Bengt-Uno och Tuula Mattsson

Det har gått tjugo år sedan Bengt-Uno satt på en häst för första gången och inte mer än tio år sedan han bestämde sig för att satsa på Reining. För en del går utvecklingen snabbt och idag tävlar 62 åringen i både Sverige och Europa. Han har bland annat en vinst i Nordiska Derbyt för hästar upp till sju år. Westernridningen har blivit en viktig del av hans och frun Tuulas liv och framtiden ser ut att innehålla så mycket häst paret bara hinner med.

Text och foto: Natalie Lindholm

Den pittoreska gården i Norrtälje ligger med vacker utsikt över ängar och hästhagar. Här har Bengt-Uno och Tuula sedan 2002 byggt upp sin drömgård med tanke på både form och funktion. Utanför det välplanerade stallet med tre boxar står en liten lösdrift och man har installerat foderautomater som släpper ner lunch-hö till de båda hästarna när paret inte kommer ifrån jobbet. Vid insläppet hänger en klocka som Bengt-Uno och Tuula ringer i när det är dags för hästarna att komma in och de kommer direkt förklarar Tuula som säger att hästarna lärde sig signalen på två dagar. Foderrummet ser mer ut som ett hemtrevligt vardagsrum med sitt städade trägolv och det syns att det ligger mycket planering bakom varje detalj i gården. Bengt- Uno som är född på en gård bara några hundra meter längre ner på vägen berättar att det inte fanns någon tvekan när de blev erbjudna att köpa den obebyggda björkplanteringen för 13 år sedan.
– Vi hade aldrig haft hästarna hemma innan dess så det var lite nervöst till en början, fast idag skulle man inte kunna tänka sig något annat, säger han och Tuula håller genast med.
– Det är när man åker bort som det är svårt, eller som i morse när vi varit ute på fest kvällen innan och måste upp tidigt och mata hästarna, skrattar hon. När andra åker till Thailand lägger paret sina pengar på hästarna och de båda Quartrarna Sparky (Good Ole Sparky) och Mira (Smartest Catalyst) går det ingen nöd på.

Känsla för inredning

Idag skiner solen och hästarna har sluppit täckena för första gången i år. Bengt-Uno bjuder in i huset och från vardagsrumsfönstret har vi en härlig utsikt över hästhagen. Även inomhus syns det att här bor ett par med intresse för inredning. De ljusa rummen har högt i tak och prisrosetter och plakat blandas smakfullt med familjeporträtt och konst på väggarna. Bengt-Uno visar glatt upp en färggrann tavla som hänger på vardagsrumsväggen.
– Det här är ett minne från VM. Det här är autografer från de sex som var med och red och så hovavtryck från alla sex hästarna.

Sparky på VM

VM ja, Bengt-Unos häst är det kanske en och annan som hört talas om. Förra året lånades Sparky nämligen ut till Peter Ljungberg inför VM i Normandie. Bengt-Uno säger att det tyvärr inte gick speciellt bra för det svenska laget men att Sparky och Peter var de som gjorde bäst ifrån sig.
– Även om det inte räckte någonstans i konkurrensen, lägger han till och ser obekymrad ut.
Bengt-Uno och hans nuvarande häst har hängt ihop i fyra år trots att han egentligen var på jakt efter en helt annan häst när han ramlade över Sparky.
– Peter och jag hade åkt ner till  Grischa Ludwig för att provrida hästar. Jag skulle ha en välutbildad valack på åtta till tio år trodde jag. Vi provred många hästar men de såg att vi inte var riktigt nöjda. Så tog de fram Sparky. Han var fem år gammal, hingst och lite väl dyr så till en början sa jag nej men allt eftersom kvällen led växte en övertygelse fram om att jag måste ha hästen och så blev det, säger Bengt-Uno med ett finurligt leende. Vägen för ekipaget har inte gått spikrakt uppåt och Bengt-Uno erkänner att det var svårt att lära sig rida Sparky.
– För mig som amatör var det tufft men han har lärt mig väldigt mycket under de här åren. Förra året hade ekipaget som mål att rida på 70. Det gick ganska bra på våren men annars var förra året en besvikelse tycker Bengt-Uno som säger att han och Sparky planerar att ta igen ordentligt för det i år.
– Förra året lånade jag ju ut honom till VM och det gjorde att när jag fick tillbaka honom var han inte riktigt min häst utan då var han kanske lite för vass för mig, säger han och årets mål ser ut precis som förra året.
I övrigt önskar Bengt-Uno att sporten skulle  få in fler riktigt bra hästar till Sverige och menar att det lyfter alla inom sporten när någon ryttare tar hem en riktigt bra häst. Att de bästa hästarna inte föds i Sverige är inget han sticker under stol med.
– Det är kanske taskigt att säga men det finns nog ingen i Sverige som kan ta upp en häst så den kommer i topp på Futurityt. Riktigt så bra är vi inte än. I Europa är sporten så mycket större. För att vi ska kunna växa krävs att vi syns mer, får mer TV-tid och finns där publiken finns. För med några få undantag är det fortfarande mest familj och vänner som kommer och tittar på tävlingarna.

Hela reportaget hittar du i LuckyRider nr 3-2105!