Bridle Horse: the bridle (del 3)

Efter ett litet sommaruppehåll återkommer vi till sista delen I Bridlehorseserien. Detta avsnitt tar vid i övergången mellan two rein och bridle och liksom i föregående avsnitt, hackamore och two rein, ligger focus på det traditionella till­vägagångssättet och den traditionella utrustningen.

Text och foto: Martin Langels, 4corners.se

[private]

Det mesta i denna, den avslutande delen i bridleserien, kommer att handla om själva betten. Dess konstruktion, funktion och jämförelser mellan de vanligaste typerna. Mycket vad gäller bridlebett handlar om de fantastiska hantverk de är, glädjen i att äga ett riktigt fint exemplar samt inte minst stoltheten i att ha tagit sin häst från hackamore hela vägen till en fulländad bridlehorse. Men vi inleder med en liten genomgång av vad vi hittills har åstadkommit.

Den viktiga grunden

Upp till denna punkt har all träning i hackamore och two rein varit inriktad på att bygga en bas, en solid grund i kommunikationen mellan dig och din häst. Vi har utvecklat ett språk och en filosofi att kommunicera på som hästen vid det här laget behärskar till fullo. Vi använder vår vikt, skänklar och kroppshållning för att guida och stötta hästen. Med hackamoren byggde vi basen genom att med små ”bumps” lära honom att ge efter i nacken och följa nosen. Med two reinen utvecklade vi ett mer sofistikerat språk där vi rider på en hand och successivt använde mindre och mindre mecatetygel. Detta för att frigöra en hand till hanteringen av en reata eller lasso.

Lugn och fin – ta dig tid

Att vänja en häst vid ett signalbett tar tid. Ett år eller mer är inte ovanligt. Anledningen till detta är, som nämndes i förra avsnittet, att hästen själv måste lära sig att hålla upp bettet. I den processen är det av yttersta vikt att man inte stör honom genom häftiga ryck i romalen eller annat som smärtar eller verkar skrämmande. Några egentliga tips på träning vid övergången till bridle kan jag inte bidra med då processen ju faktiskt har pågått sedan du startade hästen i hackamore. Via two reinen har vi redan lärt hästen allt den skall kunna och behärska i bridle. Vi förfinar våra signaler och testar av var hästen står allt efter som, genom att plocka upp romaltyglarna och länga mecaten. Efter ett par månader börjar hästen bära upp bettet och du kan rida mer och mer på romalen. Vid snabbare arbeten eller då du måste förtydliga något, har du alltid möjligheten att plocka upp mer mecate. Som tidigare nämnts kan man med fördel avsluta ett träningspass med att släppa ut mecaten och skritta av hästen med enbart romalen. För att förtydliga neckreinsignalen kan man inledningsvis lägga tygeln längre upp på halsen än vad man normalt kommer att placera den. Detta för att hjälpa hästen att böja nacken och låta nosen leda väg in i en volt, spinn eller vad vi nu vill. Kom dock alltid ihåg att en långsam handrörelse, där hästen ges tid att svara, skapar en snabb, lätt häst. Slita och dra när du rider i ett signalbett är inte att rekommendera! Det går heller inte att dra eller försöka trycka huvud och hals in i en volt. Gör man detta tippar vi bettet i sidled i munhålan med smärta och en gapande häst som följd. Vidare motverkas syftet då hästen kompenserar det snedställda bettet med att vrida huvudet utåt istället för inåt.
När hästen känns klar och redo för att enbart ridas i bridle, byts two rein bosalitan ut mot en ännu tunnare. En pencil bosalita och en tunnare och kortare mecate, kallad getdown. Dessa är enbart tänkta som leadrope när du stiger av din häst och inte att surra hästen med i en stängselstolpe. Kom även ihåg att aldrig leda hästen i dina bridle eller romal tyglar då hästen bär ett spadebett! Detta kan leda till både skadad mun på hästen eller förstörd utrustning. Getdownrepet knyts runt hästens hals och dras via bosalitan bakåt till sadel eller ditt bälte. Man kan även knyta getdownmecaten runt hästens hals med en så kallad Alamor knut. En konstrik historia som traditionellt visade omgivningen att din häst var en bridlehorse och du som Caballero ej behövde stiga av hästen och göra lägre stående uppgifter till fots.
Slutmålet i bridle är att med tummen i naveltrakten, kunna guida hästen genom alla manövrar utan att behöva flytta tummen. I det gamla Kalifornien tävlade vaqueros genom att se vem som kunde stoppa sin häst med minst antal man-tagel knutna mellan bett och tygel, utan att de gick av! Detta mina vänner, var i sanning den fjäderlätta Kaliforniske Reined Cowhorsen.

Några ord om konstruktionen…

Spadebettens konstruktion och utseende har genom århundraden skapat reaktioner och mängder av missförstånd. Den myckna metallen, den höga porten med sina kopparklädda braces kan naturligtvis uppfattas skrämmande och visst, ett spade bett är inte för en nybörjare, varken häst eller ryttare. Noggrann inpassning är ett måste, det får varken hänga för högt eller för lågt då det kan skapa obehag eller slå i hästens hingsttand eller vargtand. Det är dessutom en bridlehorseryttares främsta uppgift att värna om och skydda hästens mun. I rätt händer och på en häst mogen för bettet, är det ett av de mildaste bett man kan tänka sig. Dess utformning är mycket genomtänkt och syftar till att fylla hästens munhåla och skapa en stor kontaktyta. Eftersom detta är ett signalbett och inte ett vanligt stångbett som jobbar med tryck runt underkäken, är mundelen full av rörliga delar som skall ge hästen signaler om ryttarens önskemål. Hästens tunga fyller ut mellanrummet mellan braces och bar och hjälper hästen att själv lyfta och hålla bettet på plats. Detta faktum gör också att minsta rörelse av ryttarens händer skickar en signal till hästen. Vidare är ett välgjort betts mundel och port svagt svepta bakåt vilket gör att vid full utväxling, där mundelens spade söker kontakt med hästens gom, blir trycket i gommen av det mjukare slaget. Med en kortare port som ej är bakåtsvept blir trycket i gommen vasst och hårt. Detta faktum är egentligen av mindre praktisk daglig betydelse då meningen med all tid och träning i vaqueroandan går ut på att skona och vårda hästens mun. Till exempel är spadebettets curbstrap alltid i läder och enbart till för att hindra bettet att ställa sig för högt i munnen. Bettets tyngd i kombination med mundelen och portens utformning hjälper även den till att forma den klassiska huvudhållning vi eftersträvar på en färdig­utbildad bridlehäst.

En närmare titt på mundelar…

I förra avsnittet berörde vi som hastigast de olika mundelar vi kan snubbla över inom denna tradition. Vi pratade om halfbreed, spoon och spade samt berörde några andra varianter.  Ända sedan Spanjorernas intåg på den Amerikanska kontinenten har det funnits varianter på dessa bett. Det mest ursprungliga är halfbreed och chileno eller ringbetten. Dessa mundelar består av en rak bar med en upphöjd port med en infälld rulle. På chileno betten har dessutom en metallring fästs genom porten. Denna träs runt underkäken och fungerar som en mycket skarp kindkedja. Runt 1800-talets mitt dök det upp en utvecklad variant på halfbreed bettet. En platta var monterad på porten och i denna var ett par braces monterade. Dessa gick från porten längs bettets bar och fästes slutligen i bettets sidstycke. Ursprungligen tror man att detta gjordes för att förhindra att hästen la tungan över den lägre halfbreedporten. Efter lite tankearbete och experimenterande insåg man att det även hjälpte hästen att bära upp bettet. Ursprungligen var dessa bett av fast konstruktion. Senare utvecklades även sk. loose jaweed bett d.v.s. mundelen med dess braces var löst infästa i sidostyckena vilket gav hästen en förvarning om att någonting var på gång.
Under första hälften av 1900-talet utvecklades även en mängd andra varianter av mundelar som i olika kombinationer främst riktade sig mot de hästar eller ryttare som inte hade förutsättningar att bli en fullfjädrad bridlehäst. Exempel på dessa är Barqueno port, San Joaquin port, Mona Lisa, Frog, Salinas etc. De flesta byggde på halfbreedens grundkonstruktion med variationer som en täckt port av koppar, öppen port med fler eller bredare rulle o.s.v. Tillverkare av stångbett kom sedermera på en design som kallades ”tounge relief”, vilket i sig är en något felaktig beskrivning. Tounge relief låter som en mildare lösning, men faktum är att du genom att ”gröpa ur” bettets bar och skapa ett hålrum i mitten av bettet, gör det svårare för hästen att med tungan hålla i bettet själv och skydda underkäkens känsliga ben.
Att en häst hänger i och spjärnar emot bettet med tungan är något vi förhoppningsvis jobbat igenom redan i two rein stadiet och skulle problemet dyka upp igen gör vi bäst i att ta ett steg tillbaka och lösa problemet där. Den viktigaste detaljen på en spade eller spoonmundel är att braces är infästa korrekt i sidstyckena. De skall vara fästa strax över samt strax bakom bettets bar för att göra det möjligt för hästen att bära upp. Vidare är både längd, bredd och vinkel på mundelen av vikt. Här måste dessa mått komplettera bettets sidostycken för att skapa optimal balans. En välgjord mundel inbjuder hästen att plocka upp det, utforska och hålla detsamma. Är tex inte mellanrummet mellan bar och braces stort nog för hästens tunga att svälla in i, får han problem att plocka upp det. Kom också alltid ihåg att ett spadebett är ett signalbett och inte ett hävstångsbett.

Sidostycken

Spadebett i olika former har som sagts funnits sedan spanjorernas intåg i nya världen, men kring 1800-talets mitt dök en ny cheek design upp som ledde till en pånyttfödelse av de gamla hantverkstraditionerna. Jesus Mardueno utvecklade en distinkt form på sidostycket som strax under mundelens infästning svängde utåt och bakåt. Denna design förädlades och förfinades mellan ca1860-1880 till vad vi i dag känner som ”the Santa Barbara Bit”. Andra cheeks var också de populära men de mått och den balans Mardueno lyckades få på sina bett saknade motstycke.  Den utsvängning Santa Barbara bettet har under mundelen omöjliggör att en häst kan nafsa tag i sidstycket.  Med avfasade kanter och välavvägd viktplacering i sidstycket blir eftergiften i bettet optimal.
Var någonstans mundelen är infäst i sidostycket spelar också stor roll för bettets balans och hur snabbt eller långsamt det sägs vara. En mundel högt infäst ger ett långsammare bett, där hästen får tid på sig att svara på signalen. Många av dessa bett blir dock tunga då det krävs mer metall nedanför mundelen än på normalt infästa. Ett snabbare bett har mundelen lägre infäst och kräver försiktigare händer, men samtidigt kan dessa göras mindre och lättare. En gyllene medelväg är i min mening eftersträvansvärt. Bettets tyngd hjälper ju som sagt hästens huvudplacering och hållning men kan verka skrämmande på vissa hästar. Ett för lätt bett däremot kan verka fladdrigt innan hästen lärt sig bära upp detsamma korrekt. Det mesta av bettets vikt kommer från sidostyckena och slobberkedjan eller baren som länkar samman de bägge sidostyckena i nederkant. Dessa bars eller kedjor syftar främst till att hindra en reata från att fastna över ett sidostycke men bidrar även de till bettets allmänna balans.
Andra cheeks växte snabbt i popularitet under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Las Cruces döpt efter sin form, ett kors, Fresno, Santa Paula, Santa Susanna, Ventura med flera döptes efter sin upphovsmans hemort. Andra, mer fantasifulla bett såg också dagens ljus vid den här tiden. Sidstycken formade som pistoler, kyssande fåglar, slanka dam ben med mera. Inget bett kom dock i närheten av Marduenos balans och funktionalitet.
Tidigt började smederna smycka sina bett med silver. Tillvägagångssättet utvecklades till en konstform och gravyr och utsmyckning blev riktiga konsthantverk.  Två distinkta skillnader kan ses än idag i teknikerna, inlay och overlay. Att gröpa ur metallen och montera silver i urgröpningen innan gravyren kallas för inlay. Att fästa silverplattor utanpå metallen och sedan gravera dessa kallas overlay. Inlay kräver mer tid och noggranhet och ses därför som finare (och dyrare).
Mardueno var inte ensam betttillverkare under spadebettens glansdagar. Andra smeder av betydelse var G.S.Garcia, Ed Field, Al Titjen, Dick Fleming, Eduardo Grijalva och Abbie Hunt. Den senare betraktas ofta välförtjänt som mästarnas mästare. Abbie Hunt skolade många av dåtidens mästare och även moderna bettsmeder har honom som förebild. Abbie lärde sig tekniken att smälta samman järnet med silver på molekyl nivå, något som betraktades som nästintill omöjligt av dåtidens hantverkare. Han kompletterade även mundelen med en liten platta zink på baksidan av spaden för att ytterligare stimulera salivutsöndringen. Ett annat av Abbie Hunts kännetecken var de avlånga droppar som smyckade många av hans produkter. Bland senare mästare och även idag verksamma kan nämnas Mark Dahl, Arne Esp, bröderna Ernie och Jesse Marsh, Chuck Irwin, Todd Hansen och Jeremiah Watt. Bruce Haener är även han en mycket skicklig bettsmed som i mitt tycke producerar några av de bästa betten på marknaden. Bruce använder mått och dimensioner direkt hämtade från de gamla Marduenobetten från mitten till slutet av 1800-talet. Balansen och känslan i dessa är i mångas ögon fortfarande oöverträffad.
I det lilla samhället Amozoc, mellan Mexico City och Vera Cruz, har det tillverkats bett och sporrar sedan 1600-talet då spanjorerna anlade sin tillverkning av rustningar, svärd och betsel dit. De lokala invånarna i Amozoc har specialiserat sig på denna tillverkning sedan dess. Många utav betttillverkarna och försäljarna i Nordamerika lade sin tillverkning där från mitten av 1900-talet fram till idag. Köper vi ett Garcia bett, Franco eller Flemming är chansen stor att det är smederna i Amozoc som tillverkat dessa.

En hel vetenskap

Sammanfattningsvis kan sägas att mycket ligger hos bettmakaren och valen han gör om hästen kommer att tycka om bettet eller ej. Valet av järn till mundelen, de exakta måtten för mundelens utformning som hur mycket porten sveper bakåt, avstånd och placering av braces, längd och tjocklek på sidstycken, infästning av mundel i sidostycket, kopparrullar eller wire på braces och så vidare.
Jag vet, det känns som en hel vetenskap att välja rätt bett! Kom ihåg att det viktigaste, förutom de ovannämnda detaljerna beträffande mundelen, dock är att du och din häst hittar ett som ni trivs med och känner stolthet att bära. Vägen hit har varit lång och sannolikt fylld av med och motgångar. Tar man sig tiden att så gott det nu går följa traditionerna och ge hästen en chans att motsvara kraven vi ställer på honom, är slutprodukten mer än väl värt mödan. I mångt och mycket är konsten att skapa en bridle horse via den traditionella vaquerons metoder en filosofi och ett förhållningssätt till hästen mer än en disciplin. Det är vägen som är målet!

[/private]