Allt Är Guld Som Glimmar

Guld och westernridning, två hörnstenar i Lars-Åke Claessons liv. Med börsnoterade bolaget Arctic Gold AB letar denne rutinerade och hängivne geolog värdefulla metaller i Nordnorska Finnmarken. Fritiden förgyller han helst i westernsadeln och då är det äkta cowboyliv som eftersträvas. Vi träffar honom på Stabby Gård utanför Uppsala.

 Text: Lena Holmgren

Foto: (Där annat ej anges) Lena Holmgren

 

Som liten grabb samlade jag på vackra stenar. Vi bodde i Torshälla i Sörmland och hade nära till Bergslagen i Västmanland. Jag tjatade ofta på mamma och pappa att våra söndagsutflykter skulle gå dit, för det mesta fick jag min vilja igenom. I de gamla gruvhålen i Bergslagen kunde jag leta i timmar efter färgstarka och glittrande stenar, säger Lars-Åke Claesson och ler vid minnet.

Det passionerade barndomsintresset låg säkert till grund för senare val av utbildning, geologi vid Uppsala och Luleå universitet. ”Geologi är kunskapen om hur berg, jord och grundvatten har bildats och samverkar.” Bredden i yrket som geolog är stor. Lars-Åke är prospekteringsgeolog och numer en auktoritet inom området. I över trettiofem år har han jobbat med att leta guld och andra malmer. Yrket har tagit honom världen över, på utbildningar, konsultjobb och spännande exkursioner till aktiva vulkaner.

Sedan ett par år är Lars-Åke Claesson VD på Arctic Gold AB, ett svenskt prospekterings- och gruvbolag vars nuvarande huvudprojekt utgörs av guld- och kopparfyndigheter i Bidjovagge, längst upp i Norska Finnmarken. Om allt går enligt planerna ska gruvdrift i fältet vara igång i slutet av 2013.

– Det har varit brytning på platsen tidigare. Från förra gruvepoken finns kvarlämnat restpartier med dyrbar malm, cirka 1,5 miljoner ton. Nu håller vi på att hitta nya områden, nya malmkroppar och det ser lovande ut. Man kan nästan jämföra med att leta trattkantareller, hittar man en finns det sannolikt fler inom samma område, säger han och skrattar till åt sin egen liknelse.

Tjuvred

Men Lars-Åke är inte bara guldletare, han jagar värdefulla upplevelser i sadeln också. Hästintresset vaknade redan i tioårsåldern, fast de första erfarenheterna på hästryggen var faktiskt av en olovlig karaktär.

– Vi hade sommarstuga precis intill hagen där Strömsholmshästarna gick på grönbete. Titt som tätt smög jag och grannkompisen dit för att tjuvrida. Det var förstås både tokigt och farligt, men förbaskat roligt och det gav mersmak. Alltsedan dess har jag, på ett eller annat sätt, försökt att underhålla kontakten med hästar.

För tolv år sedan började han på traditionell ridskola tillsammans med dottern Sofia, men att nöta runt i en manege blev snart tråkigt för en friluftsentusiast som Lars-Åke. Han ville ha ut mer av ridningen.

”Rawhide” har legat latent

Strax söder om Uppsala, där Lars-Åke bor, ligger Stabby Gård. Gården ägs av familjen Gauffin och håller 180 kor, en rad ungdjur och tiotalet hästar av varierande ras. Under större delen av året används hästarna i de olika boskapssysslorna, alltifrån tillsyn till urskiljning och drivning. Här arrangerar Göran Gauffin riktiga cowboyupplevelser för den intresserade ryttaren och även turridning i härlig och omväxlande miljö med Mälaren och naturreservatet Nåsten alldeles inpå knuten.

Det är på Stabby gård vi har bestämt träff, det är hit som Lars-Åkes söndagsutflykter går nu för tiden. Han förklarar varför.

– Jag växte upp med westernfilmer som Rawhide, där garvade cowboys föste kohjordar över prärien och råkade ut för det ena äventyret efter det andra. Skådespelarna, med Clint Eastwood i spetsen, var mina favoriter och än idag kan jag namnen på dem allihop. Rawhide har nog alltid legat latent hos mig, det livet ville jag prova på någon gång innan jag lägger ”hovarna” i vädret. Nu, i efterhand förstår jag att all min inledande ridning var en omedveten förberedelse till att bli westernryttare. Här på Stabby Gård får jag utlopp för det, säger Lars-Åke varefter han svingar sig upp i sadeln på favorithästen Ansi, ett varmblod med stor, skön och rullande galopp.

Guld att driva kor

Han rider iväg, i sällskap med Göran, över gårdsplanen, förbi ladugården och in i vacker hagmark. Flugorna surrar envist runt hästarna och luften doftar varmt av ko och sommar. Färska mockor ligger utspridda här och var och längre bort i hagen syns en skock idisslande madonnor njuta i augustisolen. De lyfter nyfiket på huvudet när ”inkräktarna” närmar sig.  Ryttarna intar sina positioner och snart är alla kossor på benen och låter sig välvilligt vallas, först genom en smal passage och sedan in på ett nytt område. Därefter är det några sinkossors tur att flyttas. Det går inte att ta miste på Lars-Åkes min efter avklarad uppgift, att driva kor är guld!

– Göran och jag korsade våra vägar för två år sedan hos tävlings- och westernryttarinnan Fifi Blomqvist på GILO Quarterhorses i Sandbyholm, där vi båda går på kurs. Göran berättade för mig om sin verksamhet här och jag åkte hit för att prova på, något jag inte har ångrat.

Lars-Åke beskriver Göran som en skön lirare, lätt att snacka med och som gärna improviserar lite under ridturerna. Mer hinner han inte säga förrän det bär iväg efter ridkamraten och nordsvenske Busen uppför en tvär brant, vars krön skänker utsikt över hela gården.

Åter på stallplan får hästarna behålla sadlarna på. Göran ska strax ut på turridning med en grupp tjejer som precis har anlänt. Lars-Åke däremot går till bilen för att hämta material med anknytning till guldverksamheten. Samtidigt släpper han ut tollaren Santos från buren i bagaget. Den guldfärgade vovven svassar lycklig runt husses ben.

– Santos är min ständige följeslagare, på jobbet och på fritiden. Han har varit med i snart tretton år nu och är en del av mitt liv.

Från vaskpanna till fyndighet

Klädd i jeans, boots, skjorta, väst och hatt inklusive en vaskpanna i nävarna liknar Lars-Åke en nutida ”Forty-Niner”, vilket de guldletare kallades som strömmade till Kalifornien 1849 för att söka lyckan.

– Faktum är att vi än idag använder oss av vaskpanna, i ett första skede innan vi går över till de mer sofistikerade metoderna i prospekteringsarbetet. Det är alltid lika spännande att undersöka bäckar och sediment och plötsligt upptäcka några korn guld eller koppar. Med dessa små tecken kan vi sedan börja spåra och bygga pusslet som förhoppningsvis leder till en bra fyndighet. Hela processen är ett detektivarbete, tidsödande men samtidigt fascinerande.

Så lyfter Lars-Åke upp, vad som i mina ögon först ser ut som en helt vanlig stenklump. Men när solens strålar tittar fram bakom bulliga sommarmoln och träffar stenen får den liv och börjar gnistra.

– Allt är guld som glimmar, brukar vi prospekteringsgeologer säga. Nävars, riktigt så är det inte, bara indirekt.

Med geologiska termer och lågmäld glöd i rösten förklarar han vidare om hur det förhåller sig med den saken.

– Den här stenen kommer från Bidjovaggefältet och är nittonhundra miljoner år gammal. Den är tung, har hög densitet och innehåller många omvandlingsmineral. Under flera generationer har bergarten påverkats av tryck och temperaturförändringar och har först efter lång tid blivit malmförande. Lyckan är förstås att hitta rent guld. Men det är ovanligt. Det är snarare så att vi vet att det finns guld beroende på sammansättningen av andra mineraler.

Lars-Åke visar en borrkärna, ett borrprov som är upptaget från drygt hundra meters djup. Kärnan innehåller svavel- och kopparkis.

– Det är bra för då kan vi dra slutsatsen att det finns guld eftersom dessa mineraler ofta uppträder tillsammans. För tillfället väntar vi med spänning på analyserna från årets första borrningar i Bidjovagge. Har vi tur är det rejäla halter i proverna och då kan vi gå vidare direkt och hitta en malmkropp.

Samexistens

För den oinvigde kan det vara intressant att känna till att för att utvinna guld till en ”normal” vigselring går det åt cirka ett ton malm.

Om Arctic Gold får fram tillräckligt bra värden, det vill säga en snitthalt på 3-4 gram guld per ton malm, kan beslut tas om gruvstart i Bidjovagge. Men det är också en rad tillstånd som miljöprövning och annat som ska till innan dess.

Bidjovagge ligger på kalfjället, 750 meter över havet och med milsvid utsikt över det arktiska landskapet. Området är kargt och vindpinat. Det är fyrtio kilometer till närmsta by, Kautokeino, som har tretusen invånare, varav 99% är samer. En del av dessa livnär sig på rennäring. Vad tycker denna grupp om prospektering och eventuell gruvdrift på den mark där de håller sina djur?

– Sametinget och även rendriften har skrivit avtal med oss. Vi har från början haft en öppen dialog med varandra som hittills fungerat utan konflikter. Kautokeino har Norges högsta arbetslöshet och de flesta av invånarna tycker det är bra om det blir gruvdrift igen då det skapar nya arbetstillfällen för många. Det viktiga är att båda parter tar hänsyn till varandra, vi ska ju vara tillsammans på ett område där båda har rättigheter. Skulle vi till exempel förstöra mark så är det vår skyldighet att skadereglera mot markägaren och mot bruksrättsinnehavaren. Under tidigare drift i Bidjovagge fungerade gruvplatsen som ett litet minisamhälle där de renskötande samerna kunde komma in och sova, äta och få hjälp med skotrarna om det behövdes.

Med straff utdömd 

Lars-Åke berättar att han som VD i bolaget måste hålla många bollar i luften. Bland annat är han utsedd till ” Qualified person”. Det innebär att han har rätt att signera pressmeddelanden med geologisk information giltig för börsen. En ansvarsfull post som kräver inblick och kunskap och som inte förskönar det aktuella läget. Då kan det gå illa. Han berättar om en ruggig historia som inträffade i ett gruvprojekt i Sydostasien för flera år sedan.

– Det var en geolog där som hällde på lite extra guld på borrkärnorna och på det viset ”saltade” fyndigheten. Aktien för bolaget for upp i skyn och blev mycket värd. Men allt uppdagades och det blev straff utdömd för den stackars geologen som en dag ”råkade” trilla ut från en helikopter över djungeln. Uppenbarligen jobbade han på uppdrag av stora bolagsägare, hos vilka det stundtals kan förekomma ruffel och båg. Denna händelse blev startskottet till ett världsomspännande regelverk där geologer och börsfolk måste prata samma språk.

 Istället för bingolott

Guld har alltid lockat och fascinerat människan och är en av de mest efterfrågade råvarorna i världen. Med fallande dollarkurs och global finansiell oro ökar intresset för den blänkande metallen. Idag står guldpriset högt och efterfrågan är större än utvinningen, varför flera gamla gruvor startas på nytt.

Lars-Åke är ensam anställd i Arctic Gold, men har en kompetent och arbetande styrelse bakom sig. 40 % av bolaget finansieras av ett tiotal större intressenter och resten är småsparare.

– Givetvis har den här typen av verksamhet, så kallade förhoppningsbolag, hög riskfaktor. Aktien kan ta stora skutt åt båda håll. Men vår första bedömning på den redan kända kvantiteten i Bidjovagge har ett värde på 500 miljoner kronor i ren intäkt, efter kostnader och alltihop. Det kittlar folk att vara med på en sådan resa. Många småsparare väljer att köpa aktier istället för bingolotter, påpekar Lars-Åke som själv har en ägarandel på 0,2% i bolaget.

”Lilla Gul” ger sadelvana

Hans ambitioner med ridningen är inte att bli tävlingsryttare. Målet är att kunna leva cowboyliv, ”jobba på riktigt”, som här på Stabby Gård eller som på den working dude ranch i Montana han besökte i fjol.

– Dryhead Ranch ligger i ett naturreservat uppe i bergen, i en fin canyon med fritt strövande mustanger runt omkring. Ranchen är verkligen ingen vanlig turistranch, den är på riktigt. Vi var tio gästcowboys som fick jobba med alla sysslor på gården och vi drev vilda unghästar och hundratals kor. Med hästarna gick det lite väl fort första dagen kanske, men sen fick vi kläm på tekniken. Det var en unik upplevelse och fantastiskt roligt! I år ska jag tillbaka ett par veckor igen. Drömmen vore förstås att jobba minst ett halvår på en sådan ranch, säger Lars-Åke förtjust.

För att få mer sadelvana till utmaningar av detta slag har han hyrt in sig på en av Fifi Blomqvists välskolade quarterhästar, ”Lilla Gul”.

– Dealen är att jag får rida när det passar mig. Det är perfekt, för i dagsläget har jag inte tid att sköta en häst helt själv. Det blir ganska mycket galoppträning där jag jobbar med att slappna av i benen, bli följsam och komma ner ordentligt i sadeln. Lilla Gul är mest tränad i ridhus, i naturen ser hon skuggor överallt. Men det som Fifi lär oss i ridhuset försöker jag ta med mig ut. Hittills har det gått bra, bara vi undviker kor, Lilla Gul har nämligen koskräck!

Från ax till limpa?

Ett annat fritidsintresse är golf. Bara några få kilometer från Stabby gård ligger den natursköna anläggningen Söderby Golf.

– Det är Upplands bästa bana och de har tagit över all större tävlingsverksamhet i distriktet. Jag har spelat golf i tjugofem år och gillar verkligen sporten. Med hästar och golf måste man fokusera, vara här och nu, om det ska gå bra. Det är oerhört nyttigt för mig, då tvingas jag koppla bort jobbet. Förmodligen jobbar jag alldeles för mycket. Även under semestern är jag uppkopplad på datorn och stänger inte av mobilen, finns tillgänglig hela tiden. I grunden är jag en otålig natur, men hästarna har gjort mig till en mer rofylld person och det avspeglar sig mer och mer även i arbetet, tycker Lars-Åke.

Om guldverksamheten i Bidjovagge kommer att växa från ”ax till limpa”, ja det återstår att se. Men en sak är säker, Lars-Åke Claesson tror stenhårt på projektet och hoppas gå en gyllene framtid till mötes, såväl i bolaget Arctic Gold som i westernsadeln.

 

För mer info: www.arcticgold.se