LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Våra hästar behöver tydligt känna att vi bryr oss om och hanterar dem med respekt, kunskap och kärlek. Vad behöver du och jag lära oss för att kunna sköta om, utbilda och leva med vår egen och andras hästar? Har hästen övergått från att vara en arbetskamrat till att bära runt på mer eller mindre begåvade ryttare, vars huvudsakliga mål är att vinna tävlingar och tjäna prispengar?
Text: Fredrik Nilsson Foto: Åsa Wikberg
Från början arbetshäst
Westernhästen var från början en arbetskamrat till ryttaren på ranchen. Där behövdes hans kunskap och styrka för att boskapen skulle få sin viktiga tillsyn varje dag. En stor del av hästmaterial och ridkunskap kom Amerika till godo genom spanjorernas invandring. De hade med sig Andalusier, Araber och Berberhästar med flera som alla bildade grunden till den idag så populära Quarterhästen. Den klassiska ridhästen är ursprungligen en arbetskamrat till soldater i världens många kavallerier. Lydnaden och tekniken som krävdes i kavalleriet renodlades under åren till den dressyr, hoppning och fälttävlan som idag är etablerad och mycket populär.
Disciplinernas olika historiska arv talar tydligt om hur hästarna användes och varför det tränades på ett eller annat sätt. Den klassiska ridningens tradition är den jag växte upp med, och det är där jag har min kunskapsbas. Båda mina föräldrar har stor erfarenhet av hästhållning och deras intresse och hårda arbete inom avel och ridning har bildat grund för min egen satsning.
Al Dunning mentor
Att ryttaren måste sitta stadigt och i egen balans på hästryggen nöttes in i mig redan som barn. Samma noggranna grundregel fann jag flera år senare i en bok om westernrindningsgrenen Reining som fångade mitt intresse. Författaren till boken – Al Dunning – kom att bli min mentor och senare också en god vän. Al talar genomgående om saker som att goda gångarter är grunden till all ridning och i förlängningen till alla atletiska manövrar vi kan prestera tillsammans med hästen. Detta och mycket mer kände jag ju igen från min uppväxt i dressyr och fälttävlansvärlden.
Skillnaden
Vad är då skillnaderna mellan klassisk- och westernridning?
Westernridningen är fortfarande en relativt ny sport i Sverige, första föreningen bildades 1975 och WRAS, Western Riders Association Sweden 1982.
Den klassiska ridningen är en etablerad tradition och det är både till för- och nackdel för westernridningen. Fördel därför att vi har en väl utvecklad grundsyn på hästhållning. Nackdel därför att den praktiska aspekten på hästens användningsområden har försvunnit till förmån för mer självförverkligande aktiviteter för oss människor. Det fina med westerntraditionen är att den lever så nära sitt ursprung, inte minst med alla de hästar som fortfarande används på rancherna runt om i Amerika. Denna nära anknytning till bruksarvet har smittat av sig på tävlingsgrenarna och det är till gagn för hästarna. Jag tror att westernridningen med sin tyngdpunkt på både ridning och hantering vid hand kan visa vägen till bättre förståelse för hästens behov av balans, tålamod och konsekvens.
Du och din häst kan utvecklas intensivt inom det område som passar just er. Min önskan är att vi skall träna våra hästar med hästens egen balans och hälsa som första prioritet, och vår egen bekvämlighet och resultatinriktning som fjärde eller femte. Den utrustning vi använder skall vara ändamålsenlig och sparsam. Mängden inspänningstyglar och nosgrimmor får inte ersätta vår egen bristande förmåga. Jag vill visa att med god balans och kunskap om hästens behov som ridhäst, ökar chanserna till framgång oavsett ambitionsnivå.
Vi glömmer så lätt att det inte är naturligt för hästen att ridas. Däremot är den väldigt villig att lära och samarbeta med oss. Skillnaden på klassisk- och westernridning är inte så stor som de flesta tror. Det som ändå skiljer ligger högt upp i utbildningsnivå för både häst och ryttare. Likheterna är mer intressanta. Hästen är ju det vi har gemensamt och den har samma uppsättning instinkter och fysiska förutsättningar oavsett vilken disciplin vi väljer.
Hästen i centrum
Den klassiska westernridningen är en tradition där hästen står i centrum för vår beundran. Bara för att vi inte jobbar med hästen i det dagliga arbetet längre får vi inte sluta ta hand om den. Vi skall tillgodose behovet av flocken (vi), uppgifter i livet (träningen) och trygghet (god skötsel och bra hagar, rätt kost och lugn och ro i en rymlig och välskött stallmiljö).
Utrustning
Jag är tacksam för mycket i mitt liv, till exempel att min mor tjatade på mig att göra rent all ridutrustning efter användning. Vi satt varje vår och gjorde rent alla träns och sadlar i solskenet utanför stallet. Sedan smörjade vi in det noggrant och putsade beslag och ornament. Nästa gång jag red ville jag liksom göra bättre ifrån mig för att matcha mina skinande remtyg.
Att värdesätta hållbarhet och skönhet lika högt, hör till livet som hästmänniska. Regeln som gäller är: Utrustningen skall vara ändamålsenlig, funktionsduglig och välskött. Det betyder helt enkelt att min utrustning inte får skada hästen på något vis. Den får inte gå sönder och dessutom måste jag veta vilka redskap som hör till de olika träningsnivåerna och varför. Du skall här få lära dig vad som är grundredskap för all ridning i westerntraditionen. Vi skall också gå in på vissa extra redskap som hör till utbildning av hästen, när vi kommer så långt.
Grimmor och grimskaft
Grimmor, repgrimma och grimskaft är ju det vi använder varje dag så därför måste dessa hålla hög kvalitet. Din grimma skall vara en dubbelsydd nylon- eller lädergrimma. Nylon lämpar sig bäst till vardags och är mer tåligt. En dubbelsydd grimma håller bättre och sitter stadigare och mer stilla på hästens huvud. Jag tycker att det räcker med ett spänne och gillar bäst det som går över nacken.
Grimskaftet skall vara två till tre meter långt och antingen av flätad bomull eller mjuk nylol, samt ha en stadig karbinhake att fästa i grimman. Hästar är stora, starka djur och de kan bli rädda och irriterade om våra redskap inte håller. Till floran av grimmor hör även repgrimmor. De finns i olika tjocklek och är ett nyttigt tillägg för den litet mer vana hästägaren. Bind dock aldrig upp era hästar med en repgrimma. Använd den tillfälligtvis när din häst behöver tydligare signaler.
Vid longering är det bra med ett lassorep cirka tio meter långt. Jag tycker bättre om en stadig lina som kan hänga lite slak utan att den fladdrar runt benen på hästen eller mig. Vill jag tömköra går det utmärkt med två lassorep eller vanliga tömmar i läder eller nylon.
Sadel och pad
En westernsadel är stor och tung, och skall så vara. Detta för att ligga still och fördela vikten väl över hästens rygg. Såvida du inte tänker rida mycket cutting eller roping så bör hornet vara lågt och ganska litet. Vidare tycker jag att ryttaren skall ha gott om plats i sin sadel. När du sitter mitt i sadeln skall det finnas plats kvar både framför benen och bakom sätet. Köp därför en sadel med ett relativt flackt säte och ett inte allt för högt bakvalv, såvida du inte avser att främst rida trailrides där man ofta har högre bakvalv. Ett gott råd är att använda bakgjord och kanske en brösta för att hålla den redan väl sittande sadeln än bättre på plats.
En ganska tunn men tillräckligt stor sadel-pad hjälper också sadeln att ligga still. Samma pad bör ha ett fuktabsorberande material och skall hållas ren mellan ridpassen. Det finns en mängd olika mönster och material att välja på. Tycke och smak gäller på allt utom hästens hälsobehov.
Huvudlag och tränsbett
En ovan ryttare eller en konverterad klassisk bör rida en tid enbart med ett vanligt tränsbett. När du utvecklas mer kommer du att märka nyttan av det även i fortsättningen. Tränsbett (snaffle bit) är stommen för all utbildning av dig och din häst. Precis som med grimman vill jag ha ett dubbelsytt huvudlag till tränsbettet med tillhörande pannband och käkrem. Detta för att det skall hänga helt still och göra det lätt för hästen att förstå när jag tar i tygeln och när jag ger efter.
När vi kommer så långt som till ridning på delad stång och alla bett med hävstångsverkan kan vi börja använda lättare huvudlag eller så kallad one-ear.
Vad gäller tränsbett så finns det en mängd olika varianter, men jag tycker mycket om de med D-ringar som Greg Darnall’s klassiska Don Dodge snaffle. Det skapades av den legendariske Cuttingryttaren och hästkarlen Dodge och har bildat skola för otaliga liknande modeller. Det är ett mycket tydligt bett och nyper eller stör aldrig hästen. Under käken fäster man en läder- eller råhudsrem för att bettringarna inte skall kunna dras in i munnen när vi rider. Denna rem fungerar också med O-ring bett. Ett annat alternativ är tränsbett med parerstänger.
Alla bett skall sitta så att det syns en liten rynka i vardera mungipan på hästen. Du kan helt enkelt kolla hur bettet uppför sig när du tar i tygeln och sedan släpper den. Regeln är att hästen måste känna tydligt när du tar i tygeln och när du ger efter. På vissa hästar innebär det ingen rynka alls.
Tyglar
Kommer vi från ridskolevärlden är vi här i Sverige vana vid tyglar som sitter ihop runt om. De enda som gör det inom westernridningen är Romal-tyglar. Ironiskt nog är de något av det mest spanska som överlevt utvecklingen och är således en påminnelse om westernridningens ursprung. De hör dock enbart till ridning på en hand.
Till ditt tränsbett bör du använda delade tyglar i klassiskt snitt som är 3/4 – 1 tum breda och 2 – 2,5 meter långa. Det skadar inte om de har litet tyngd i sig också, för att inte fladdra runt och störa din häst vid eftergifter och ridning på lång tygel. Längden har också en funktion i de olika markövningar vi kan göra med hästen.
Stångtyglar är något smalare för mer känsla och smidighet. Gemensamt för båda sorter är att de knyts till bettet. Hakar och spännen har en otäck förmåga att gå sönder och håller därför inte de säkerhetskrav vi bör ha. Många vackra tävlings- och showutrustningar har spännen och skruvar. När vi använder sådana skall de alltid kontrolleras innan uppsittning.
Benskydd
I och med att hästen inte är skapt för att ridas, är det vårt ansvar att se efter hållbarhet och hälsa. Först och främst genom god hantering och metodisk träning, men också genom diverse hjälpmedel. Ett viktigt sådant är benskydd. Det finns många sorter och de tillgodoser olika behov. Jag har fastnat för de populära skydden från Professional’s Choice. Hela deras serie är av högsta kvalitet.
De skydd jag tycker alla skall ha hemma är så kallade splint boots (frambensskydd). Jag använder de alltid på den unga hästen och vid hårdare träningspass även på äldre välutbildade hästar. Du bör spänna dem ganska hårt för att deras effekt av värme och stöd skall komma till sin rätt. Hur de sätts på står på förpackningen. Be någon om hjälp första gångerna så det blir rätt.
På hästar som av exteriöra eller andra orsaker trampar sig på de egna benen under träning, är det en god ide att använda bell boots. Det tjänar inget syfte att låta din häst få problem med trasiga hovar eller annan smärta. Hästar med behov av fler skydd än dessa bör inte ridas alls, eller enbart i skog och mark i rent motionssyfte.
På Reining och Cow-Horsehästar använder jag skid boots, särskilt vid träning på sliding stops och hårda atletiska vändningar så kallade rollbacks. Även Cuttinghästar behöver bakbensskydd ibland.
