LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Har ni sålt en häst någon gång? Kanske flera stycken? Kanske är det ditt jobb att sälja hästar eller kanske är du en sådan person som behåller något till slutet? Kanske har du någon gång köpt en häst i alla fall? varianterna på hästaffärer är många och utvägarna likaså.
Kanske har man växt ur sin ponny, kanske har man töttnat och skaffat andra intressen, kanske känner man att kapaciteten inte räcker för det man vill eller kanske är man tvungen mot sin vilja att sälja på grund av personliga själ.
Jag har själv både köpt och sålt hästar. Ett misstag som är så himla lätt att falla på är just det här med jämförandet. Man jämför sin nya häst med andra man haft eller har. Speciellt om de är ridna innan och “knapparna” inte sitter som på den andra hästen.
De hästar jag har köpt har varit väldigt kravlösa i själva affären. Det har varit några som varit akut att få sålt, någon billig beslagtagen sak, några som inte klickat och några unghästar som inte varit så mycket hanterade eller påbörjade. Jag har hämtat hästarna och inte haft någon superkontakt med säljarna efteråt. Det har bara blivit så, aldrig har någon hälsat på eller så.
Vissa vill ju ha kontakt med köparen när hästen är såld, de vill ha insikt i hästens liv, hur den mår, vad den äter, hur den äter, varför den äter, varför den inte äter osv. Jag själv är jättenyfiken på hur det går med de hästar jag sålt, jag har gärna kontakt de första dagarna som ett stöd. Sedan gäller det att släppa taget för mig, sålt är sålt. Köparen har valt om han/hon vill besiktiga och hur samtidigt som jag och hästen har godkänt köparen. Jag finns fortfarande kvar här för kontakt men nu är hästen såld och de nya köparna har ansvaret för hästen. Jag kan även understryka att de hästar jag sålt är inga hästar jag ägt i massa år och upplevt världen med utan jag har sålt de av en anledning. Jag har älskat de allihop men de har inte passat in i min satsning. Andra hem har kunnat erbjuda ett bättre liv än vad jag kunnat.
Det finns ju riktiga skräckexemplar på hästaffärer som gått åt andra hållet, där säljaren har gått upp i rök. Man har hört allt från folk som köpt hästar med dolda skador till hästar som inte ens tillhört säljaren osv.
Sedan är det ju helt skilda saker att sälja en häst som “jobb” eller att vara tvungen att hitta ett nytt hem åt en riktigt kär familjemedlem. Jag skulle aldrig sälja mina guldisar till exempel. Se min ponny som står kvar på gården än, 127 cm i manke, full i jävelskap och kärlek. Många frågar varför jag har kvar henne… Vi har hittat andra träningsformer, för hon ska inte bara stå där, samtidigt som jag fortfarande kan rida henne. Hon är ju min bästis och så länge jag kan ge henne ett bra liv så stannar hon. Hoppas föralltid! Om jag hade varit tvungen att sälja henne så hade jag garanterat blivit en sådan som vill hälsa på, få kort varje dag, lägga mig i saker och bry mig för mycket. Nej, det bespar vi folk i från. Hon njuter hemma med sin ponnypolare Nellie och så får det bli. De arbetar flera dagar i veckan. Vi brukar säga “skit i vakthundarna akta er för ponnyerna istället”. Det säger allt om dem, bustjejerna!
Det gäller att hitta ett mellanläge, det är väl nästan aldrig roligt att sälja en häst. Men har man gjort det valet så tycker jag att man får stå för det och ge den nya ägaren utrymme. Jag hatar att tränga mig på. Sedan behöver det ju inte vara “aldrig mer” man kan ju fortfarande ha kontakt och till och med få hälsa på ibland. Det får man känna av med nya ägaren.
Man får fundera noga över sitt beslut innan man säljer. Det handlar inte om vem man vill leva med utan vem man inte vill leva utan. Jag har tvekat någon gång och haft den där känslan av ångest långt efter att hästen åkt. Det är hemskt när hjärtat vill en sak och förnuftet vill annorlunda.
Det finns fler än man själv som kan erbjuda hästen ett riktigt guldliv!
Instagram: rosieellinor
