Arbeta i USA

Många drömmer om chansen att för en tid få möjighet att arbeta på en ranch i USA. Marcus Johansson tog chansen när den erbjöds och här kan du läsa hur det gick.

NR 8/2010
Text och foto: Marcus Johansson

[private]

En kall och mörk vinterkväll sitter jag och slösurfar på internet och hamnar så småningom på en sida som väcker mitt intresse. Jag har hittat en ranch i Missouri där man tar emot ”interns” som mot viss ersättning utlovas vidareutbildning i horsemanship. Lockad av tanken om en tid i det stora landet i väster, och att fortsätta utvecklas som hästmänniska, börjar jag undersöka vilka möjligheter jag kan tänkas ha att genomföra en resa på 1-3 månader, samtidigt som jag mailar över en intresseanmälan till den angivna adressen. Då de verkar vara petiga med vem de ”tar till sig” skriver jag ett ganska långt mail samt bifogar några bilder.
Dagarna går och jag känner att jag inte kan släppa tanken på det som nu är påbörjat. Så kommer då ett svar: ”We are interested. Call us! Det var allt,  så jag ringer. Samtalet blir kort. Den behagliga, men främmande, rösten säger att han kan se på de bifogade bilderna att jag verkar ha ”viss erfarenhet”, samt undrar om jag kan maila över någon arbetsreferens. That´s it. Skriver således ett till mail med referens från arbetsplatsen. Nästa dag får jag svar igen: ”Can you come next Monday?”
Eftersom det här var en onsdagmorgon så är det nu lite bråttom…. Lyckas i alla fall få respit några dagar så jag hinner informera mina chefer, övertala desamma att ge mig fem veckor ledigt från och med nästkommande vecka, boka flyg osv. Åtta dagar senare, den första mars, står jag på amerikansk mark.

På Ranchen

Efter två timmars bilfärd på vägar av varierande standard är jag framme på Bucks and Spurs Guestranch, som ligger i de vackra Ozark-bergen och som drivs av Cecil (mr C) Huff och hans fru Sonny. Det varma vårvädret (ca +20 grader dagtid mot Sveriges -18) känns underbart för en genomfrusen nordbo. Men här skulle det inte solas, vi börjar första dagen med att sadla upp en häst åt mig. Det nämns som i förbigående att hästen ifråga är ranchens främsta tävlingshäst och stolthet. Med andra ord dags att visa vad man duger till.
Så gick det alltså till när nykomlingen skulle testas,  uppenbarligen passerade jag inträdesprovet och livet på den 700 acre stora ranchen kunde börja.
Första dagarna går åt till att komma in i rutinerna, bli av med jetlagen och bekanta mig med ranchens 250 black angus nötdjur och de ca 60 hästarna varav flertalet lever i en större huvudflock som strövar mer eller mindre fritt på ägorna. Där hittar man fölmärrarna, föl och unghästar som inte är i träning samt de gästhästar som för tillfället inte brukas. De hästar som tränas eller rids dagligen hålls i mindre hagar i anslutning till husen.
Det blev många timmars arbete varje dag och den mesta tiden ägnade jag åt hästarna. Förutom start och träning av alla unghästar skulle gästhästarna också underhållstränas då de ofta reds  av ganska oerfarna gäster på våra trailritter. På trailturerna brukade jag passa på att rida oerfarna, men någorlunda ridbara hästar längst bak i ledet, för att kunna ge dom många nyttiga ridtimmar utan att de upplevde det som långtråkig och enformig träning.
Det jag fann mest givande och också det jag med tiden fick förmånen att arbeta mest med var just träning och vidare utbildning av de yngre och mindre erfarna hästarna. Att få följa utvecklingen framåt hos varje individ, samtidigt som man faktiskt fick uppskattning för det arbete som lades ner och för de framsteg som hästarna gjorde under tiden jag var där, gjorde det lätt att arbeta långa dagar. Allra bäst var de dagar jag och mr C kunde träna tillsammans, vilken förmån det är att kunna bolla frågor och tankar i realtid med någon med så mycket erfarenhet.

The Ultimate Equestrian Challenge

Så vem är då denne ”mr C”? Ja, bakom det lite anonyma namnet döljer sig en gemytlig, lugn och trygg man i 60-årsåldern. Han har ”alltid” haft hästintresset och arbetar mycket enligt natural horsemanship metoderna. Mycket känns igen  från Parellis metoder, men man kan även se en del från bland annat Monty Roberts och Clinton Andersson med flera. Han driver Bucks and Spurs Guestranch  tillsammans med sin fru och i viss mån sina två vuxna barn Kim och Dustin. En stor del av verksamheten är baserad på hästarna, som till ca 80% utgörs av Missouri foxtrotters. Hästar som tränas för guestranchverksamheten, eller föds upp, tränas och säljs. Cecil har en frågespalt i tidningen Trail Rider där han ger svar på läsarnas frågor och han sitter i styrelsen i MFTHBA (Missouri foxtrotting horse breed association).
2009 vann Cecil The Ultimate Equestrian Challenge,  som i korthet går ut på att på begränsad tid (ca två timmar och 15 minuter) få en helt ohanterad tvååring så ridbar och lyhörd som möjligt. Bland annat bör man kunna trava över bommar och dra föremål efter hästen i ett rep efter dessa 135 minuters träning.
Cecil är en man med mycket humor, och full av vilda historier som han gärna delar till alla i sin närhet. Många av  dem uppges vara ”true story”, en del har säkerligen blivit förbättrade med åren. För som talesättet säger: ”En riktig cowboy låter aldrig sanningen stå ivägen för en bra historia.”

Mobilfritt liv

Dagarna går och man kommer ganska snart in i ett avspänt tempo utan mobiltelefoner, som ändå saknar täckning) eller tv-tittande – tv:n används uteslutande för att se på tränings-dvd:er någon kväll då och då.Det brukar bli ca 6–8 timmar i sadeln varje dag plus timmar av markträning med unghästar. Markträningen som förberedande arbete används flitigt inte bara innan inridningen utan även senare under utbildningen. Till det kommer den tid som dagligen går åt till att fodra, sadla och titta över gästernas hästar, så det blir långa dagar men det är med en behaglig trötthet i kroppen man går och lägger sig på kvällen. Dessutom är söndagarna mer eller mindre vilodag där man oftast nöjer sig med att göra de nödvändigaste sysslorna såsom fodring och den dagliga tillsynen av alla djur.
Tiden går och det börjar så småningom bli dags för mig att åka hem igen. Vi kommer överens om att jag ska försöka komma tillbaka senare under hösten. Inte så enkelt med egna hästar hemma, en arbetsgivare som redan varit nog tillmötesgående och massvis med projekt igång hemma på gården som måste slutföras innan hösten. Och inte minst en liten son på knappa året. Dock visar det sig senare bli genomförbart och i början av september står jag åter på den plats som jag, sex månader tidigare, faktiskt tvivlade på att jag skulle få se igen.

2010 52nd Annual Show and Celebration

Lagom till min återkomst var det dags för  2010 52nd Annual show and Celebration. Denna tävling är en av de allra största i foxtrottersammanhang, med deltagare från hela landet och som hålls på den internationella Missouri foxtrotterföreningens anläggning, alldeles utanför det närbelägna samhället Ava, 30 minuter från ranchen. Det var tävling för tre- och fyra-åringar så all tillgänglig tid ägnades till finslipning av  de något ofärdiga unga hästarna. Två av dem började vi faktiskt rida under mitt första besök, så all tid till ytterligare träning var värdefull. Det ägnades många timmar till finslipning av galoppfattning och galoppombyten, sidvärtes rörelser mm, och kanske framför allt att få hästarna att känna sig trygga och bekväma i den främmande miljön.
Vi hade tre hästar anmälda som stallades upp i några av anläggningens ca 800 gästboxar. Glädjande nog var en av de tre hästarna en som jag jobbade mycket med under mitt förra besök och som blev min absoluta favorit. De första dagarna spenderas många timmar med att rida honom runt på tävlingsområdet eftersom det var första gången han var ute i tävlingssammanhang.
Tävlingen håller på under sju dagar och omfattar allt från pleasure och halter-klasser till roping, cutting och ranchtrail. Både C och Sonny möts av diverse motgångar under tävlingarna, men lyckas ändå få en andraplats i roping och cutting och en tredjeplats i reining samt ytterligare några placeringar i bland annat trail. Det är vanligt att många klasser rids med samma häst och det ställer stora krav på mångsidighet hos både häst och ryttare, precis som det gör med en arbetande ranchhäst.

Åter på Bucks and Spurs

När tävlingarna avslutas återgår livet till de gamla rutinerna. Det är lågsäsong på gästversamheten eftersom skolorna börjat och semestrarna avslutats för de flesta, så nu läggs mera tid på ”problemhästar” och annat som inte blir av när det är mycket gäster på ranchen. Under ett normalår tar man emot ca 2–300 gäster på Bucks and Spurs, och under högsäsong brukar det oftast finnas 2–8 besökande gäster. Lågsäsong är september samt perioden december–februari.
Men kalvningssäsongen har börjat, vilket innebär mycket arbete med att söka efter nya kalvar, fånga och öronmärka dem. Kor skall flyttas mellan olika betesområden, tjurkalvar kastreras, ungdjur sorteras och vägas.
De flesta boskapsjobben sköts till häst, dels för att det ger hästarna bra träning men också för att det oftast är det mest effektiva. Men ibland fångas kalvar med hjälp av pickupen, då mr C helt sonika pekade ut den aktuella kalven åt mig, knöt fast sig själv i flakbågen och använde pickupen som ropinghäst. Det kan kanske tyckas vara orättvisa odds för kalven, men jag kan lova att en kalv vänder betydligt snabbare än en tre tons Ford truck. Speciellt om det är lite kuperad terräng.

Tiden är ute. Igen!

Veckorna går i rasande fart och snart blir det dags att åka hem igen. Vad hinner man lära sig på tio veckor då?
Ja, det beror så klart på vem man är, men det har varit det enskilt mest lärorika jag har gjort. Att rida många olika hästar varje dag lärde mig att lättare snabbt kunna känna av ”vad man sitter på”. De hästar som hade en historia som ”omöjliga” hos andra tränare, lärde mig att se nyanser i hästarnas kroppsspråk och beteende som jag tidigare inte kunnat uppfatta. I hanteringen av sådana  hästar var det ovärderligt att få support från en erfaren läromästare. Listan på lärdomar kan göras lång och det är nog ganska unikt att få så här mycket hästtid under så begränsad tid. Och som en vis man en gång sa: ”Det är aldrig bortkastad tid att träna hästar; antingen lär du hästen någonting, eller också lär du dig själv något om hästar”.

[/private]