Ibland kan man fundera på om vissa saker i livet är förutbestämda. Eller är det så att man bara råkar hamna på rätt plats på rätt tid. Anna och Nino Ernius Ferraz är i alla fall övertygade om att ödet hade ett finger med i spelet när de möttes på ett myllrigt torg i staden Antigua, Guatemala, för snart tjugo år sedan.
LR 5/2009
Text och foto: Anna M Lönedal
[private]
Vad är det som får en helt vanlig tjej ifrån Varnhem, mellan Skara och Skövde, att packa sina resväskor och ge sig av till Sydamerika helt själv? Äventyret, förstås, men det måste finnas något mer som gör att man styrs till just en plats och ett land. Eller är det bara slumpen som för oss människor dit vi går?
– Jag har alltid lockats av olika kulturer. Min pappa arbetade som FN- observatör och när jag var tolv år åkte hela vår familj till Indien, då pappa var en av dem som skulle bevaka frontlinjen mot Pakistan vid vapenvilan i Kashmir. Vi var där i ett år och jag gick på en katolsk nunneskola där jag kom i kontakt med barn från olika kulturer varav några från Chile, säger Anna Ernius Ferraz.
Det var inte bara människor ifrån andra kulturer Anna kom i kontakt med under vistelsen i Indien.
– Mitt hästintresse har alltid varit väldigt starkt och det har helt präglat mina resor oavsett vart jag åkt i världen. Ingen av mina föräldrar var hästintresserade när jag var liten, men jag och min syster åkte runt till gårdarna i trakten där vi växte upp och frågade om vi fick hjälpa till med deras hästar. När vi kom till Indien ville jag förstås fortsätta att rida varpå jag nosade rätt på några hästkarlar som höll på att tämja vilda bergsponnyer. Jag vet inte riktigt vilken ras de var av men de liknade araber och det var kanske så jag själv blev förtjust i den här typen av häst, säger Anna och klappar sitt arabsto Noora på halsen.
Som sjuttonåring åkte Anna som au-pair till Frankrike. Därefter tågluffade hon en period, för att sedan ge sig av på långresa genom Asien.
– Jag reste ensam för jag ville ha friheten att göra vad jag själv ville. Världen är ett så häftigt ställe om man bara vågar ge sig ut i den och man får uppleva så många spännande möten mellan kulturer och människor. Det ger perspektiv på livet och är ett ypperligt sätt att lära känna sig själv, säger Anna.
Olika arbeten
Mellan alla turer kors och tvärs över jordklotet arbetade Anna med diverse olika jobb för att tjäna ihop pengar till nästa resa.
– Jag har arbetat med allt från restaurangjobb till lärare i svenska för invandrare innan jag utbildade mig till journalist, säger Anna.
Frågan kvarstår dock. Varför hamnade Anna i Sydamerika?
– Jag ville till Brasilien då jag lockades av det landet. Det är något med deras livsstil som tilltalar mig. Alla mustiga färger och musiken ger landet liv. Det känns äkta på något sätt, säger Anna.
Mot söder och norr
Samtidigt som Anna jobbade och slet för att tjäna ihop pengar för att ta sig söderöver till Brasilien, gick där en man med en lika stor längtan att komma till norr.
– Jag hade en dröm. Min tanke var att emigrera till Kanada samt att föra ut den brasilianska musiken i världen. Pappa var en känd advokat i Brasilien och jag läste fem terminer juridik för att gå i hans fotspår, men när han gick bort packade jag min väska och gav mig av med en gång, säger Nino Ferraz.
Nino, eller Lenio Monteiro De Castro Ferraz som han egentligen heter, ville känna hur det var att hamna i en situation där man måste arbeta för att överleva. Hans brasilianska familj har turen att tillhöra det övre samhällsskiktet men det förändrade inte Ninos syn på alla de orättvisor som finns mellan de fattiga och rika i landet.
– Pappa sa alltid att musiken är en direkt väg till kvinnor, alkohol och knark men för mig var det mer ett sätt att få uttrycka mina känslor. Att kunna föra ut ett budskap som hela världen kan ta del av, säger Nino.
Så Nino slog sig samman med fyra indianer från Bolivia och genom dem lärde han sig också spela på instrument som kanske inte direkt förknippas med Brasilien.
– Jag blev helt förälskad i deras musik för den står för så mycket som är viktigt för mig. Tillsammans spelade vi oss norrut på gator och torg. Vi blev till slut så populära att vi spelade i TV och radio samt på universitet och andra tillställningar , säger Nino.
Men berömmelse var inte det viktigaste i livet för Nino så efter ett tag bröt han upp med gruppen och fortsatte sin resa norrut.
– Jag spelade mig hela vägen upp till gränsen mellan Mexico och Kalifornien i USA men där tog det stopp. Det var en av de första gångerna jag själv fick känna på orättvisorna i världen för USA var inte alls intresserade av att släppa in mig. Så jag vände tillbaka mot Guatemala och vid den gränsen blev jag satt i fängelse för mitt visum hade gått ut. Fast jag lyckades som tur var muta polisen med femtio dollar så de släppte mig vid stranden av en liten flod som gränsar mellan Mexico och Guatemala. Jag vadade naken över floden mot friheten med kläderna och gitarren över huvudet, skrattar Nino.
Ödesbestämt möte
Det var strax därefter som Anna och Nino såg varandra för första gången.
– Jag gick omkring på torget i Antigua och såg väldens sötaste kille sitta mitt i ett helt hav av barn som verkade älska honom. En stund senare hörde jag att någon spelade helt fantastisk musik någonstans och när jag tog mig fram dit såg jag att det var samme kille. Då tog jag mod till mig och gick fram och pratade med honom, säger Anna.
Det blev ett laddat möte och båda kände att de hörde ihop även om de aldrig träffats förr. Tiden var dock fel då Nino redan var i ett förhållande och de båda var på väg mot sina respektive mål.
– Det var bara att låta honom gå, säger Anna.
Utan att ha en aning om vart den andre var på väg stötte de av en slump på varandra igen en tid senare.
– Jag ville till Mexico City för att få uppleva en riktigt stor stad. Jag tog in på ett hotell och en dag när jag var ute och gick hörde jag musik som påminde mig om Nino. När jag vände mig om blev jag stående öga mot öga mot honom och det var ett helt overkligt ögonblick, säger Anna.
Det är inte helt vanligt att man bara råkar stöta på varandra i en stad med över tjugo miljoner invånare. Kanske är det som sagt slumpen men oavsett så beslöt sig paret för att deras romans nog var förutbestämd.
– Jag tog farväl av Anna för att åka och reda ut min dåvarande livssituation och vi bestämde träff i en annan stad. När jag kom dit var inte Anna där och då fick jag nästan panik, säger Nino.
Ingen av dem hade nämligen tänkt på att lämna något telefonnummer eller adress till varandra då de båda var på resande fot.
– Jag trodde aldrig att vi skulle ses igen. Jag åkte till en annan stad cirka fem timmar längre bort för jag hade sett en hatt där som Anna så gärna ville ha. Jag vet inte vad jag tänkte på, men hatten blev väldigt viktigt för mig och när jag kom fram till försäljningsstället var hon där, säger Nino.
Riktig hästkarl
Därefter hängde Anna och Nino ihop hela tiden vart de än reste. Efter ett tag hamnade de i Nicaragua och där ville Anna hyra hästar.
– Helromantisk ridtur på en strand nappade jag på direkt. Min farbror hade hästar och på semestrarna när jag var liten red vi alltid hos honom, så jag tänkte att det här skulle bli ett bra tillfälle att få visa mina talanger. Egentligen var jag livrädd och jag hade ju ingen aning om att Anna kunde rida så bra, skrattar Nino.
Efter några minuters galopp över sanddynorna insåg dock Nino, som vid det här laget krampaktigt klamrade sig fast runt hästens hals, att om han skulle imponera på sin blivande fru fick det nog bli genom musiken och inget annat.
Någon tid senare beslöt sig paret för att åka till Sverige. Anna började läsa på universitetet och på somrarna åkte de runt på marknader och sålde sydamerikanska saker ihop med att Nino spelade sin musik på diverse festivaler. Efter ett par år återvände de till Brasilien där de reste genom amasondjungeln, Bolivia och Peru. När dottern Lariza skulle födas kändes det dock bäst att flytta hem till Sverige för gott och några år senare kom också sonen Leonard.
– Brasilien är underbart på många sätt men när det kommer till att låta ens barn växa upp i trygghet är Sverige oslagbart, säger Anna.
Hästintresset står fortfarande Anna för i familjen. Arabstoet Noora har varit såväl en familjemedlem som en god vän i snart tio år.
– Att rida ger mig en känsla av frihet vilket är viktigt för mig, säger Anna.
För Nino gäller musik för hela slanten och han skriver själv låtar som präglas en hel del av hans livserfarenheter. I år har han dessutom gett ut en ny skiva samt också en bok som precis lanserats i Brasilien.
– Boken handlar om mina drömmars resa mot norr. Jag kom ju faktiskt dit även om det blev till Sverige istället för Kanada, skrattar Nino.