Henry McKinley – cowboy och en gentleman

Den uråldriga staden Santa Fe, i New Mexico, var en viktig handelsplats i det mexikanska imperiet långt innan det fanns något som hette USA. Här bor Henry och Peggy McKinley, som tillsammans driver ”Rancho Viejo”.

LR 6/2009
Text och foto: Nathalie Nance

[private]

Hela Henry och Peggy McKinleys liv tillsammans har handlat om boskap, hästar och ranchande, men att det skulle bli så var inte alldeles självklart.
Trots att de träffades redan som barn, skulle det sedan dröja innan deras vägar korsades igen. Möt cowboyen från västern som vann flickan från östkusten.
Den uråldriga staden Santa Fe, i New Mexico, var en viktig handelsplats i det mexikanska imperiet långt innan det fanns något som hette USA. Även om stadens centrum ser ungefär likadant ut som på 1500-talet, har stadens karaktär förändrats från en ruffig bondby med en samling ruckliga adobehus till en helrätt plats att bo för konstnärer och för välsituerade lyxhippies från Kalifornien. Men skrapar man lite på ytan hittar man trots allt människor som definitivt får räknas till urinnevånarna.
Dit hör Henry och Peggy McKinley, som tillsammans driver ”Rancho Viejo”. Ranchen ligger alldeles i utkanten av staden, som sakta men säkert har krupit närmre och naggat ranchen i kanten. Som mest har de hållit cirka femhundra kor på markerna. Nu är de nere på 160, men det är ändå bättre än det året torkan slog som värst och de bara vågade ha ett femtiotal.

Ingen hjälp

Paret har nyligen passerat åttioårsstrecket, men Henry är alert och det glimmar gång på gång till humoristiskt i hans blick under vårt samtal. Peggy gör ett närmast flickaktigt intryck. Och skenet bedrar inte, de gör fortfarande det mesta av arbetet med ranchen själva.
– Han är fortfarande stark, säger Peggy om sin man. Häromveckan byggde han om mer än en kilometer stängsel på egen hand och han ville inte ha någon hjälp!
Arbetet med att driva en ranch har egentligen inte förändrats nämnvärt under årens lopp, menar Henry, men ett viktigt undantag: tillkomsten av pickuper och trailers för att frakta såväl boskap som hästar.
– Nu kan man lasta in hästarna på morgonen och köra dit man tänker börja samla in boskapen, berättar Henry. Innan fick man gå upp ännu tidigare för att rida dit och sedan rida hela vägen tillbaka hem igen när man var klar. Det blev mycket längre sträckor för hästarna. Samma sak med boskapen, nu kan man lasta dem i en trailer och köra dem dit de ska när man samlat ihop dem. En pickup kan ersätta 3-4 cowboys.
Det blir ändå många timmar i sadeln för att driva boskapen till korallerna.

Märker på plats

Mest brännmärker McKinleys i korallerna, men när det handlar om färre och enstaka kalvar, till exempel kalvar som är födda senare på året, föredrar Henry ofta att brännmärka på stället, hellre än att driva boskapen till en korall. Då gör de upp en riktig brasa, istället för att använda en ugn med propangas. De fångar kalven med lasson och sträcker ut den. Henry undviker att jaga boskapen och menar att det går utmärkt att utföra allt arbete utan att någonsin rida snabbare än i trav.
Peggy älskar också att arbeta med boskap från hästryggen. I samband med roundups, som ofta är sociala begivenheter med många gäster, brukar hon alltid laga maten till så många som sjutton personer klar i förväg, för att inte gå miste om någonting. Ofta brukar de då samla in och brännmärka boskapen på förmiddagen, berättar hon. Efter lunch brukar sedan alla som deltagit stanna kvar för att öva roping tillsammans och för att umgås.

State champion

Att roping är Henrys stora intresse går inte att ta miste på. På väggarna i parets ljusa, moderna adobehus hänger det, förutom målningar av cowboys och kor, fullt med bilder av Henry på olika hästar från olika rodeos. Där hänger också flera ovanliga lasson, som närmast får betraktas som samlarföremål, och antika sporrar. I sadelkammaren är en hel vägg behängd med olika typer av rep. Där finns också en roping dummy med väl slitna ”horn”. Henry håller sig också med ett antal ungkalvar att regelbundet öva på. Han har tävlat mest i ”team roping” och ”calf roping”. Under en rekordperiod med tjugotvå rodeos missade han bara en enda kalv!
Ett annat livslångt intresse är jakt med pilbåge. I stallgången står en måltavla framme och Henry är känd för att kunna berätta hur många jakthistorier som helst. I bokhyllan står också en gedigen samling jaktlitteratur. Att läsa, såväl skön- som facklitteratur, är en annan kär sysselsättning för båda makarna McKinley.

Framfusig greve

Uppvuxen på en ranch är Henry förstås en skicklig ryttare. En vän till familjen såg tidigt hans talang och gav Henry en egen häst och sadel. Han hade att brås på: Henrys pappa hade under en period varit polospelare i England. En anekdot från den tiden är när Henrys pappa övade på banan samtidigt som några andra spelare. Bland dem fanns en greve, som var ökänd för att helt sonika plocka åt sig en annan spelares boll när han själv missade ett slag. Det anses som dåligt uppförande, men ingen vågade riktigt göra något åt det. Vid ett tillfälle tog greven även Henrys pappas boll, men då tacklade han grevens häst så att denne for i backen. Istället för att bli arg, sa greven:
– Du är den ende amerikan som jag någonsin har sett stå upp för sina rättigheter. Du måste komma och äta middag med mig på slottet.

Bytte basket och fotboll mot polo

Henry kom så småningom själv att bli en framstående polospelare, men han provade aldrig på att spela förrän han som ung började på New Mexico Military Institute, en ansedd militärskola. Han spelade då redan basket och amerikansk fotboll, men blev övertalad att prova polo, skolans specialitet, istället. Polon tog snart över helt och i skolans årsbok från 1945 kan man se ett foto av Henry till häst i full polomundering. Henry hjälpte själv till att främja sporten genom att senare starta ett lag även vid New Mexico State University liksom i Santa Fe. Både lagen vid New Mexico Military Institute och vid New Mexico State University har genom åren flera gånger placerat sig i det absoluta nationella toppskiktet.
–  Jag älskar polo, säger han, men för att kunna spela måste man samlas flera stycken och ha flera hästar. Fördelen med roping är att jag kan öva själv och det gör jag på banan nästan varje dag.

Red till bortskämda hästar

Varken roping eller att arbeta med boskap rent generellt går naturligtvis inte utan en bra häst. Henry och Peggy McKinley äger för närvarande tre stycken, alla quarterhästar. Henry hjälper också en vän till parets son med dennes unghäst. Det är dock åtskilliga hästar som passerat revy genom åren.
– Jag köpte bortskämda hästar från Kalifornien som jag  red till och sålde vidare, berättar han.
En häst som han red till och som blev en alldeles utmärkt allround häst – ”en sådan som man kunde göra allt på” – var ”Snip”. En annan favorit var ”Agate Fay”, det sto som Henry vann New Mexico State Calf Roping Championship-trofén med.
–  Hon var en smart häst som var lätt att träna, minns Henry. Jag har överhuvudtaget haft väldigt många riktigt bra hästar.

Två års kö

Det är kanske inte så konstigt, eftersom Henry är en mycket uppskattad hästtränare. Ett tag var han så uppbokad att ägarna hörde av sig nästan med detsamma de fick ett föl, för att be Henry rida in hästen två år senare. Någon generell metod för inridning och träning av hästar har han inte, påstår han.
– Nej, det är hästen som avgör hur träningen ska bli.
Men han menar att det är viktigt att arbeta med den unga hästen varje dag. Han säger sig behöva trettio dagar för att starta en unghäst, men han tar aldrig en häst för träning mindre än nittio dagar. Då tränar han också hästarna för roping.

Barndom på ”Ghost ranch”

Medan Henrys familj har drivit olika rancher runtom i New Mexico i flera generationer, kom Peggy dit först på trettiotalet som liten flicka, i samband med att hennes familj flyttade dit från östkusten av hälsoskäl. Hennes pappa, naturalisten och mecenaten Arthur Pack, köpte ”Ghost Ranch” som familjens residens. ”Ghost Ranch” är en mycket välkänd ranch i New Mexico, inte minst på grund av en av dess celebra hyresgäster, konstnärinnan Georgia O’Keeffe. Hon gjorde ranchen till sitt hem och lyckades övertala Peggys pappa att sälja henne några acres av den, där hon bodde fram till sin död. Georgia O’Keeffe förälskade sig i det omgivande landskapet och skulle komma att odödliggöra det och öknens karga skönhet i sina målningar. Hon var dock lite av en ensamvarg och försökte oftast bli av med de nyfikna barnen som lekte på ranchen. Ett av dessa barn var Peggy. Ett annat var Henry, vars mamma anställts som sjuksköterska åt en av Peggys bröder.
– Fast jag kommer knappt ihåg Henry alls från den tiden, retas Peggy.

Landskapet lockade

New Mexicos öppna vidder och dramatiska klippor hade samma effekt på Peggy som på Georgia O’Keeffe. Förälskelsen var omedelbar.
– Jag vet att jag aldrig kommer att flytta tillbaka österut, konstaterade hon tidigt. Hon och två väninnor bestämde prompt att de skulle gifta sig med varsin ranchare från New Mexico.
Familjens tid på ”Ghost Ranch” finns skildrade i boken ”We called it the Ghost Ranch” av Arthur Pack. Emellertid lämnade de efter några år ”Ghost Ranch” för Arizona. Peggy studerade vid universitetet i Albuquerque, när hon träffade och gifte sig med en annan man.
–  Fast han hade ingen kostym att bära på bröllopet, så han fick låna en av mig, berättar Henry med en blinkning.

Rider, dansar och lagar mat

Henry lämnade även han ”Ghost Ranch” för andra rancher och för New Mexico Military Institute. På femtiotalet tjänstgjorde han i Korea. Det finns ett känt foto av honom från den tiden, som publicerades i tidningarna, när han hade fångat en stridsvagn med sin lasso. I själ och hjärta var han ju trots allt en cowboy och snart var även han tillbaka i New Mexico, där han red in och tränade hästar och jobbade på olika rancher. Han jobbade också som en så kallad ranger för Bureau of Indian Affairs och för Bureau of Land Management.
Åren gick och Peggy blev änka. En av hennes systrar hade hållit kontakten med Henry.
– Du måste träffa Peggy, uppmanade hon. Hon är bra på att både rida och att dansa och hon lagar god mat.
Denna vinnande kombination av egenskaper hade uppenbarligen önskad effekt. Den här gången var det nämligen inte bara Henrys kostym som fick gifta sig med Peggy.

[/private]