Bakom Kulisserna

Jag vaknar med ett ryck. Klockan ringer, kan det verkligen ha passerat en hel natt? Känns som att jag har sovit i två timmar. Jag letar reda på telefonen som larmar, mina ögon bråkar med det starka ljuset innan jag kan urskilja siffrorna, 06.10. Jag hör hur regnet smattrar på rutorna, vinden viner runt husknutarna. Dags att kliva upp!

Jag springer ut över gårdsplanen och tar skydd i stallet, där inne möts jag av dova gnägg, varma mular och trötta gäspningar. Jag låter hästarna få några minuter på sig att vakna, till skillnad mot mig. På med luvan och ut i regnet med hö. Skottkärran är tung som bly i leran. Jag kämpar, det bränner i både rygg och armar. Jag fryser inte längre. In i stallet, på med täcken så hästarna håller sig torra ute. När de möts av regnet i stalldörren böjer de mulen långt in mot bogen. De ställer sig i rätt riktning mot regnet och äter sin frukost. Jag går in igen. Med mig har jag två gödseldjur till hundar, en halv gårdsplan, en årsförbrukning av hö, tre kubik lera och sju liter vatten. Jag stänger in hundarna och de brutalt smutsiga ytterkläderna i hallen i hopp om att slippa moppa hela huset.

Jag tänder en brasa för att få lite värme i huset, hänger upp kläderna på tork och sätter på en kopp te. Dags att ladda upp för mockning och dagens fem ridpass.

Undra om man är rätt funtad egentligen.

Ungefär fem minuter in i första ridpasset är jag dyngsur. Jag är ändå full av energi, har en häst som jobbar trevligt under mig och bra musik i hörlurarna. Jag är så uppe i min ridning att först när jag klivit av känner jag hur de vattentäta kläderna gett med sig. Det har läckt in i armvecken, det har regnat in i nacken så det rinner en iskall flod av vatten längs ryggraden, skorna kippar och det hänger vattendroppar i ögonfransarna. Min häst var fin och jag är glad.

Jag sadlar omsorgsfullt av min häst och tackar för arbetsmoralen med en extra mysstund och en morot. Jag konstaterar snabbt att även lädret på utrustningen behöver lite extra kärlek efter dagens påhitt. Fram med ett nytt torrt täcke till hästen och en frotéhandduk att torka ansiktet på henne med. Jag får nöja mig med det jag har på mig, allt annat ser likadant ut om fem minuter igen. Jag ser istället till att sätta igång med de resterande fyra älsklingarna.

Efter jag lunchat hästarna vandrar jag som en mumie in till huset. Frusen in i benmärgen. Slänger av kläderna som läckt ända in till huden nu. När man till och med får byta underkläder, ja då är man genomblöt.

Nya tag, stallet ska mockas, vatten måste bäras till hagarna och nytt strö ska fixas i vindskyddet. Lädret skulle ha en omgång också. Timmarna springer iväg. Måste stressa iväg till jobbet där jag har en halvtidstjänst. En macka i bilen får duga till lunch. Kvällen kommer fort och hästarna ska in, täcken ska av och kraftfoder ska serveras.

Dagen är till ända. Det fanns ju ett hus som skulle städas, tvätt som skulle tvättas och ett jobb som väntar imorgon. Det får hamna på den sekundära listan. Jag slocknar innan huvudet landat på kudden.

Jag vaknar med ett ryck. Klockan ringer, kan det verkligen ha passerat en hel natt? Känns som att jag har sovit i två timmar. Jag letar reda på telefonen som larmar, mina ögon bråkar med det starka ljuset innan jag kan urskilja siffrorna 06.10. Jag är förkyld, halsen värker, jag fryser och svettas på samma gång, febern gör sig välkänd. Jag hör hur regnet smattrar på rutorna, vinden viner runt husknutarna. Dags att kliva upp! Hästarna väntar och det gör mig glad varje dag.

Jag äger inget ridhus. Jag har inga häst-/ stallskötare. Mina hästar har jag fått rida in och träna upp själv. Jag är en tjej full av livsglädje. Jag jobbar mot mina mål, mål som en gång i tiden var mina drömmar.

Varje morgon söker jag efter den där motivationen som jag vet ligger naturligt i mig. Ofta är den lite väderberoende men det kvittar om det regnar på tvären, blåser full snöstorm eller lyser gassande het sol. Självdiciplin. Jag kan inte förlora timmarna i sadeln, för jag vet i vilken riktning “framgång” ligger.

Det finns ingen hänsyn till röda dagar, helger eller julafton. De tusentals mil jag färdats med hästkärran bakom i alla väder. Utrustningen jag så gärna velat ha, som jag fixat extra timmar på jobbet för att kunna betala. Timmarna på akuten efter hästrelaterade olyckor. Rädslan att misslyckas. Känslan av att drömmen är för stor. Kärleken för hästarna. Ärovarven.

“Du är så lyckligt lottad, du har alltid sådan tur.”

Var var Ni?

instagram: rosieellinor