Den ryska Basjkiren

Tina och Rolf Norlin på Hammarby Gård i Haninge har tretton års erfarenhet av den unika urhästen från Ryssland. Gården har femtio Basjkirer och här bedrivs avel, ridskola och turridning.

NR 2/2009
Text och foto: Lena Holmgren

[private]

Älskling, såna här hästar skulle jag vilja ha, sa Tina med vän röst till maken Rolf och placerade sin Macintosh framför näsan på honom. Datorskärmen visade bild och text om halvvilda urhästar från Ryssland. Rolf förstod snart att detta inte bara var ett nyckfullt infall från Tinas sida. Under deras sex år tillsammans hade hon visat prov på sin starka vilja mer än en gång. Det var hösten 1990 som Tina kom indansande, eller rättare sagt inridande, i Rolfs liv.
– Jag blev uppraggad i ärtåkern, ler han retsamt men kärleksfullt mot hustrun. Rolf berättar om hur Tina ridit fram på sin dåvarande islandshäst för att växla några ord. Det sa klick och från den dagen håller de ihop. Han hade tre barn i bagaget. Med Tina fick han i rask takt två till. Rolf var mjölkbonde och hade arrenderat vackra Hammarby Gård i Haninge kommun sedan 1984. Samma år som han och Tina träffades köpte han loss gården. Men arbetet som mjölkbonde slet hårt på kroppen och var heller inte särskilt lönsamt. En bit in på nittiotalet stod verksamheten på ruinens brant. Man blev tvungen att tänka om.
– Jag hade ett stort hästintresse och såg att gården med sina fina omgivningar var mycket lämpad för en hästinriktad verksamhet. Efter att ha samlat på mig mer material om basjkirhästar kunde jag inte släppa tanken på denna unika, men i Sverige ännu ovanliga ras, säger Tina.

Överlevare, dundermjölk och fet päls

I södra Uralområdet där de mäktiga bergen gör halt inför en ändlös stäpp ligger den ryska provinsen Basjkirien. Här har halvvilda hästar, med samma namn som regionen, levt i flock och strövat fritt sedan århundraden. En karg natur och ett klimat utan nåd har bidragit till en naturlig urgallring, där endast de starka och smarta individerna överlever. Basjkirernas flockinstinkt är högt utvecklad och hästarna skyddar varandra mot stormar och rovdjur, samtidigt låter de sig tämjas av människan. Det basjkiriska folket har alltid varit beroende av sina hästar och hanterar dem på samma sätt i dag som under tiden då de levde som nomader. Likt våra samer tar de till vara allt från djuren. Hästarna används som drag- och riddjur samt förser folket med kläder, kött och mjölk. Väldigt populär är den näringsrika och svagt alkoholhaltiga drycken Kumiss som består av jäst stomjölk. Det påstås att den som dricker sig mätt på Kumiss får stort mod och behöver inte äta på tre dagar.
Basjkirhästar kan bli väldigt gamla, åldrar upp mot fyrtio år är ingen ovanlighet. Till skillnad från andra hästraser har basjkiren en fet, stövuppsamlande päls vilket är en av anledningarna till varför många människor med allergi tål dem. Detta är förstås till stor glädje för alla hästtokiga allergiker som får en möjlighet att praktisera sitt intresse. Det var främst som ”allergivänlig häst” basjkiren introducerades i Sverige i början av nittiotalet.

Premiär med genomslagskraft

I tidningen Land läste Tina om en kille som skulle importera basjkirer i maj 1996. Trots att paret Norlin bara läst om och sett rasen på bild bestämde de sig för att haka på.
– På nåder fick vi låna 350 000 kronor av banken och bokade in oss på sex hästar. Spända av förväntan längtade vi efter basjkirernas ankomst. Men när dagen äntligen kom stod vi som frågetecken här på stallbacken. Ut ur transporten klev magra och tufsiga hästar och vi undrade verkligen vad det var vi hade investerat i.
Men hästarna återhämtade sig snabbt och visade sig ha alla fina egenskaper de hade läst om. Redan första året kunde familjen Norlin börja med turridning, vilket blev en omedelbar succé. Annika Jankell från tv-programmet Hippo kom till gården och gjorde reportage som gav stor genomslagskraft.
– Vi köpte fyra basjkirer till från Sverige och ur detta föddes en önskan om avel, säger Tina entusiastiskt.

Våghalsad import i egen regi

Hammarby Gård hittar man ett par mil söder om Stockholm, på vägen ut mot vackra Dalarö. Fastigheten breder ut sig efter en smal asfaltväg. På en liten höjd strax intill övrig gårdsbebyggelse ligger det röda boningshuset, denna dag inbäddad i lummig juligrönska. Här bor Tina, Rolf, de gemensamma barnen Andreas och Daniel samt Rolfs son Anders som jobbar heltid på gården. Jag blir bjuden in i köket och till en kopp kaffe börjar Rolf redogöra om det äventyr och den resa han aldrig kommer att glömma.
–1998 kom vi överens om att själva försöka importera. Vi skulle vara egna finansiärer för importen den här gången och etablerade därför alla nödvändiga kontakter via en privat konsult. Ryska Gallina vid karantänanläggningen söder om Moskva var en av dem. Hon reste till Basjkirien och den farm, Ufimskii, där hästarna skulle tas ifrån. Uppdraget var att fotografera ett antal objekt för att sedan skicka fotona hit. Här satt vi runt köksbordet och rev oss i huvudet. Att göra ett urval utifrån trettiofem bilder med skitiga hästar i snöglopp var inte lätt. Den enda information som fanns med var ett individuellt nummer och om det var sto eller hingst. Tina valde blandade färger och mest ston. Därefter meddelade vi Gallina vilka nummer vi ville ha. Hästarna skulle betalas till gården i förskott.  Det var med en klump i magen några hundra tusen sattes in på ett konto. En summa vi åter lånat av banken. Oron visade sig vara befogad då man efter en tid ringde och sa att inga pengar hade kommit och att vi försökte lura dem. Där gick första burken med Losec, skrattar Rolf.

Karantän och tuffa kosacker

Pengarna gick dock att spåra. Det hade blivit ett fel vid kontoöverföringen. Klartecken gavs och hästarna lastades för att, på vanliga lastbilsflak med endast presenningar som skydd, transporteras den långa vägen från Basjkirien till Kallugaområdet och karantänstationen söder om Moskva. Här måste de vara i tre månader för provtagning och här tar tuffa kosacker hand om den så kallade grundutbildningen.
– Tina åkte över för att försäkra sig om att hästarna fanns där samt för att få inblick i hanteringen. Hon möttes av brunbrända kosacker i snipiga stövlar och med cigarettförsedda mungipor som gick upp till öronen. Med svenska mått mätt var de väldigt hårda mot hästarna. På boxarna fanns ritade kryss. Var de fler än två fick man inte gå in. Tina ringde mig med gråt i rösten och oroade sig över hur det här skulle gå.
I juni 1998 reste Rolf i sällskap med sina kontakter och två transportbilar för att hämta hem basjkirerna. Resan gick via finlandsfärjan till finsk/ryska gränsen och vidare till målet, karelska Viborg, staden med ett svenskt förflutet.
– Här fanns all anledning att bevaka sina tillgångar. Kring det flotta hotellet Druzhba strök det såväl tiggare som prostituerade. Samtidigt rullade det in de lyxigaste bilar jag någonsin sett. Bakom busstationen i Viborg låg handelsplatsen där man träffas för att göra affärer. Det var hit hästarna skulle komma för att lastas om. Planen var att vi skulle återvända hem igen samma dag. Men transporten från Kaluga kom inte, inte förrän sent på kvällen. På ett grusbilsflak med väggar av entumsplank och rep stod sju, magra hingstar. Tretton ston kom i en kylfraktslåda. Här hade man slagit hål fram i väggen för luftinsläpp, berättar Rolf med lågmäld röst.

Rysk byråkrati

Överlastningen gick bra men sedan började eländet. Man kom inte ut ur Ryssland. Instängda bakom ett fyrkantigt elstaket, tillsammans med en dansk ostleverantör och en full bulgar, fick Rolf och hans kompanjoner uppleva hur den ryska byråkratin verkligen kan leva sitt eget liv. Ständiga kontroller, stämplar till förbannelse och mutor utan nämnvärd effekt kom att prägla flera långsamma dygn.
– Otroligt nog höll sig hästarna väldigt lugna. En timmerchaufför ordnade hö åt oss från en finsk bonde och vatten bar vi från herrarnas omklädningsrum. På frågan varför vi inte fick åka vidare fick vi inget riktigt svar. Svenska ambassaden i Moskva gjorde sig heller inget större besvär. Men i Finland och Sverige fick media nys om situationen. Det resulterade i att både TV och välkända tidningar som Aftonbladet blev inkopplade.
– Antagligen var det en bidragande orsak till varför vi slutligen fick passera i tullen. Bortsett från ett litet återfall vid en av vaktposterna så gick den återstående resan till Sverige utan större problem. Det var en välkomstkommitté i glädjetårar som tog emot oss här hemma, säger Rolf som själv får gnugga sig i ögonvrån när han drar sig till minnes.
– Vi har verkligen kämpat för att få våra hästar. Men det har varit värt varje ansträngning, inflikar Tina leende.

Flera ben att stå på

Av de knappt fyrahundra Basjkirer som finns i Sverige idag så är femtio stycken hemmahörande på Hammarby Gård. Hästarna används i avel och till ridskolans cirka hundra elever. Här arrangeras ridläger, clinics, tävlingar och turridning. Gården som gränsar till Tyresta nationalpark är som gjord för turridning. Endast två mil söder om Stockholm bjuds ryttarna sköna galopper på trygga hästar genom ett genuint och orört kulturlandskap,
Vi lämnar boningshuset för att ta oss ner till ridhuset där ett dagridläger precis har tagit sin början. På vägen berättar Tina och Rolf om den egenbyggda anläggningen och den trehundra hektar stora gården, inklusive arrenden.
– Vi måste ha flera ben att stå på. Förutom hästnäringen driver vi ett traditionellt jord- och skogsbruk. Vi odlar havre, vete, korn, oljeväxter och producerar tusen ton spannmål varje år. Mjölkkorna har numera bytts ut mot köttdjur, upplyser Rolf.

Mer än en kompis i skogen

Inne i ridhuset är det full aktivitet. Ridinstruktör Lena Andersson, en av nyckelpersonerna som är knuten till hästverksamheten på gården, engagerar sig energiskt i varje deltagande ekipage. Glada elever, varav flera är mammor med sina döttrar, kämpar på runt fyrkantsspåret. Tempoändringar, halvhalter och ”roll aways” håller hästarna alerta.
– Basjkirer är så mycket mer än bara en duktig kompis i skogen. Vi är angelägna om att få visa vilka allsidiga hästar det här är och vi vill definitivt inte hamna i något ”raggsocksfack”. Rasen passar till hoppning, dressyr och distansritt. På torsdagkvällar har vår ridskola westernridning på schemat. Basjkiren är smidig, orädd, snabb, smart och har en väldig arbetsmoral. Det gör den lämpad till flera grenar inom western, menar Tina.
Under eftermiddagen blir det balansövning med bland annat barbackaridning och polebending. Passet är nu förlagt till uteridbanan. Med raka ryggar, rätt skänkelläge och tungan rätt i mun styr varje elev sin springare genom övningarnas olika moment. När den svettiga lektionen är över leds hästarna upp till gaveln på en av stallarna där de parkeras under ett skuggande tak. Det finns inte en tendens till irritation, trots att de står tätt inpå varandra. Småtjejerna springer runt benen på basjkirerna för att borsta och kratsa hovar.
– De skämmer verkligen bort en, dessa djur. Man glömmer nästan att det är hästar, säger Tina och kliar en av favoriterna, Baranko, under den tjocka pannluggen.

Elizar med fruar och barn

Här på Hammarby Gård lever basjkirerna ett naturligt hästliv i stora, kuperade hagar, omringade av skog. Tack vare vindskydd kan de gå ute året om. Innan Tina, Lena och Lenas dotter Linnea ska ge sig ut på en ridtur tar vi en promenad till hagen där den egenuppfödda hingsten Elizar går med sina fruar och årets föl.
Det är en ljuvlig syn som möter. Solens strålar har hittat en öppning genom de tjocka blåvioletta åskmoln som nyss har invaderat himlen. Ljuset är magiskt. På en höjd betar några basjkirer fridfullt sida vid sida. Inga stängsel syns och känslan av att precis ha upptäckt en liten flock vildhästar är påtaglig. Snart är vi dock omringade av nyfikna mular vars ägare varierar i såväl storlek som färg. Några har inristade siffror på bog och bakdel, ett minne från tiden i Ryssland.
Basjkirer finns i nästan alla färger och många har vilttecken, det vill säga ränder på benen och mörkare ”kamouflage” -fläckar här och var på kroppen. Storleken varierar från ponnyhöjd upp till dryga en och femtio.

Går genom eld för dig

I hagen avslöjar Tina och Rolf händelser tillsammans med sina basjkirer som bekräftar rasens fina rykte och sociala förmåga. Det är ston som har sökt upp dem för att föla, hästar som trasslat in sig utan att drabbas av panik, coola möten med älgar och mycket mer.
– Det kanske mest underbara med Basjkirer är deras mentalitet och att de har sådan tillit till människor. När du har vunnit deras hjärta är de villiga att gå genom eld för dig. Men ett gott styre behövs, annars kan de lätt ta över. Man får aldrig glömma bort att de är överlevare från Ryssland.
Familjen Norlin ser fram mot många år tillsammans med sina ryska vänner och de ångrar inte för en sekund det beslut de tog för snart tretton år sedan.

För mer info:
www.hammarbygard.com

[/private]