Vi kör på en smal väg mellan höga berg med snöklädda toppar långt där uppe mot den blå himlen. Vid vägen rinner en flod och det är ett otroligt vackert landskap. Vi är högt uppe i bergen och på väg genom en canyon till den lilla staden Joseph i Oregon. Staden är döpt efter den legendariska indianhövdingen, som kämpade mot den amerikanska armén. Här ska vi träffa en av amerikas bästa westernfotografer, Robert Dawson.
LR 5/2009
Text: Åsa Wikberg Foto: Robert Dawson
[private]
Det första som slår en när man träffar Robert är; Wow, vilken TV-röst han har och sedan visar det sig att han visst arbetat för filmen, fast inte som speaker.
Dawson halkade in i fotograferandet på ett bananskal, när han på 70-talet arbetade som produktionsassistent för ett filmföretag och det var bara en liten händelse som väckte intresset för fotograferandet.
–Peter Fonda spelade med i denna filmen och på den tiden använde man film vilken man framkallade så att regissörerna kunde titta på vad de hade spelat in förgående dag. Under lunchen en dag, satt Peter Fonda och lekte med kameran och tryckte igång den, gjorde en fulrolig min och stängde av den. När producenterna och ressigören skulle titta på vad de hade filmat dagen före, ploppade Peter Fondas fula min upp på duken mitt i en filmsekvens.
–Peter Fonda såg mig gå omkring på inspelningsområdet en dag och frågade om jag ville titta på kameran, och självklart ville jag det. Peter spenderade kanske 30 sekunder av sin tid med att lära mig kameran. Att Peter tog sig den lilla tiden för mig gjorde mig överlycklig och jag tänkte, wow det här är ganska häftigt.
Blev fotograf
Sedan följde några år som produktionsassistent för Colombia Pictures Televisions i Idaho och en chans att få åka till Los Angeles och jobba inom filmindustrin. Men Robert såg en annan karriärmöjlighet inom fotograferingen.
– Jag hade då hunnit lära mig en hel del om hur man sätter upp en bra bild och om hur kameror och ljussättning fungerar.
För att få kunder gick Robert runt i affärer och raggade jobb bland lokala affärer.
–Jag erbjöd mig att skriva ut en check på kläder från butiken, tog med dem, fotade dem på modeller och erbjöd sedan butiksägaren att köpa bilderna till marknadsföringsmaterial.
– Nio av tio tyckte om fotona och jag fick både sälja bilderna och lämna igen kläderna.
Sedan fortsatte arbeten att trilla in och Robert gjorde mycket matfotografering åt restauranger. Han började fota forsränning, mountainbiking och andra utomhusaktiviteter.
– Jag åkte till Nya Zeeland för att arbeta med en vän, som var där och arbetade med forsränning, och fick sedan ett jobb att göra en katalog med utomhuskläder. Efter det jobbade jag mig tillbaka till Arizona.
Väl hemma i USA igen gjorde Robert en upptäckt som skulle förändra framtiden helt.
– När jag satt och bläddrade i en del westernmagasin så upptäckte jag att det bara fanns 2 eller 3 westernfotografer. I samma veva lärde jag känna en man, Charlie, som hade en “packstring” för hästar och tog med folk ut på turer. Vi började ta cowboybilder och resultatet av det blev boken Along the Cowboys trail. Ungefär 90 % av bilderna i den boken är fotograferade för att passa ihop med poesin som vi skulle ha med i boken. Vi kom så bra överens att vi reste tillsammans hela vägen upp till Wyoming, genom Arizona och Kalifornien, och läste cowboypoesi medan vi reste. Vi blev bästa vänner och har nu varit det i 15 år.
På resande fot
Robert Dawson är född och uppväxt i Texas men efter att ha åkt runt och bott på flera olika ställen är det nu Joseph, Oregon som är hemma.
– Av en händelse så kom jag till Josephs där jag bor sedan sex år tillbaka. Jag skulle åka hit för en fotografering och blev förälskad i Josephs, människorna här, såväl som naturen.
Den lilla staden som är sista utposten, innan skogar och bergen tar över, befolkas av en mix av urinnevånare och inflyttade. Många är konstnärer inom olika områden och den lilla orten har flera bronsgjuterier. I USA är bronsskulpturer ett mycket populärt samlarobjekt. Lilla Joseph har inte mindre än sex stycken gallerier där lokala konstnärer kan ställa ut sina alster. Men det mest populära tillhållet är restaurangen The Chayenne cafe. Här samlas varje morgon alla cowboys, farmare och ranchägare för att ventilera det senaste skvallret över en stadig frukost. Det är också här Robert hämtar såväl inspiration som modeller till sina bilder.
Mycket mera foto
Förutom att Roberts arbeten publiceras i flera av Amerikas westernmagasin såsom Western Horseman, American Cowboy och Farming Ranch Magazine så producerar han även cowboy- hästfoton och affischer till Bentley publishing group, utanför San Fransisco.
– De har 650 konstnärer som de representerar och de producerar litografi-posters som finns till försäljning. De berättade nyligen att jag är rankad som den sjunde toppsäljande konstnären i deras “stall” så det var roligt att höra.
Robert producerar även foton för vykortsföretag och säljer fine art foton i begränsade upplagor till ett galleri i Joseph. Dessutom gör han mycket fotografering för hästutrustningskataloger. Och inte att förglömma gänget med kalendrar han producerar, med både cowboys, cowgirls och cowkids.
Bästa verk
Förutom alla fotografier, vykort och kalendrar har Robert hunnit med att göra fem böcker alla med häst- eller cowboytema.
– Mitt bästa verk är nog “Living western horsemanship” och “Along the cowboytrail”. Det var dom böckerna som varit roligast att göra och den första “Along the cowboytrail” är den som är närmast hjärtat eftersom det var min första bok och den var också svårast att producera. Vi hade många härliga skratt tillsammans och jag har till och med fått förfrågningar om en bok om den boken, att berätta historierna bakom bilderna, hur vi tog dem och en del storys bakom bilderna är bara så roliga. Bilden med åskmolnet till exempel.
– Jag var i Wyoming och vi var ute och letade efter en bra plats att ta kort på, då började det ploppa upp åskmoln, så jag fick Brett, en lokal cowboy att rida upp mot det första åskmolnet medan jag satte upp kameran. Det tog för långt tid och då hann åskmolnet försvinna så vi red ner mot prärien. På prärien såg vi ett annat och försökte hinna dit, men än en gång försvann det innan jag hann sätta upp kameran. När vi var nära att ge upp, såg vi ett uppe på ett berg och ryttaren tog hästen och galopperade allt han kunde upp dit och jag fick fort fram kameran. Till slut fick vi ett halvt dussin foton kanske, innan åskmolnet var borta igen. Och vi blev klara strax innan solen gick ner. Brett sa att det här måste ha varit menat att det skulle vara så fint just idag annars hade det aldrig hänt.”
Den enklaste delen att göra en bok är att sätta ihop den, den svåraste delen är att få ut den i bokaffärerna, berättar Robert.
– Jag gick runt mycket i affärer, skrev mail och ringde runt för att göra reklam för den första boken. Jag lånade pengar från familj och vänner så jag skulle kunna trycka den. Det gick bra, första året sålde vi runt 15.000 böcker och jag kunde betala tillbaka pengarna och gjorde en liten vinst. Sen producerade vi den andra boken. Till min tredje, fjärde och femte bok skaffade jag mig en bokförläggare, Globe/Pequote publishing.
Bästa hästen
Ett stort intresse för Robert är ju hästar och han har tränat sina hästar att agera framför kameran. Inga av Roberts bilder är tillkomna av en slump. I de flesta fall är de noggrant iscensatta och komponerade. När man ser på många av bilderna så kan man tro att de är målade, eller manipulerade i dator. Men i de allra flesta fall är det ett fotografi utan manipulation. Robert har skapat sig en egen stil, vilken utmärker hans konstnärskap. Modellerna är en viktig ingrediens i bilderna, både de tvåbenta och de fyrbenta.
– En gång åkte vi till Long Pine, Kalifornien för att fota. Där har många western-filmer och western-tv-serier spelats in. På den tiden hade jag en 2-årig hingst som jag tränade att gå efter kommando och att göra vad vi ville han skulle göra framför kameran. Vi hyrde in två cowboys från Kalifornien och vi kom till en punkt då vi var tvungen ta om fotorna 6-7 gånger. De jagade de den lilla hingsten mot mig och efter första eller andra gången när hingsten hört mig säga; “Tillbaka till position ett” så vände hästen och gick tillbaka till position ett och väntade där till cowboysarna kom ikapp honom.
– När jag sen skrek; Okej då kör vi!, sprang han och när han såg att han var vid kameravinkeln så stannade han, för det var där dom hade stannat honom förut och efter han stannat gick han tillbaka till position ett igen.
– Detta gjorde han fem gånger på raken och det var helt otroligt. Tyvärr avled han till följd av en olycka några år senare. Han började som en buckskin och ju äldre han blev desto ljusare blev han. På det sättet kunde jag använda honom som fotohäst och varje gång hade han ändrats i färgen så det syntes inte att det var samma häst. När han såg att jag tog upp kameran så förstod han direkt att det var dags för att jobba och jag bara pekade var han skulle gå och sa; ditåt och då flyttade han sig ditåt. Killarna sa att de trodde att han visste när man skulle ta kort på honom för varje gång man tog kort så la han öronen mot kameran. Han var en otrolig häst. Han var min allra bästa fotohäst.
Se mer på: www.dawsonphotography.com
[/private]