Hästen och den nordamerikanska indianen (del 1)

LR 1/2008
Text: Lars-Göran Söderberg  Foto: Anne Erkkilä

[private]

Många av oss förknippar gärna indianer med hästar, ändå var det aldrig meningen att de skulle få tillgång till dessa djur, än mindre äga dem. Bakgrunden till detta var att spanjorerna, som en gång besegrat indianerna i Syd- och Mellanamerika mycket tack vare sina hästar, insåg faran av en beriden ursprungsbefolkning och fruktade att deras egna stridsmetoder skulle slå tillbaka mot dem själva. Det var inte heller enbart i Nordamerika som indianerna lärde sig att utnyttja hästen som bruks- och stridsdjur, nämnas kan exempelvis Argentinas Chaco- och pampasindianer och araukanerna i Chile.
Givetvis var försöket att inte sprida hästen vidare till indianfolken dömt att misslyckas. Redan i mitten på 1600-talet kunde man se ute-indianer och caddoer till häst på prärierna i södra delarna av dagens USA. Förutom att många hästar rymde eller stals av indianerna, inträffade en del avgörande händelser som gjorde att hästen i allt högre grad kom att tas i bruk av den röde mannen, först som föda, sedan som riddjur. Inte minst det så kallade Puebloupproret 1680, där spanjorerna förlorade herraväldet över Santa Fe med omnejd och blev indianskt territorium i tretton år innan det åter blev spanskt.
Under dessa år hann nya grupper indianer upptäcka hästens fördelar, framför allt navahoer och apacher. Majoriteten av dessa stammar födde emellertid aldrig upp några hästar utan föredrog att stjäla dem eller fånga in förvildade.

Började med hästavel

Sakta men säkert spred sig hästpopulationen i öster och norr över prärieregionen, samtidigt som djur ifrån de spanska kolonierna i Kalifornien spred sig upp längs västkusten och in i stater som nuvarande Idaho och Oregon. Cayuserna i just Oregon fick sådant rykte om sig inom hästaveln att ordet cayuse senare användes av många cowboys istället för häst.
I samma trakter levde också Palouserna, vilka kom att föda upp ridhästar som Oliver La Farge i sin bok Nordamerikas indianer (1964) beskriver som skimlar med vita bakdelar och vita djur med bakdelar liknade skimmelns. Dessa var aningen större än mustangen, och skulle komma att visa sig vara mycket dugliga som boskapshästar. Så småningom blev de kända som palusier, om vilka man sade ”á palusier”, som i sin tur övergick till det namn rasen har än idag, nämligen Appaloosa.
Emellertid var det inte palouserna som fulländade aveln utan ett grannfolk som fransmännen benämnde Nez Perce, trots att det i själva verket var mycket ovanligt att de hade genomborrade näsor. De levde i trakterna mellan Blue Mountains i Oregon och Bitter Roof Mountains i Idaho, som delvis bofasta, delvis nomader. Inte minst hade de i hög grad varit fiskare och färdats på vatten, något som Crow-indianernas namn på dem antyder: A-pu-pe, det vill säga ”paddlare”.

Ägde många hästar per man

Sannolikt började övergången till ett liv på hästryggen så tidigt som i slutet av 1600-talet, och när Lewis och Clark under sin expedition västerut 1806 träffade på Nec Perce-indianer, imponerades de storligen av mängden hästar, betydligt fler än de prärieindianerna hade att tillgå. Mellan 50 och 100 djur per person var det normala i jämförelse med prärieindianernas 7 till 15. Under mitten av 1800-talet finns det uppgifter om att en och samma familj kunde äga ända upp till 1500 hästar. Att föda så pass många djur innebar heller inga större problem, i och med att hästarna gick fria och fann bete på egen hand.
Nez perce och många av de andra folken som levde i de nordvästra bergstrakterna, började göra bytesaffärer med indianer längre österut, allt medan förvildade hästar i södern på egen hand förflyttade sig över stora områden.
På 1750-talet, under den så kallade ryttarrevolutionen, tog comancherna i Wyoming  hästen i bruk, och cheyenner och arapahoer slutade odla majs, bönor och pumpor och drog västerut över prärierna. Likaså gjorde kråkindianer och mandaner, medan svartfötter och siouxer vid gränsen till Kanada övergick från att ha varit skogsjägare till ett liv helt beroende av jakten på buffel.

Förändrade mycket

Kulturen förändrades med andra ord på ett omvälvande sätt för många av stammarna, på gott och ont. Till det sistnämnda kan räknas häststölder och medförande krig, till det förstnämnda ökad livskvalitet i form av bekvämare förflyttningar, större tillgång på mat, ett mindre slitsamt liv för kvinnorna, som tidigare varit huvudansvariga för odlingarna, och sist men inte minst utvidgades handeln stammarna emellan, då kött, hudar och skinnvaror byttes mot jordbruksprodukter. Faktum är att det existerade formliga handelsorganisationer hos många indianfolk, en av de mest belagda är den som upprätthölls av cheyenner och crower allt sedan den tid de var kringvandrande nomader och som utvidgades rejält då de fick tillgång till riddjur.

Nackskott ingen bra metod

Under sina resor på 1830-talet fick målaren och amatörforskaren George Catlin tillfälle att på nära håll bevittna hur hästhållningen bland i första hand mandaner och comancher gick till. Han skriver att deras ponnier (mustanger) var utomordentligt starka och uthålliga djur, men att de bästa av dem och de som naturligtvis också var mest eftertraktade, oftast var mycket svårfångade. I flocken innehade de hög status, var vaksamma och lade sig ständigt i täten då fara hotade. Detta gjorde att det blev svårt för indianen att komma i närheten av dem när de försökte rida ikapp en flock vildhästar, för att kasta sina upp till femton meter långa läderlasson. Galopper på fyra, fem kilometer var inte ovanligt då en hjord förföljdes.
En metod som George Catlin själv prövade på med inte särskilt lyckat resultat, var så kallad creasing. Det innebar helt enkelt att ”jägaren” med ett välriktat skott sköt hästen genom nackbrosket, så att den bedövades och föll ihop för en kort stund, under vilken man hann fram och binda ihop benen. Tyvärr, skriver han, medförde metoden med nackskott att hästens karaktär och temperament blev lidande. I hans eget fall krossade kulan en halskota istället för att träffa brosket, något som förstås ledde till en omedelbar död.
Även vid fångst med lasso gick det hela våldsamt tillväga. Hästen snarades så hårt och så länge att den ramlade omkull av syrebrist, därefter bands frambenen samman och lasson lossades. En rem fästes också vid underkäken, för att den inte skulle kasta sig bakåt och skadas när den åter kom till medvetande. Ändå, berättar Catlin, slog hästen vilt omkring sig tills den var så uttröttad att indianen kunde gå fram till den, lägga handen över nosen och ögonen och försiktigt blåsa in luft i närborrarna. Efter det var hästen inriden och leddes eller reds hem.

Buffeljakt krävde intelligent häst

George Catlin fick även delta i indianernas buffeljakt, och som så mycket annat var den rent livsfarligt för ryttare och häst. Endast de modigaste och snabbaste djuren kunde komma ifråga för uppgiften, eftersom de måste komma upp jämsides med den vilt springande buffeln, högst två, tre meter ifrån dess sida, för att därifrån stöta en lans eller avlossa en eller flera pilar mot hjärttrakten.
Dessa ”buffelhästar” måste även vara intelligenta nog att hastigt vika åt sidan så snart de hörde vinandet från bågsträngen, då buffeln alltid kastade sig om för att stånga hästen när den blev träffad. De måste också ha förmågan att tänka självständigt och välja rätt väg i farliga situationer, som när de blivit instängda i en panikslagen buffelhjord. Sådana jakthästar såldes eller byttes nästan aldrig bort, och hos många stammar fick de bo tillsammans med människorna inne i hyddan.
Att olycksfall vid buffeljakter var vanliga bland folken på prärien och i högplatå- och bassängområdet märktes i lägren, där antalet manliga invalider var betydande. De behövde emellertid inte riskera att svälta utan kunde alltid räkna med att få hjälp. Innan hästen togs i bruk hade det varit sämre ställt med detta, då lämnades gamla och sjuka att dö inför längre förflyttningar.
[/private]