Ett oslagbart team – Kent och Illyich Tasunke Witko

Det var full fart. Över stockar och stenar. Genom kurvor och vattendrag och på grusvägarna runt om i Älvkarleby kunde man höra de snabba klapprande hovarna. Manen fladdrade i vinden och gruset yrde. Det var Kent och Illyich. Unga och vilda.

När Kent var i 12-års åldern så fanns en ståtlig varmblodshingst av fint blod i grannstallet. Kent tyckte den passade bra till familjens nordsvenska sto som gick i hagen bredvid. En natt släppte Kent dit hingsten och året därpå föddes Illyich.

LR 8/2008
Text och foto: Carina Kvist

[private]


I många år var det full fart på ekipaget Kent och Illyich.
– I dag är det lite lugnare, i alla fall på ridturerna, säger Kent med ett leende. På den tiden förstod man inte det där med riskerna, att det kunde vara farligt.
– Allt skulle gå så fort som möjligt. Men, vi har lärt oss av alla dåliga erfarenheter att klara livhanken. Kent Nyström sitter på altantrappan till familjens gård i Skutskär, strax utanför Gävle med en kopp kaffe. Trots att Kent har mycket att göra denna dag, så tar han sig tid och det är med närvaro och en speciell ton i rösten som han berättar om sin häst och kamrat Illyich.
Illyich är i dag 31 år och står alldeles intill. Han spetsar till öronen under samtalet, som om han lyssnade lite extra. Under tiden som Kent berättar om olika händelser från den tiden som de tillsammans var ute på äventyr, så puffar Illyich Kent lite lätt på axeln. Precis som att han tänkte att, ”Du behöver väl inte berätta allt”..
På altanen hänger olika hantverk med inspiration från indianernas tid, egenhändigt skapade av Kent och övriga familjen. Här finns både väggdekorationer och några halvfärdiga projekt med snäckor och fjädrar som ska göras i ordning för att levereras till någon restaurang eller privatperson.
– Det är fantastiskt att kunna skapa utifrån sitt intresse och att även andra är intresserad av det man gör, säger Kent som vid sidan av sitt arbete som virkesmätare driver familjeföretaget Indian Art.


Modig häst

När Kent var i 12-års åldern så fanns en ståtlig varmblodshingst i grannstallet. Hingsten var av fint blod och var nära släkt med Copiad. Något som Kent tyckte passade bra till familjens nordsvenska sto som gick i hagen bredvid. En natt släppte Kent dit hingsten och året därpå föddes Illyich.
– Han var ung och vild och stampade med hovarna och slängde med huvudet. Han var lite galen och älskade att springa.
– Det blev många och långa ridturer och ibland så snabba att jag blundade i kurvorna, säger Kent med ett leende. – Men det var jag och han. På den tiden hade jag ingen ridlärare eller någon annan som lärde mig något om ridning, utan allt växte fram genom äventyren på hästryggen. Jag lekte cowboy och indian. Tittade på westernfilmer och försökte göra som jag hade sett i filmerna. När kompisarna körde cross så slängde jag på Illyich cowboysadeln. Jag försökte få Illyich att vara en indianhäst och kämpade med att lära honom att stegra. Jag skulle skjuta både pilbåge och gevär från hästryggen. Allt var en lek. Illyich var liten och obetydlig, men han har alltid gjort som jag har sagt åt honom. Han har aldrig varit rädd för något och det har alltid funnits en överväxel. Han var en riktig tuffing, men kunde också fostra andra hästar. När det var dags för grönbeten så såg han snabbt till att bli flockledare och på ridturerna så har han låtit de yngre hästarna gå först. Har de inte traskat på så har han bitit dem i rumpan eller så har han gått förbi och visat vägen.
– I stallet när hästarna ska in från hagen så ordnar Illyich till så att de går in i rätt box. Tar någon häst fel så hugger han till, för han vet att ju längre de krånglar, ju längre för de vänta på maten.
– Men han är också en riktig tjuv som öppnar haspar och stjäl mat från hönsen, berättar Kent roande. Jag har alltid låtit honom gå fritt på gården och vill att han ska äta det bästa och godaste gräset.
– Det är en kamp mellan mig och hustrun som vill ha sina blommor kvar, förklarar Kent glatt.


Filmskådis

Under åren har Illyich och Kent varit både skådisar i reklamfilmer, gjort stunt och haft en filmroll i långfilmen ”Jag är din Krigare”.
– En reklamfilm som vi gjorde för Sparbanken var en kampanj som kallades, ”Garanterad avkastning” Illyich sprayades svart med femton tuber hårfärg. Han skulle stegra och jag skulle ramla av. Det blev några omtagningar, skrattar Kent.
– Illyich var cool och han tolererade allt. Man skulle kunna slå in hela hästen i en presenning och han skulle knappt reagera, säger Kent. I filmen Nature´s Warrior, med den svenska titeln ”Jag är din krigare” av Stefan Jarl, så fick Kent i uppdrag att tillverka all rekvisita i form av pilbågar och pilar, knivar, kläder och annan typ av indianutrustning. Filmen handlar om en ung grabb som får ett uppdrag av en indian att bli naturens beskyddare och ska försvara naturen mot inkräktare. Många av scenerna spelades in i ett sandtag.
– Det var otroligt spännande och jag tyckte att det var kul att det skulle göras en film om och med indianer i Sverige. Huvudrollen i filmen hade en indian från Colorado. Han skulle rida i filmen men stunten skulle Kent göra. Det visade sig snart att indianen inte hade ridit på mycket länge och till slut blev det så att Kent fick lära honom att skjuta pilbåge från hästryggen.
– I en scen så ramlade indianen av hästen och slet av sig fingertoppen.Då fick jag rycka in och göra scenerna i stället, berättar Kent.
En häftig inspelningsplats var vid stenbrottet i Kinnekulle, Götene. Illyich skulle stå högst upp på klippkanten. Det gjordes en ramp av grus för att han skulle komma högre upp, så att inte benen skulle försvinna bakom kanten när de filmade underifrån. Alldeles bakom Illyich stod en tankbil och spolade vatten över branten för att det skulle bli extra fint med vattenfall.
– Han skulle krafsa, snurra och stegra och när det rasade stenar så nära branten fick man sig en tankeställare. Det blev många snygga bilder med vattenfall och klippor. Det var långa dagar med hårt arbete. Mycket spring uppför berg och kullar. Och det blev många omtagningar. Men, det var otroligt spännande och roligt. Filmen gick upp på bio och blev riktigt bra. Av alla oändliga timmar som vi spelade in så blev det till slut bara några minuters drömscener. Illyich har också varit statist i andra filmprojekt. För några år sedan gjordes en filmtrailer om samer och indianer från Idaho, nere i indianbyn som ligger alldeles i närheten av familjen Nyströms gård. Illyich har varit med i filmprojekt då skolklasser har filmat i westernmiljö. Han har deltagit i bygdespel och stått modell för tidningar och alltid har han gjort vad han ska.
– Illyich har varit med om mycket. Både roliga och dramatiska händelser. Han är en otrolig kämpe, säger Kent.
– Han har varit med om både allvarliga sjukdomar och olyckor. En gång hamnade han olyckligt i en sandvirvel i havet och skadade både bogbladet och lårmuskeln så illa att veterinären ville avliva honom på en gång.
– Men jag stod under Illyich och höll upp honom med min rygg, hela vägen i transporten till Uppsala djursjukhus, berättar Kent. Där blev det hängmatta i sex veckor. Efter ett år av vila och försiktig träning så kom han tillbaka, mot alla odds. Han är verkligen en överlevare.


Utrustning och dekorationer

– Han klär i sin utrustning, säger Kent och sätter på Illyich några av de hantverk som han har skapat genom åren. En vackert dekorerad sköld gjord av råhud och örnfjädrar. Skölden användes som skydd men dekorationerna och symboliken i skölden var viktig.
– Jag har använt hermelinskinn till dekoration för att hermelinen är det mest agressiva djuret i skogen, förutom näbbmusen.
– Men det skulle inte vara så tufft med en näbbmus på en sköld, säger Kent med ett leende. Här sitter också örnklor, björnklor och kungsfiskare som ofta användes på spjut och liknande för att man ville ta del av träffsäkerheten som kungsfiskaren hade när den dök efter fisk. De är naturligt blå som himlens färg.
– När jag var yngre så såldes det kungsfiskarskinn till flugbindningsfiskare. Jag förstod att de inte skulle finnas i handeln så länge så jag beställde massor från Kina. På alla skinn är det kinesiska tecken på grund av att de hade torkats på kinesiska dagstidningar.
– Trycksvärtan hade färgat av sig, förklarar Kent med ett gott skratt. Här sitter en buffeltand och en benring.
Indianerna använde ofta många bjällror på sin utrustning för att de ville höras. Här finns spjut, eller lans som de kallas med björnskinn, hermelinskinn och en björntand. Man använde ofta hjorthår som i bland färgades rött. Hjorten stod för fertilitet och fortplantning ville man märka ut. Man använde sig även av skalper, men i denna utrustning har jag använt tagel från mina egna hästar, för att hylla dem.
– Det är ju knivigt att få tag på skalper i dag, säger Kent skämtsamt. Bettet har antika skänklar som är gjort på indianskt vis av horn och läder. På indianernas tid hade de en dubbel rem runt underkäken och en lång läderrem runt halsen. Halsremmen fungerade som en livrem. Ramlade man av så skulle man snabbt få stopp på hästen. Fransarna som användes flitigt av indianerna i kläder och utrustning hade man för att jaga bort insekter.


Rang och ära

Det var mycket som ingick i indianernas utrustning, om man skulle se till allt som de använde och behövde för att klara medicinering, mat och vapen till strid och för att jaga och skaffa mat till familjen.
– Det handlade om ren och skär överlevnad. Indianen var som alla andra, menar Kent. Man konkurrerade och kämpade om land och jaktmarker. Man sökte strid för att skapa rang och ära. Det var få män och många kvinnor och de visste inte om deras skalp skulle sitta på en lans på det här viset, dagen efter, säger Kent och visar på spjutet som är fäst vid Illyich sida. Indianerna hade därför skalpen kammad eller flätad med fina dekorationer för de ville inte skämmas om den satt på en annans lans. För att hedra sin häst så fästes den ofta under hakan på hästbettet.


Kraft från naturen

Indianerna var övertygade om att stor del av deras kraft och välgång kom från naturen. När de hade gjort vissa bedrifter i strid så kunde de kosta på sig att dekorera hästen med sköldar, spjut och örnfjädrar. De mera framgångsrika kunde kosta på sig en fjäderskrud. Dekorationerna var på olika vis individuella och gärna färgstarka. Speciella hästar klöv man örsnibbarna på, för att visa att de var riktiga jakthästar eller så kallade buffelhästar. Indianerna var mycket skickliga på att träna sina hästar och de tränades till att bli krigskamrater. De hade speciella märken på sina pilar och hittade någon en buffel med två pilar så var det honom man skrattade åt nästa dag. Hade de inte varit skickliga nog att klara av att få ihjäl en buffel med en pil, så hände det att de svingade sig av hästen för att i en rusande buffelhjord slita ut pilen och hoppas att ingen skulle se såret. Det var inte ovanligt med skador och de flesta strök med. Man offrade mycket för att visa sitt mod.
Kent fortsätter att berätta några intressanta historier från indianernas tid, Illyish har knallat bort till hagen och sina fyrbenta vänner. Jag frågar Kent om han skulle kunna sammanfatta Illyich på ett sätt som en indian skulle göra.
– På Lakotaindianernas språk skulle han kallas Tasunke Witko- Galen häst. För det är nog så han har varit, säger Kent och tittar bort mot hagen.[/private]

Om The editors

Se också

Ny Westernfashionbutik

Trots allt finns det ljusglimtar i våren 2020. En ny westernbutik har sett dagens ljus, …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tretton − 12 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.