Charlie Blomqvist – bara döda fiskar följer strömmen

Många har sett honom dundra fram på tävlingsbanorna i Sverige, men inte alla vet att denna kända tävlingsprofil trivs bäst i lugnet och stillheten. Att han syr sina egna kläder och mockasiner och helst av allt somnar under stjärnhimlen. Charlie Blomqvist, hovslagare till yrket men mountain man till själ och hjärta. Charlies namn är välkänt för många hästintresserade efter många års framgång på tävlingsbanorna. LuckyRider har träffat honom.

LR 3/2008
Text och foto: Carina Kvist

[private]

I en skogsglänta vid ytterkanten av Tivedskogarna, står ett gammalt torp sedan sekelskiftet. Det är lugnt och stilla. Tystnaden är total, bortsett från ett ivrigt kvittrande från några små fåglar som verkar ha svårt att bestämma sig för vilket träd de ska slå sig ner i. Alldeles nedanför gården finns en stor hage, men inga hästar syns till. Så bryts snart tystnaden av ett mullrande motorljud. En Ford Picup kommer dammandes efter grusvägen. Långt ute på vidderna skymtar några hästar som i full fart kommer galopperandes upp mot gården som bebos av Charlie, hans dotter Rosie och sambon Trine Albrecht, sedan något år tillbaka.
− Det tog femhundra år att hitta hem. Men det är det värt, säger Charlie och slänger av hovslagarlådan från flaket på picupen. Han berättar vidare att han har släktforskat lite och att han har anor från en herre som bodde just i dessa trakter långt bak i historien, närmare bestämt i slutet på 1400-talet. – Det är alldeles fantastiskt här med de djupa skogarna precis runt knuten och ändå närheten till Hova, som är det samhälle som ligger närmast.
Charlie Blomqvist, hovslagare till yrket är ett välbekant namn för många hästintresserade, kanske främst inom westernridningen men även inom andra intresseområden för den så kallade western livsstilen. Men, att han egentligen heter Anders Blomqvist är nog okänt för de flesta. – Det är bara mamma och Polisen som säger Anders till mig. –Ja, också min polare Jocke Pettersson då, säger Charlie med ett hjärtligt skratt.

Hjärta för djur

Född i Skövde, men uppväxt på en djurpark i Borås. Det var vid 10-årsåldern som djurintresset grundlades och det mesta av sin fritid tillbringade Charlie på djurparken där hans pappa jobbade som hovslagare. – Farsan hade hand om alla hov och klövdjur och jag var med så ofta jag kunde. Läxböckerna glömde jag i skolbänken och jag hade alltid bråttom till djurparken för att vara med djuren eller leka med schimpanserna, berättar Charlie med ett leende.
– En dag kom det en åsna som skulle bli lejonmat. Men, det gick ju inte mitt stora hjärta för dessa djur med på, så jag tjatade tills de ändrade sig. Det blev så att jag fick ta hand om åsnan Thore, som han döptes till av självaste Thore Skogman.
– Jag hade verkligen kul med åsnan som jag både red och körde. På den tiden hade vi ingen passande vagn men jag fixade till en lådbil som den kunde dra efter sig. Mina kompisar hade egna ponnies och det fanns en märr som Thore var så förtjust i.
– Jag minns än i dag hur han sprang och brölade efter henne, säger Charlie med ett gott skratt.

Fartfylld ridtur

Charlies far, Sture Blomqvist var med i kavalleriet på 40-talet. I dag är han 80 år ung, men tvekar inte att svinga sig upp i sadeln när tillfälle ges.
– Farsan är verkligen stencool! utbrister Charlie. Sist han red så hoppade han upp och bytte galopp lekandes lätt. Han har lärt mig oerhört mycket om hästar och inte minst om hovslagningens konst. Han har så mycket kunskap i bagaget och så mycket erfarenhet efter alla dessa år inom yrket.
– Han är min idol om någon, säger Charlie med ett varmt leende.
Som liten grabb följde Charlie ofta med hans far till olika stall där han brukade sko hästar. På ett ställe travade ett ståtligt fullblodssto i en hage och Charlie stod vid staketet och tittade. En av stalltjejerna kom fram och frågade om han ville rida. Sagt och gjort, hon slängde upp den förväntansfulle Charlie i sadeln och han leddes ut på banan. Märren satte i väg i full galopp. Håret fladdrade under den hemstickade bullerbymössan och Charlie sken som en sol.
− Helt galet, men vilken känsla, vilken fart! utbrister Charlie.
– Det var något helt annat än Tores trippande och det var början till ett evigt tjatande om en egen häst. Sedan dess har det blivit ett par olika hästar och stoet Charie är den som har hängt med längst. I dag så rids Charie av Rosie och Charlie har sin 13-åriga hingst Coco Skunk.

Andra intressen

Vid 20- års åldern tog andra intressen vid och det blev till att stadga sig. – Jag har tre fantastiska barn Therese, Max och Rosie, säger Charlie. Rosie hänger ofta med ut  på våra skogsturer på sin häst Charie, vars fullständiga namn egentligen är som skidbacken Chamonix.
− Men, hon kunde ju inte heta som en skidbacke så vi döpte om henne efter mig och Rosie så det fick bli Charie i stället, säger Charlie glatt.

Svenska mästare

Rosie och stoet Charie har vi ofta sett i fartfyllda uppvisningar på banorna då de framgångsrikt har tävlat i tidsklasserna barrelrace och polebending. Charlie och Coco Skunk har under åren tävlat i teampenning och roping och det har blivit en och annan medalj. Bland annat tre SM-guld i dummy stopping och de kan också stoltsera med att de har ridit hem guldmedaljen fem gånger i Svenska Mästerskapen i teampenning. År 2001 red Charlie Siljan Lake Challenge, en ritt på 20 mil med olika kontrollstationer där fjorton lag startade, varav sju kom i mål. – Det var en typ av orientering och det hela tog drygt 23 timmar med stopp och veterinärkontroller. Det var fantastisk natur och uppe i Dalarna fick vi syn på björnspår. En tuff men minnesvärd tur berättar Charlie.
− Det har varit fantastiskt kul att tävla och ger jag mig in i en tävling så går jag självklart ut för att vinna, säger Charlie övertygande. Men, jag skulle kunna pantsätta alla medaljer mot en långtur på hästryggen en tidig morgon i skogen.
– Visst är det trevligt på tävlingarna och att träffa alla goa människor. Jag uppskattar verkligen när folk kommer fram och pratar. Men, tävlingarna blir bara större och det blir mera prispengar i klasserna, menar Charlie och fortsätter med att säga;
– Med pengarna kommer skiten! Det blir en allvarligare ton över tävlandet och  det finns de som har glömt bort varför de en gång började rida. Hästintresset kommer i andra hand och resultatet blir det viktiga. Det var annorlunda förr på tävlingarna. Då var det mera avslappnat och man samlades runt lägereldarna på kvällarna. Nu kan man se att folk sitter för sig själva med sina små engångsgrillar vid sina trailers, det tycker jag är lite trist. Om man håller på med roping, trail eller något annat spelar ingen roll. Det viktiga är att man samlas runt ett intresse som hästen eller livsstilen western eller vad det nu kan vara. Någonstans finns en röd tråd som man kan plocka upp och hänga på.

Laddar batterierna

Genom sitt intresse för naturen och westernkulturen har Charlie osökt kommit in på och intresserat sig för historien och om hur det var förr på 1800-talet i den gamla western, med sina pälsjägare och bergsmän. – Det finns nog en liten cowboy eller indian i oss alla, men mitt intresse för trappers och mountainmen har blommat ut på senare tid.
− Jag har mött så många likasinnade människor på rendezvous och liknande. Det är en speciell stämning och jag känner att jag har landat. Inom Mac Fie finns ett stort kunnande om gamla kanoter och jag har varit på några rendezvousliknande träffar med dem. Det är ett gäng äldre gentlemän, goa gubbar som träffas för att paddla kanot ett par dagar. Vi bor i teepees och vi äter som tonårspojkar, säger Charlie glatt.
– Det är vid sådana här tillfällen man laddar batterierna och känner att man lever. Förr gick det i hundra knyck, men i dag är det lite lugnare, för­klarar Charlie.

Cowboyteam

– Jag fick trassel med ryggen förra vintern och jag har paddlat, ridit och gått. I bland har jag haft så ont att jag traskat ut i skogen och bara vrålat rakt ut.
– Jag har inte varit speciellt rädd om kroppen genom åren och det är väl en kombination av yrket och annat som man har hållit på med, allt från Arnspel till att bli dragen i rep efter häst eller någon tjur.
– Men jag har bestämt mig för att bli bättre och jag är en bit på väg. Sedan att jag inte blir tjugofem igen är nog många bara glada för, säger Charlie med ett leende. − Visst har man varit med om en del under åren, men jag äventyrar aldrig något då jag jobbar. Då ska det vara ordentligt och det ska bli bra. Charlie jobbar även med olika uppdrag för Jordbruksverket tillsammans med bl a. Bo Rahmberg, Jason Patterson, Kent Malmevik och Leif Norberg. Ett väl sammansvetsat team som sedan 1998 har jobbat tillsammans med beslagtagnings- och provtagningsrelaterade uppdrag, men även infångningsarbeten av boskap och bisonoxar där de arbetar till häst och med lasso.

Färgstarkt ekipage

Ute på tävlingsbanorna är Charlie och Coco Skunk ett ekipage som både hörs och syns.
– Många kanske tycker att jag verkar bitter eller förbannad när jag säger vad jag tycker. Men det är så jag är och det är bara döda fiskar som följer med strömmen, säger Charlie med ett finurligt leende. Men visst, det kan vara svårt att både ge och ta kritik i bland. – Men jag tycker att man ska utgå från att vara ärlig.
– Jag klarar inte av när folk utger sig för något som de inte är och jag har fått lära mig att bita i tungan i bland. Det är viktigt att man har vänner som man kan lita på och jag håller mig till dem jag tycker om. Vänskap är ett givande och tagande.
– Jag känner väldigt mycket folk och många känner nog mig. Men, jag har en handfull riktiga vänner som jag kan rida ut i skogen med utan att man behöver säga så mycket.
– Vi kan rida helt tyst i flera timmar. Det behövs inte en massa snack, vi förstår varandra i allafall. Jag har ridit och tränat i skogen, åkt ut på tävlingsbanorna och sedan försvunnit igen. Det är viktigt med träningar inför tävling och min åsikt är att om inte hästen klarar sin uppgift så är det jag som är den svaga länken.
– Klimatet på och omkring tävlingarna kan göra att jag känner mig lite malplacerad. Men, klimatet i skogen går alltid att reglera med kläder.

Starlight hotel

Genom åren har Charlie och hingsten Coco gjort otaliga långritter genom skog och mark. Både ensamma och tillsammans med goda vänner. Många nätter har tillbringats under bar himmel.
– Starlight hotel- bättre än femstjärnigt, säger Charlie och skiner upp. Att ”bara vara” i samklang med naturen är något som han värnar om.
− Om jag är en naturintresserad hästmänniska eller en hästintresserad naturmänniska, det vet jag egentligen inte. Men, jag älskar att vara ute i skogen och jag vill prova mina begränsningar och driva mig själv utan att det blir farligt och allt för dumt. Många funderar så mycket på morgondagen och planerar så långt framåt.
– Det är inte min filosofi. När jag sitter ute i skogen så funderar jag inte så mycket, jag känner bara efter och blir jag hungrig så äter jag. Blir det kallt eller mörkt så gör jag upp en eld. Det är skönt att bara vara och det är väl det som är att komma in i sitt eget center och känna lugnet. Man befinner sig i nuet, utan klocka som styr.
– Klockor och tider är bara människans påfund för att få någon slags kontroll och den typen av kontroll behöver inte jag, säger Charlie bestämt. Tiderna kanske inte alls stämmer, kanske är jag inte hungrig just klockan tolv. Det blir bara en stressfaktor. – Min personlighet avspeglar sig i det liv och yrkesval som jag gjort, menar Charlie.
– I bland kan det vara en bråkig häst som ska skos eller att jag känner att den inte har förtroende för mig. Det berör och då vill jag lägga ner tid på den hästen. Då får nästa häst vänta. Den förståelsen för djur måste man ha.
– Jag kommer när jag kommer och passar det inte får det vara. Visst, är jag medveten om att det kan verka flummigt men jag säger som de mexikanska vaqueros; − No pasa nada – inga kor på isen. Eller, ordagrannt; Det är lugnt, det händer inget.

[/private]