Adoptera en äkta Mustang

LR 4/2009
Text och foto: Nathalie Nance

[private]

Det finns inte plats nog för alla vilda mustanger i USA:s västra stater och övertaliga hästar samlas in för att auktioneras ut till privatpersoner. Många vill adoptera en vild mustang, men inte alla har den kunskap som krävs. Fast de som vet vad de ger sig in på vittnar om att mustangerna är både smarta och lättlärda hästar med ett stort hjärta.
I åtta olika inhägnader står de i klungor tätt tillsammans och betraktar uppmärksamt människorna som ska rädda dem. De verkar inte särskilt nervösa. Flera av inhägnaderna innehåller årsföl, i andra finns äldre ston och valacker åtskilda. Ingen av hästarna är dock äldre än fem år.
De här mustangerna har samlats in med hjälp av helikoptrar från olika vilt levande flockar i Nevada, Colorado, Wyoming, Utah och Kalifornien och transporterats till en jätteanläggning i Oklahoma, där de hållits i fångenskap i väntan på adoption. Några av hästarna har vistats på anläggningen så länge som tre år, medan de flesta har väntat på adoption i ungefär ett år. Det betyder att de flesta av ettåringarna med dreadlocks i manarna och tovig päls ( det är dags att fälla vinterpälsen ) faktiskt är födda i fångenskap. Trots det räknas samtliga sjuttiotalet hästar som kan adopteras den här dagen som vilda hästar, för ingen av dem är hanterad, sånär som på tre ston som tämjts så pass att man kan sätta grimma på dem och leda dem. Dessa ston kostar lite mer att adoptera.
Ett femtiotal människor går mellan inhägnaderna och kikar på hästarna från alla möjliga vinklar. Några har redan sett ut sin favorit, andra är uppenbarligen bara här av nyfikenhet. Det är ju inte varje dag man har en chans att se en vild mustang på nära håll. En kvinna med en stor kamera på magen har tårar i ögonen.
– De är så vackra, mumlar hon och ler urskuldande.
Ja, om man gillar hästar är det svårt att värja sig mot åsynen av mustangerna och inte känna ett styng av medlidande med dem, som aldrig mer ska spränga fram i frihet med sin flock. Man slås direkt av den intelligenta blicken hos många av dem.

Vilda hästar

När klockan närmar sig auktionsdags samlas en förväntansfull skara människor vid läktaren, där Bob Mitchell från Bureau of Land Management (BLM), som är den myndighet som håller i adoptionerna, informerar om reglerna. För att få adoptera gäller det att ha de rätta faciliteterna: en hage som är stor nog, ett skydd där hästen kan gå in under tak, stängsel som är höga nog av trä eller metall (varken taggtråd eller el är tillåtet) och en bra transport. BLM har kollat att hästarna verkar friska och de har fått samtliga vaccinationer. Alla mustangerna är dessutom försedda med ett frysmärkt nummer på halsen.
– Det är deras id-nummer, förklarar Bob Mitchell, och det gör att om vi senare kommer i kontakt med någon av de här hästarna igen, kan vi kolla i vår databas och hitta alla uppgifterna om hästen: hur gammal den är, var den fångades och så vidare.
– Kom nu ihåg att detta är vilda hästar, förmanar Bob Mitchell slutligen, innan han lämnar över till auktionsförrättaren, Pat Williams.
– När ni kommer hem med er häst och lastar ur, tro inte att ni ska kunna leda den de sista metrarna in i hagen, utan backa transporten ända upp till grinden.

Första, andra, tredje

Eftersom vi är en relativt liten grupp så här tidigt på morgonen, tar Pat Williams oss runt från inhägnad till inhägnad och frågar om någon är intresserad av någon av hästarna i dem. Alla hästarna bär en nummerbricka runt halsen, och på auktionsbladet finns hästen beskriven med ålder, från vilken stat den kommer samt vilken färg den har. Ettåringarna är klart populärast, särskilt de som har en ovanligt god exteriör, bra storlek eller en ovanlig färg. Till exempel är det flera som är intresserade av ett blåsvart konstantskimmelsto, men Esther Rosenburg är bestämd och bjuder mest. Budgivningen slutar ändå inte på mer än lite över trehundra dollar.
– Det här ska bli mitt projekt, där jag får vara med ända från början, säger hon lyckligt.
Esther Rosenburg har hållit på med hästar i mer än femton år och har dessutom en svärdotter som är väldigt duktig och som kan hjälpa till. Hon planerar att så småningom använda stoet för uteritter, och kanske att tävla lite i pleasure. Strax har personalen från BLM skiljt ut hennes häst och med hjälp av den utbildade mustangen Radar föst upp stoet i Esther Rosenburgs transport.

Först till kvarn

De bästa hästarna blir snabbt bortauktionerade, men de flesta finns fortfarande kvar. Nu är det först till kvarn som gäller. Vem som helst som är godkänd att adoptera och som är intresserad av en häst kan säga till någon av personalen från BLM och betala minimiavgiften på $125. Fler människor anländer till arenan hela tiden och häst efter häst markeras som adopterad på listorna allt eftersom tiden går.
De hästar som inte blir adopterade den här gången transporteras tillbaka till anläggningen i Oklahoma, tills det är dags för nästa auktion. Så håller det i princip på tills hästen blir för gammal att adopteras. Vad händer med hästen då?
– Då hamnar den i ett särskilt försäljningsprogram eller transporteras till någon av våra stora rancher för långtidsförvaring, förklarar Bob Mitchell.
Innan tillät lagen inte någon massförsäljning av hästarna, men kongressen har mjukat upp bestämmelserna på senare år. Även om lagen förbjuder att de vilda hästarna lämnas till slakt, förekommer det att hästar som strövar utanför gränserna för reservaten, samlas ihop och säljs på auktion, och då ofta till köttproducenter, enligt uppgifter från olika djurskyddsorganisationer.

För många hästar

Problemet är att det inte finns landområden stora nog att hysa alla de vilda mustangerna och BLM har därför fått i uppgift att reglera antalet. Enligt Bob Mitchell finns det idag ungefär 33 000 vilda hästar på de allmänna landområden som BLM hanterar. Målet är att minska antalet till cirka 27 000, vilket BLM anser vore en god balans i förhållande till storleken på arealerna och till antalet andra vilda djur.
Att framgångsrikt sköta djur som är avsedda att leva vilt, helt utan mänsklig inblandning, är emellertid svårt. Kritik har framförts att BLM inte hanterar hästarna på ett tillfredställande sätt. Till exempel består de flesta vilda flockarna idag av färre än hundra hästar, vilket på sikt skapar risk för inavel. Övertaliga hästar sorteras ut på måfå, vilket lätt skapar en onaturlig flocksammansättning. När övertaliga individer sorteras ut, höjs som en naturlig reaktion reproduktionen i flocken. Istället för att stabilisera antalet individer i en flock, tenderar då fler hästar att födas än vad det skulle ha gjort om flocken levt helt vilt och okontrollerat.

Få har kunskapen

Som ett sätt att hantera de övertaliga mustangerna började BLM att auktionera ut dem för adoption 1973. Bland dem som adopterat är det många som lyriskt vittnar om hur bra hästar mustangerna är, smarta och lättlärda. Det finns flera exempel på mustanger som blivit framgångsrika tävlingshästar ända upp på OS-nivå i olika discipliner.  En del beridna poliskårer har uteslutande börjat använda sig av mustanger, som tränats i speciella program i fängelser. De flesta mustangerna adopteras dock av privatpersoner för att bli hobbyhästar. Alla privatpersoner har trots allt inte den kunskap som krävs för att tämja och träna en vild och ohanterad häst.
De’Ann har kommit till dagens auktion bara för att titta, men hon har tidigare adopterat fyra mustanger och älskar dem.
– De är suveräna med stora hjärtan. De tar hand om dig på ett bättre sätt än en annan häst skulle göra.
Hon är dock skeptisk till att många som adopterar inte begriper vad de ger sig in på, folk som vill ha en söt häst till sina barn och stallar upp den på sin bakgård. Inte sällan dyker en sådan häst upp på en vanlig auktion ett år senare, efter att det kanske skett en olycka på grund av ägarnas okunskap.
Några cowboys jag talar med innan auktionen är emellertid kritiska till adoptionsmustangerna. De menar att de till största delen består av förvildade hästar, som blivit övergivna eller smitit från sina ägare, att de sällan är ”äkta” mustanger och att de således inte är av särskilt hög kvalitet. Dessutom är de besvärliga till sättet, påstår de.
– De kan sparka en ryttare ur sadeln!

Tillit krävs

Många intygar att det kan ta lång tid att vinna mustangernas förtroende och tillit, men att träningen sedan går både snabbare och lättare än med många andra hästar, på grund av att mustangerna är så smarta.
Laura Carver fullkomligen strålar när hon lyckas klappa den lilla ettåring hon just adopterat som sällskap till en annan mustang hon adopterade för två år sedan. Då tog det tre månader innan hon kunde borsta hästen och sätta på den en grimma, men hästen bockade aldrig under inridningen, som gick som smort.
– Det krävs mycket tid, tillit och kärlek, och inte minst god mat, säger hon. Jag kommer att ta det lugnt.
Dianna från Belen har adopterat sin tredje mustang, som hon har tänkt ska bli hennes barnbarns häst vad det lider. Sina tidigare mustanger använder hon för nöjesridning, samt för lite barrel racing.
– Mustanger är hästarna för mig, konstaterar hon. De kan tänka för sig själva.
Mary Jane driver ett inackorderingsstall tillsammans med sin man och har arbetat med vilda hästar förr, även om hon tidigare inte adopterat någon mustang. Hon är väldigt nöjd med det lilla sto som de nu tänker ta hem.
– Mustanger behöver också hem, säger hon.

Mustangens historia

Hästen som ras härstammar ursprungligen från Nordamerika och spreds därifrån till andra kontinenter, men för cirka 8000 år sedan försvann den av okänd anledning (klimatförändringar, jakt och sjukdom är några av teorierna). Inte förrän de spanska conquistadorerna kom till området på 1500-talet och förde med sig sina hästar, kom rasen tillbaka till den nordamerikanska kontinenten. Många av dessa hästar flydde eller övergavs, och på så sätt började hästar återigen att frodas på de slätter där de först levt vilt. Så småningom blandades den vilda stammen med hästar som fötts upp av indianer, soldater och pionjärer. Det är dessa hästar som utgör vad vi idag kallar mustanger, och som har kommit att bli en mytomspunnen amerikansk symbol.
Fram till femtio- och sextiotalet fanns det inga som helst lagar som reglerade de vilda hästarnas status. De var fritt byte och de jagades med ofta brutala metoder av till exempel ranchare som ville ha mer bete för sin boskap, eller av jägare bara för nöjes skull. Från att ha varit miljontals mustanger som strövat fritt var de nu plötsligt utrotningshotade. Många började protestera mot den ofta grymma hanteringen och drog en parallell till buffelns tragiska öde. Den mest välkända förespråkaren för mustangerna var ”Wild Horse Annie”, som nyligen valdes in i Cowgirl Hall of Fame för sina insatser. I slutet av sextiotalet bildades det första reservatet i Montana och Wyoming för bevarande av de vilda hästarna och 1971 gick den så kallade Wild and Free-Roaming Horse and Burro Act igenom i kongressen och gav de mustanger som lever på allmänna landområden federalt beskydd. Hur många vilda hästar det egentligen finns idag är svårt att veta och uppgifterna varierar beroende på vem man frågar. BLM:s uppskattning är att det idag finns runt 33 000 vilt levande mustanger. Flest vildhästar finns det i USA:s västra stater med Nevada i topp.

Att adoptera en mustang

Den som vill adoptera måste först fylla i en ansökan där man får precisera hur de faciliteter man har för hästen är beskaffade. BLM ställer en mängd krav på hagars storlek, höjd och material för stängsel etc. Om man blir godkänd är det sedan fritt fram att bjuda på någon av hästarna. BLM hjälper sedan till att lasta hästen och att sätta på den en grimma, om man så vill. En minimiavgift på $125 kostar det att adoptera och $50 extra i kastrationsavgift för en valack. BLM säljer inga hingstar. Inom ett år efter adoptionen kommer en inspektör från BLM att besöka hästen och ägaren måste lämna uppgifter och intyg från sin veterinär, hovslagare etc. Om allt verkar bra, utfärdar inspektören ett så kallat Certificate of Title, vilket motsvarar ett ägarbevis. Först därefter kan ägaren till exempel sälja hästen vidare, om de skulle vilja.
[/private]