– I det här reportaget lämnar vi hästarna för en stund. I stället får ni följa med Lucky Rider och träffa de fascinerande boskapshundarna på mjölkgården Ogestad, utanför Västervik i norra Kalmar län. Här kan vi snacka om ”cowsense”!
Text och foto: Lena Holmgren
[private]Handmjölkningens tid är ett minne blott. I dag är mjölkbranschen närmast att likna vid en industri där stora besättningar är en förutsättning för att få verksamheten bärkraftig. Dessutom ska all hantering med djuren helst vara så rationell och lättarbetad som möjligt.
Märta, Meja, Fia, Hoss, Kim och Nihm är namnen på sex vallhundar som var och en bidrar till att underlätta arbetet på den moderna mjölkgården Ogestad. Samtliga sex är av rasen Border Collie, förutom Fia som är hälften Tollare. Hundarnas huvudsakliga uppgift är att kontrollera kotrafiken mellan lösdriftsstallar och mjölkkarusell, men även att sköta vallningen utomhus under sommarhalvåret. De gör ett viktigt och värdefullt arbete.
– Med hundarnas hjälp sparar vi in cirka en och en halv timme om dagen. Det blir mycket pengar på ett år. En bra arbetshund är värd sin vikt i guld. Det spelar ingen roll om den kostar femton eller tjugofemtusen, så länge den fungerar, säger mjölkbonden Henrik Jonsson.
Solen skiner, majsskörden pågår för fullt och Henrik är, som de flesta av dagens bönder, lite jäktad. Men lunch måste man ha för att jobba bra. Inne i den stora ladugårdens fikarum berättar han, mellan tuggorna, om gården, mjölkproduktionen och hundarnas uppgifter.
2005 blev den gamla släktgården Ogestad till salu. Henrik och hans bröder Mattias och Gabriel såg sin chans att expandera. De sålde sin dåvarande mjölkgård, Norraby, utanför Växjö och köpte Ogestad egendom med nästan 800 hektar åker, skog och hagmark. Här bor de med sina respektive familjer i vackra mangårdsbyggnader, bara ett stenkast från varandra. I dagsläget har bröderna Jonsson drygt tusen djur varav hälften är mjölkkor och resten ungdjur och kalvar. Kossorna går fritt året om, mjölkar bortåt 16 000 liter om dagen och gården sysselsätter sammanlagt tolv personer. I januari 2007 gick Ogestad ihop i ett samarbete med sex andra gårdar och startade företaget Östgötamjölk, ett lokalt och framgångsrikt alternativ till mjölkjätten Arla.
Av- och påknapp året om
Det var under slutet av 90-talet, på gården Norraby, som intresset för vallhundar vaknade. Där etablerades också ett samarbete med Kronobergs vallningsklubb, KVK.
– Vi tränade och arrangerade flera tävlingar tillsammans, bland annat SM-03, säger Henrik
Den mesta vallningen på Norraby bedrevs utomhus. Men efterhand såg man möjligheten i att använda sig av vallhund även inne i ladugården, i samband med mjölkning. På den vägen är det. – Fast det är svårt att få fram bra mjölkstallsshundar. Många faktorer spelar in om det ska bli lönsamt eller ej. Hunden måste kunna arbeta väldigt självständigt, men också lyda blint när det behövs. Den ska ha djurkänsla, vara modig, klok, gå att lita på och inte minst vara uthållig. Här mjölkar vi alla kor tre gånger på ett dygn. Varje pass tar nästan fem timmar och är ganska enahanda. Det kräver att hunden har mycket motor, med både av- och påknapp, för att orka hålla i, dag efter dag, året om.
Henrik berättar att det bara är färdigtränade hundar som är intressanta för deras del. I dagsläget skulle de inte själva hinna träna upp en valp från grunden på det sätt som behövs. Men även om en hund enligt säljaren anses vara mogen sin uppgift är detta inte alls säkert. Flera objekt som har kommit hit till Ogestad har inte hållit måttet.
– I allmänhet får man ha hunden på prov i en till två månader. Inledningsvis brukar allt fungera utmärkt. Våra kor är vana att bli vallade och ifrågasätter oftast inte en ny hund förrän efter cirka två veckor. Många gånger är det i denna fas som vi märker om hunden kommer att stå pall eller ej.
Inga tvetydiga budskap
Border Collien är en intelligent och allsidig ras med enastående förmåga att valla, inte bara får utan även andra djurslag. Boskapsvallning kräver individer med mycket självförtroende och mental styrka. Kossor är i allmänhet snälla, men det är stora djur och om de blir irriterade drar de sig inte för att skicka iväg en blixtsnabb spark eller att hotfullt vända upp huvudet. Här finns alltid en skaderisk.
– Trots detta måste hundarna vid behov våga nafsa korna i hasen eller mulen. De måste också stå för sin markering. Budskapet får inte bli tvetydigt, det utnyttjar kossan till sin fördel. Trycket på markeringen ska vara anpassad efter situationen, men hunden får aldrig någonsin ”äta” på kon. Det här är ett svårt moment och tyvärr är det många som gör fel vid inlärningen, med osäkra eller allt för dominanta hundar som följd, påpekar Henrik.
Det tutar från traktorn utanför på gårdsplanen. Skördekollegorna står och stampar och majsen väntar. Henrik måste ge sig iväg. Men han lämnar med varm hand över till djurskötare Håkan Brage som erbjuder sig att informera vidare och även visa runt i anläggningen.
Cow-power
I korridoren utanför fikarummet står en rad med gummistövlar, Håkan rekommenderar ett par sådana innan vi kliver in i ladugården. Här är luften mättad av doften från ko, gödsel och foder. Genom ytterligare en dörr möts vi av en storögd dam med hjärtformat tecken i pannan. Hon är precis färdigmjölkad och i maklig takt på väg i en smal passage från karusellen ut till den nymockade lösdriftshallen, artigt låter hon oss gå före. Jag råkar trampa på en knapp som omedelbart skickar iväg en dusch desinfektionsmedel, rakt upp i ansiktet, vilket förstås roar Håkan en smula.
Båda kostallen är gigantiska, höga i tak och stora som vidlyftiga sportarenor. Här strövar de röd- och svartbrokiga invånarna fritt, snacka om cow-power. Några äter, andra idisslar, vissa sover. Ibland ljuder ett råmande, ibland hörs bara ett mjukt mmmmmm, men trots alla djur är det förvånansvärt lugnt, kolugnt skulle man kunna säga.
– Mjölkkorna är indelade i fyra grupper med drygt hundra djur i varje. En grupp tar cirka en timme att mjölka. Varje femtimmarspass sköts av endast en hund och en person, ibland två. Medan hunden samlar korna skrapar man rent i liggsängarna, informerar Håkan.
Nihm- en duktig boskapsvallare
Eftermiddagens mjölkning står djurskötare Patricia och hunden Nihm för. Nihm ser häftig ut med ett brunt och ett blått öga. Hela två timmar återstår av passet men han verkar fokuserad och villig att jobba vidare.
– Nihm var väl förberedd för sin uppgift när han kom hit, mycket tack vare Louise Jonsson. Henne hade Henrik och hans familj fått kontakt med via KVK. Louise jobbar med kor och mjölkstallshundar och det är hon som har specialutbildat Nihm. Vi är väldigt nöjda med honom och han har också en stor fördel i att kunna arbeta tillsammans med samtliga djurskötare här. Några av hundarna fungerar inte med vissa personer och tvärtom, så det är lite pyssel med att få ihop arbetsschemat.
Det är dags för grupp tre att mjölkas och Nihm påbörjar hämtningsarbetet. De kor som ligger ner driver han upp försiktigt. Det är bra, för det kan bli en dyrbar historia om de trampar sig på spenarna. En skicklig hund jobbar på ett säkert sätt för att undvika skador på såväl sig själv som korna. Djuren vallas från lösdriften och in i samlingsfållan. Här köar kossorna sedan i sann Ullaredsanda. En efter en kliver de in i mjölkkarusellen, den kompakta massan minskar sakta men säkert. Tiden i samlingsfållan är tålamodsprövande för hunden. Men Nihm håller koncentrationen uppe och lägger ett lagom avpassat tryck på djuren. Vid ett tillfälle vänder en hornbeklädd donna upp mot honom, fast det har hon inte mycket för, Nihm visar snart var skåpet ska stå.
– Vissa kor kan bli väldigt påstridiga. En rutinerad hund slösar efter ett tag ingen energi på en sådan ko varför hon oftast ger upp. En ung och oerfaren hund däremot överarbetar många gånger en sådan individ, säger Håkan och föreslår att vi tar oss till läktaren med utsikt över mjölkkarusellen.
Det går runt- i karusell och hage
Varje ko har ett halsband med en transponder. När de går in i karusellens bås läses alla data av, hur mycket just den kon mjölkar och så vidare. Efter att spenarna putsats rena med en mjuk, fuktig duk sätts spenkopparna på manuellt. Korna ser ut att njuta där de åker runt i fridfull och sakta mak. De tycker nog det är skönt när spänningen släpper i de stinna juvren. Mjölken samlas i en stor tank som står placerad i rummet bredvid. Mjölkbilen kommer och hämtar varje dag för vidare transport till Emå mejeri i Hultsfred.
Medan Nihm och Patricia kör färdigt sitt pass inne i ladugården visar Håkan upp lite proffsigt vallningsarbete utomhus. I en närliggande hage betar en flock ungdjur. Två av de hundar som jobbar här på Ogestad är Håkan själv ägare till, Kim och Hoss. Med dessa rutinerade Border Collies dirigerar han runt flocken i hagen. Fram tills för två år sedan tävlade Håkan i nötvallning. En femteplats i SM finns med i meritlistan.
– Jag ska nog börja igen, även om det tar mycket tid. Det är så roligt och jag har ju nytta av det i jobbet. Tävlingsvallning med nöt innehåller fler arbetsmoment än fårvallning, där handlar det mer om finlir.
Håkan har själv utbildat Hoss och Kim, ända från valpstadiet. Först fick de börja träningen på får.
– När valpen är mellan två och tre månader kan man testa lite försiktigt om den är intresserad av får. Bortåt ett år gammal, beroende på individ förstås, går man över på redan invallad boskap. Sedan är det bara att jobba vidare. En färdigtränad hund, som ska klara ett arbete motsvarande det här på Ogestad, är oftast runt två år.
Det svåraste att lära in vid boskapsvallning, tycker Håkan, är själva vallningslydnaden och att hunden håller rätt avstånd från djuren, vilket är en förutsättning både vid arbete och vid tävling.
– En hund med mycket anlag och förmåga att läsa av djuren är att föredra, men den ställer också höga krav på sin tränare, om den ska utvecklas på rätt sätt. Det är lättare att trycka ner en hund än att lyfta den.
”Påläggskalvar”
Vi går tillbaka till ladugården. Nihm har klarat av hela mjölkpasset med bravur och Patricia håller på att duscha av honom. De vita strumporna träder åter fram. En ko lättar på trycket många gånger under en dag. Att arbeta fem timmar bakom hundratals kor kan tyckas som ett riktigt ”skitgöra”. Men Nihm gillar sitt jobb skarpt. Nu är han ren och fin och får ta igen sig i hundgården alldeles utanför knuten. Nästa pass ska BC:n Märta ha. Hon tillhör en av de mest rutinerade i hela gänget, men så har hon hållit på längst också.
På andra sidan grusplanen sticker några vita hyddor upp. De ser ut som små iglos. Här bor de urgulliga kalvarna. Indirekt kan man säga att det är tack vare dem som vi kan ha mjölk på bordet varje dag. De små kalvarna skiljs från sina mammor nästan omedelbart efter födseln, ganska hjärtskärande. Men Henrik, som är åter från skörden, berättar att största anledningen till att man delar kon och kalven så snabbt är för att minimera separationsångesten.
Kvigkalvarna på Ogestad har sin framtid utstakad. Med största sannolikhet får de gå sina mammor i klövspåren. Bröderna Jonsson har fått godkänt från Länsstyrelsen att bygga ut och skaffa fler mjölkkor. På sikt kan det göra Ogestad till en av de större mjölkgårdarna i Sverige. Det betyder förstås ännu mer jobb för Nihm, Märta, Fia, Meja, Hoss och Kim. ”Påläggskalvar” dyker troligtvis också upp inom kort, för arbetsformen med vall- och mjölkstallshundar har kommit till Ogestad egendom för att stanna.
För mer info: www.ogestad.se
[/private]