumpor handlar det om.
För Anna Lewijns del består turnén till stora delar av att se till att ge rätt person rätt häst, se till att hästarna är i toppkondition, att utrustningen är fungerande, lära nybörjarna att rida och planera rutterna så att artisterna hinner vila, duscha och få tid att både repa och förbereda sig inför varje spelning.
– I år är det tredje gången, så en viss rutin börjar infinna sig, vilket underlättar enormt, säger Anna.
Wille som är gäst i trakten, berättar hur alla har ställt upp men också hur turnén fött nya entreprenörer på resans väg.
– Det ger nästan lika mycket glädje det, säger han, att man har bidragit till något som startat en utveckling för en och annan.
– Det blir faktiskt fler och fler som erbjuder sina tjänster och både vill ta tillfället i akt men som också tycker det är en jätterolig grej att få vara del av, säger Wille.
Och det krävs att många är villiga att engagera sig. Övernattningar för säll­skapet kräver ett antal bäddar. Hästarnas nattlogi är av det enklare slaget, men likväl ska det sättas upp hagar för 10–12 hästar på varje ställe, foder ska finnas till hands för att inte tala om vatten och det blir en och annan liter per dag.
Ridpassen är långa och naturen kring åsen är fylld av långa branter och bitvis svår terräng. Men Annas hästar är både vältränade och vana att ta sig fram.


Skavsår största problemet

Anna berättar att största problemet är att hitta sadlar som passar hästarna, hon har lagt en halv förmögenhet på specialbeställda bommar som sedan visat sig var felriggade. Haflingerna har vanligen sina ben mer inunder sig än exempelvis en Quarter vilket ställer till det och skapar skav ifrån sadelgjorden när det blir långa svettiga ridpass. Men Anna som är rutinerad har full koll och visar någon häst minsta tecken byts den antingen ut eller rids barbacka någon eller några dagar.
Men det är inte bara hästarna som råkar ut för skavsår. Musiker för­knippas sällan med aktivt utövande av idrott och även om det många gånger är långt ifrån sanningen är flera av dem helt novisa på hästryggen. Vi har alla varit där, skavsår i baken, träningsvärk på insidan av låren, ömma vader och den överhängande insikten om att man faktiskt har sittben.
Men jag hör inte en enda som klagar, alla är så positiva och helt eniga om att de gjorde helt rätt som låtit Wille övertyga dem om att hänga med på en turné till häst.
Monica Silverstrand som i sista minuten hoppade på turnén då Annelie Rydé hastigt fått lämna återbud, är en gammal hästtjej. Anna som har en rookie i gänget överlämnar henne med varm hand till Monica som visar prov på mycket gott hästmannaskap.


Olika erfarenheter

Under en lunchpaus berättar Olle Linder att han och hans fru ridit under en resa i Asien. En planerad tur där de köpte hästar, sadlar och rubbet för att ge sig iväg i flera veckor på hästryggen. Så för honom var detta en betydligt bekvämare tur.
– Sadlarna vi red i som ändå var bättre än normalt var inte direkt anpassade för långturer enligt våra mått mätt. Så att rida 6-8 timmar i en bra westernsadel det är rena drömmen, skrattar han.


Sammansvetsade

– En sån här turné är väldigt speciell på många sätt, berättar Wille.
Många av musikerna har aldrig spelat ihop, de känner varann kanske via andra. Vi träffas och repar ihop en repertoar på rekordtid, sen är det bra go som gäller. Men att de är proffs ut i finger­spetsarna, det märks när musiken drar igång.
Man blir märkligt sammansvetsad av lite strapatser, säger Wille.
– Det gör det både roligare och sorg­ligare, säger han.
– Det är en intensiv tid, men den ger så många bra minnen och det är jobbigt att skiljas från sin nya ”familj”.


Familjen växer

Men till årets turné har Wille med sig både Olle Linder och Jonas Sjöblom som var med 2009 och förutom de två kan Hovturnén i år presentera både Lill Lindfors och Staffan Hellstrand.


Framtiden

Hur ser din plan ut? frågar jag Wille
– Jag ser Hovturnén som en dynamisk turné utan fasta deltagare eller former, att jag kommit att bli ”Master” är nog mest en slump, säger han.
– Men jag hoppas den kommer fortsätta växa och utvecklas den känns ju helt tidsenlig, den är ju till och med miljövänlig avslutar han med ett finur­ligt leende.

[/private]

Om The editors

Se också

Ny Westernfashionbutik

Trots allt finns det ljusglimtar i våren 2020. En ny westernbutik har sett dagens ljus, …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

9 − sju =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.