Köpt Unghäst?

 Som jag berättade i förra numret hade jag nu med min nya häst bestämt mig för att göra saker och ting rätt från början. I ett slag av självinsikt och med åren ökad förståelse om min egen erfarenhet, eller brist på, min tillgång till tid men även min målsättning, har jag denna gång tagit hjälp på flera plan. Den här gången får ni följa med mig på clinic.

Vad är en clinic?

Slarvigt använder vi engelskans ord för kurs när det kommer till kurs med häst. Inte bara vi i den amerikaniserade ”westernvärlden” använder uttrycket så man får anse det som vedertaget. En clinic innebär ofta en intensivkurs för en tränare, med kanske flera ridpass per dag i normalt 1-3 dagar. Ofta bor man över och kan på så sätt helt och fullt koncentrera sig på varför man är där. En clinic ersätter dock inte kontinuerliga ridpass varje eller varannan vecka för tränare men just intensiteten gör att det ofta händer mycket på en väldigt komprimerad tid.

Din målsättning

När man åker på en clinic är det viktigt att man väljer en tränare som är duktig på just det man är intresserad av. I början kan det vara svårt att veta vem man gillar och får ut nåt av, men har man haft möjlighet att rida för lite olika får man lite bättre hum om vad som passar en själv. Här handlar det ofta om personkemi och ett pedagogiskt upplägg som man är med på. Dom flesta tränare har dock något att tillföra, men jag inbillar mig att man har lättare att ta till sig nya kunskaper om man tycker att det är roligt och känner sig väl till mods. Är du osäker på vem du ska välja, fråga runt lite bland kompisar och åk och titta på några olika clinics. De flesta är gratis för åskådare och då kan du enklare få grepp om vad som skulle passa dig och din häst.

I sammanhanget är det såklart viktigt att du också tar dig en funderare på vad du vill göra med din häst framöver. Vill du ha en allroundhäst, ja då kan du träna för de allra flesta, men är du inriktad på någon speciell gren är det lika bra att sikta på det redan från början även i valet av clinics och tränare. När det gäller grundarbetet gör dom flesta på samma sätt, men i nästa skede kan det skilja sig en hel del beroende på vad målsättningen är.

Tränarvalet

För min egen del hägrar cutting, som en målsättning. För många år sedan fick jag god försmak och bestämde mig då för att nästa häst ska bli en cuttinghäst. Det tog nästan femton år innan det var dags för generationsskifte i mitt stall, så nu är det dags. Så när det var dags att börja med min egen utbildning valde jag att åka till Quarter Hill Ranch som ägs och drivs av Mona Göransson och Styrbjörn Persson. Båda två är mångmeriterade och erbjuder träning i både cutting, reining och working cowhorse. Mona och Styrbjörn är också några av dom få tränare som kan erbjuda träning på kor året om. Men för en skåning är det långt till Kristinehamn, så i detta fallet blir det en och annan clinic hos dom, den kontinuerliga träningen måste vara nära för min del. Annars blir det både för dyrt och för tidskrävande för en hållbar och långsiktig plan.

Todd Fitch

Just den helgen jag väljer att åka till Quarter Hill Ranch är Todd Fitch på besök för att hålla clinic. Todd är amerikan och en mångmeriterad ryttare inom working cowhorse med bland annat en världsmästartitel i bagaget.

Todd är också erkänt duktig som tränare och han har en mjuk, lugn och pedagogisk tränarstil. Jag som tänkt att  träna för Mona och Styrbjörn får frågan om jag inte ska passa på att träna för Todd istället och efter lite om och men bestämmer jag mig för att delta. Styr-björn ger mig dessutom ett erbjudande

som jag absolut inte kunde motstå; att få låna hans fina tävlingshäst A Smart Little Leo, under clinicen.

Man kan knappast tänka sig bättre förutsättningar om man vill få möjlighet att känna på vartåt man vill att det ska bära i framtiden.

Förberedelser

Att åka på cuttingclinic för första gången, var för mig lite nervöst. Jag visste inte vad som förväntades.

Funderingar kring hur de andra red och om jag var urdålig i förhållande till dom, styrde tankebanorna. Men efter ett par gånger iväg på clinic för olika tränare insåg jag snabbt att alla var där med samma målsättning. Att bli bättre utifrån sina egna och sin hästs förutsättningar. Har man redan kommit en bit på väg finns det ändå saker att träna på så det är lika för alla, man är där för att lära sig mer.

Men i bilen upp till Värmland kände jag ändå ett visst mått av nervositet, mycket på grund av att jag skulle få rida en sådan fin häst. Tankarna vandrade kring hurvida jag skulle förstöra denna häst med min ridning eller om jag skulle bli så paralyserad av vördnad att jag helt enkelt inte skulle förmå mig att göra nånting?

Jag kom upp sent på kvällen och efter ett antal timmar i bil, somnade jag trots förväntningarna snabbt och gott. På morgonen mötte Mona och Styrbjörn mig och det fanns ingen tid att gruva sig. Styrbjörn visade mig Leos grejor och box och på ridschemat som Mona gjort kunde jag läsa vilka tider jag skulle rida.

När det började närma sig hämtade jag in Leo och gjorde i ordning honom.

Aha-upplevelse

Min först aha-upplevelse i strävan mot att bli en ”riktig” cuttingryttare är när jag går in i sadelkammaren för att hämta den sadel som Styrbjörn sagt att jag ska använda till Leo. Jag som hållit på en del med roping tycker jämt att jag haft en tung sadel jämfört med kompisar som ridit reining eller trail, men när jag lyfter en riktig cuttingsadel för första gången inser jag att jag kommer behöva installera en vinsch i stallet för att orka sadla. Med lite hjälp av en annan deltagare lyckas jag till slut baxa på den sådär 25-26 kilo tunga sadeln på en tålmodigt väntande Leo. Att Leo är hingst märks över huvud taget inte. Han är bussig och en riktigt bra ”lärohäst”.

Sadeln på plats, träns och benskydd likaså. Väl nere i ridhuset ska jag också för första gången rida på romaltygel. Jag som tittat på oändligt många tävlingar hade lite hum om hur man skulle hålla men aldrig fått förklarat för mig varför. Så första stunden på ridpasset går åt att gå igenom hur man ska sitta, hålla och varför. Styrbjörn tycker att jag har alldeles för långa stigläder, själv tycker jag de är perfekta…

Vad vill du göra…

… frågar Todd. Jag inser att min plan är i stort sett obefintlig på den fronten, jag vill ju bara bli bättre.

Detta är nackdelen med att rida en ny häst och en häst som du inte har några gemensamma målsättningar med. Men efter lite funderande så bestämmer jag mig för att prova allt det jag skulle vilja på en häst som kan. Todd stöttar dom tankarna och han ber mig rida på volt i de olika gångarterna. Jag som vet med mig att rakspåret är min Akilleshäl, berättar det för Todd och ber honom hjälpa mig att kunna stanna och stoppa rakt, efter lite tips om vad man ska tänka på och när man ska be om stopp får jag till några bra, tycker jag själv i alla fall, men även Todd verkar nöjd och Leo bara gör, tålmodig och sjyst.

Todd frågor om jag vill köra lite på cuttingmaskinen. Och jag som känner mig som ett barn på julafton med alldeles för många klappar att välja på, säger såklart ja. Efter lite instruktioner om var jag ska ligga med hästen, hur jag ska sitta och vad jag ska tänka på, kör vi. Jag tycker själv att det går ruskigt fort och är helt och fullt övertygad om att jag kommer få smaka grus innan ridpasset är över. Efter några vändor fram och tillbaka sitter jag dock fortfarande kvar med nöd och näppe, men Todd stannar mig och säger åt mig att åtminstone prova att korta stig-läderna och istället för att krampaktigt hålla mig i hornet, trycka emot det. Plötsligt förstår jag hur lite jag förstått av det jag sett så många gånger, men efter att ha gjort som Todd föreslagit får jag min andra aha-upplevelse.

Det här måste nog vara nåt av det absolut roligaste jag varit med om. Mona som fotograferar hela första turen skrattar, antagligen mest åt mitt fånleende som sitter i flera dagar efter min allra första riktiga cuttingclinic. Dag två består av lite repetition men också ett kort pass ute på riktiga kossor vilket var helgens tredje aha-upplevelse.

Helgen gav otrolig mersmak och övertygelse om att jag siktar rätt, men den gav också insikt om hur svårt det är och hur mycket träning som krävs för att bli riktigt bra med sin häst. Jag tyckte det var jättesvårt trots att jag satt på en häst som i stort sett skötte allt och tog hand om mig på allra bästa sätt. Just nu håller jag på att rida min egen häst och nästa gång får ni läsa om när vi åker och tränar tillsammans.