LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Alternativa sätt att umgås med och träna hästar blir allt vanligare. Det kan vara av intresse eller av nödvändighet eller bådadera som man väljer att utöva en stor del av umgänget med hästen från marken.
TEXT OCH FOTO: ÅSA WIKBERG
Alexandra Furman är en ung och målmedveten tjej som redan har tränings- och uppvisningsuppdrag, trots sin unga ålder. Trickträning är något som hon brinner för och målet just nu är att kunna träna upp fler hästar att ha uppvisning med.
Problemhäst
Hästintresset fanns tidigt, liksom stöttning hemma från pappa, som håller på med westernridning. Alexandra började rida vid fem års ålder och inriktade sig så småningom mot dressyr.
– Min häst, Wilja, hittade vi på Blocket när jag var tretton år. Pappa undrade om jag ville ha en quarterhäst, men jag var helt inställd på en arab, det var något jag drömt om hela livet. Jag hade bestämda åsikter redan då och hade bestämt att jag inte skulle ha ett sto och den skulle inte vara ljus.
– Men så såg vi den här annonsen om ett skimmel arabsto och åkte och kollade på henne. Hon var smal och omusklad med ett föl vid sidan. Hon hade inte varit riden på fyra år, men de slängde upp mig så jag fick provrida och fölet sprang bredvid. Jag travade och galopperade lite med det var som att rida en helt grön häst, hon kunde inte mycket, berättar Alexandra.
När man fick hem Wilja visade det sig att hon var rädd för det mesta. Det tog fem timmar att lasta henne, hon tyckte inte om när man borstade henne och all hanteringen var rent ut sagt livsfarlig, berättar Alexandra.
– Jag åkte av många gånger och första gången minns jag så väl. Jag har alltid ridit hästar som bockat och skuttat omkring men hade då aldrig åkt av, så jag sa “den hästen jag åker av, den ska jag ha”. Jag hade Wilja på prov i en månad och vi bestämde oss för att träna i paddocken en dag. Vi travade omkring i paddocken, när plötslig en bil kom i hög fart förbi på vägen. Wilja börjar skena, hon var ju så smal så sadeln gled runt, jag ramlade av och låg där på marken med ansiktet uppåt mot en blå himmel. Men plötsligt kommer det en mjuk mule och luktar mig i ansiktet. Hennes stora rådjursögon såg så fruktansvärt ledsna ut. Den blicken hon gav mig glömmer jag aldrig. Hon ville ha en chans, hon ville bli förstådd. Jag brast ut i gråt och lovade henne att vi alltid skulle vara tillsammans.
– Wilja ville inget illa, utan var bara så osäker i sig själv. Jag började studera henne och läsa av hennes kroppsspråk. Jag såg hennes öppna bok och jag började lyssna på henne. Efter en lång tid när jag kunde leda henne, borsta henne och lasta henne utan att hon flippade ut, så började vi plocka bort utrustningen.
Men trots att Wilja nu är lugnare så föredrar Alexandra att altid själv ta hand om hästen.
– Hon kan fortfarande stoja till det och det vill jag inte utsätta någon annan för. Det kan man inte tro när hon står här lugnt och snällt, skrattar Alexandra.
Träningshästar
Alexandra, som bor i Nyköping och går ridgymnasium i Rättvik, hinner trots pendlingen också träna andra hästar.
Läs mer i LuckyRider nr 2 2016.
Prenumerera här och få Westernkalender och Vitaminbok på köpet!
