Cowboyens & buckaroons klädsel & utstyrsel

De mest kända orden om cowboyens klädsel har förmodligen fångats i den gamla balladen, The streets of Laredo: ”Jag ser på dina kläder att du är en cowboy”!

NR 4/2010
Text: Astra Koetsier   Foto: Carina Kvist
Illustrationer: Marti Miller Hubbell, www.martimillerhubbell.com

[private]

Cowboyens kläder och utstyrsel han använder i det vardagliga arbetet har alltid skilt honom åt från andra ridande boskapsherdar i världen, och de kan berätta en hel del om vad för slags boskapsherde han är och var han kommer från. Hattar, skjortor, västar, byxor, chaps, bandanas och boots var standardklädseln för den ridande boskapsherden i Amerika.
Klädseln och utstyrseln utvecklades ursprungligen att vara funktionella och praktiska för sina ändamål, men de kom också att representera var en cowboy arbetade och hur väl han utförde sitt arbete.
Ursprungligen var cowboyens kläder och redskap starkt präglade av den mexikanska boskapsherdens stilar och den engelska vallningkulturen. Med tiden ändrades dessa tidiga stilar, vilket skedde när cowboys flyttade till andra regioner där olika klimat- och terrängförhållanden krävde nya sätt att hantera djur. Cowboys påverkades också av vad de läste i böcker och berättelser om väst, även vad de såg på Rodeos, Wild West shower och i Hollywood filmer.
Det var i början av 1800-talet som boskapsskötarnas utrustning och klädsel allt eftersom utvecklasde till två påtagligt olika stilar. Den ena var starkt påverkad av den Mexikanska vaqueron och den Kaliforniska boskapsskötseln vilket man såg väster om Rocky Mountains. Den andra stilen som blev etablerad öster om Rocky Mountains var mer influerad av den engelska stilen. De två olika stilarna blev så småningom kända som ”Cowboy stilen” öster om Rocky Mountains och ”Buckaroo stilen” väster om Rocky Mountains.
På 1800-talet kallades de ridande boskapsherdarna i ION-området Vaqueros som härstammar från det spanska ordet Vaca vilket betyder ko. Allt eftersom ändrades uttalet och någon gång under första världskriget ändrades uttalet till Buckaroo, vilket används idag.
Det bästa exemplet på den traditionella klädseln kan förmodligen fortfarande hittas i sydvästra Idaho, sydöstra Oregon och norra Nevada – den delen av Great Basin området som kallas ION. Boskapsherden i ION-området skiljer sig distinkt från boskapsherdar i andra regioner, deras kläder och utrustning har knappt förändrats under de senaste hundra åren. Dagens Buckaroos använder i princip samma stil på kläder och utrustning som deras förfäder gjorde.

Skjortan

Så småningom fick modet en större betydelse och modet påverkades av vilken region ryttaren arbetade i. För Buckaroon som arbetade väster om Rocky Mountans blev det väldigt viktigt att klä sig propert och snyggt medan man gjorde sitt jobb. Buckaroon tex. hade vanligtvis en ren enfärgad skjorta, han föredrog oftast en vit färg på skjortan och använde sig av utrustning till sina hästar gjorda av hästtagel och dekorationer av silver. De var ofta stolta över sin klädsel och utrustning.
Det var inte ofta de fick möjlighet att visa upp sin klädsel och utrustning för utomstående men att visa upp sig för varandra på ranchen var oftast tillfredsställelse nog för dem.
De tidiga boskapsherdarna hade oftast på sig hemmagjorda skjortor i rutmönster. Något senare under tiden då stora hjordar av boskap förflyttades längre sträckor, t.ex. Texas trail drive, köpte många cowboys sina skjortor i affärer. Skjortorna satt löst, hade raka ärmar och tätt omslutande manschetter vid handleden. Vanligtvis fanns bara begränsat antal storlekar varför många cowboys använde ärmupphållare för att reglera ärmens längd och de flesta skjortor hade bara en ficka.
Senare när tillverkarna började tillverka flera olika storlekar övergavs användandet av ärmupphållare och skjortorna fick en extra ficka, den hade nu två bröstfickor. Skjortor med knappar i en rad på framsidan blev populära efter första världskriget. Från den här tiden kom alla cowboyskjortor att ha långa ärmar med knappar på framsidan. De långa ärmarna blev nödvändiga för att skydda cowboyen från brännskador av solens starka strålar. Även från vinden och från att rispa upp sår på armarna av kvistar och grenar. I ökenregionerna var långa ärmar speciellt viktiga, då vinden för med sig små sandpartiklar som kan flå en arm blodig.

Västen

Cowboys och buckaroos bar även västar med fickor att bära sådana saker som tobak, tändstickor, fickkniv, anteckningsbok, en liten penna, läkemedel till boskapen och en bit torkat kött. De knäppte upp västen som hängde löst så att en ryttare lätt och ledigt kunde röra sig medan han från hästryggen galopp­erade ikapp en rymmande kalv eller fångade en ko med lassot. Han kunde också knäppa igen den för att få lite extra värme. Förr användes den mer av nödvändighet men i dag används västen mest av tradition.

Snusnäsduken – bandana

Sjal, scarf eller mera känt som snusnäsduk men även kallad bandana, var ytterligare ett betydelsefullt och användbart klädesplagg för cowboyen. Ordet bandana kommer från hindi, vilket betyder ”att knyta”.
Snusnäsduken absorberar svett på sommaren och fungerar som en ”buff” på vintern (runt halsen, munnen och näsan). Detta gjorde snusnäsduken till ett extremt värdefullt klädesplagg för artonhundratalets boskapsherde. Knuten runt ansiktet, skyddade snusnäsduken en cowboy från damm och bittra vindar, den kunde också användas som ett bandage vid behov. Nästan alla snusnäsdukar som bars av arbetande cowboys under artonhundratalet var gjorda av ett billigt, mönstrat bomullstyg. Snusnäsduken var oftast det enda mångfärgade plagg en cowboy ägde. De fanns i många färger och ofta i en stark färg som t.ex. röd, blå, grön eller gul.
Liksom andra delar av en cowboys utstyrsel har snusnäsduken även använts av mexikanska Vaqueros som bar den runt halsen. I Kalifornien efter kolonialtiden, blev det mode att bära en stor halsduk eller sidenscarf löst knuten runt halsen, med vecken fallande fram över bröstet. Ofta mätte den ca 75 x 90 cm. Vaqueron tog med sig denna stil till Great Basin området. Vaqueron föredrog en scarf av silke eftersom fukt inte absorberas av silke vilket hjälpte honom när han knöt den över mun och näsa för att hålla dammet borta.
Vaqueron eller buckaroon knöt den på många olika sätt. När det var kallt knöts den med dubbla varv runt halsen och knuten fram till. När damm och små partiklar av sandvirvlar runt i luften knöts halsduken över ansiktet och den användes ofta att torka ut damm och sand ur näsborrarna på sin häst och sitt eget ansikte. När det var varmt hängde den oftast löst och veckade sig långt ner över bröstet.

Byxor – Jeans

Levis är ett märke som de flesta har hört talas om men visste ni att Levisjeansen var det vanligaste och mest populära märket bland cowboys och buckaroos långt in på 1900-talet?
En boskapsherdes byxor kunde vara arméns yllebyxor, bruna hemmagjorda byxor eller byxor som blivit över från en kostym, så kallade ”stadskläder”. Det kunde även vara randiga Kalifornienbyxor eller buckskinbyxor som användes i Texas och i de sydvästra delarna av Amerika. De var tätt omslutna vid höfterna och runt benen för att hållas  på plats när en cowboy satt på hästryggen.
De tidiga cowboys och vaqueros hade inte på sig denimjeans i bomull, eftersom de ansågs som ”fattigmanskläder”. Denna attityd förändrades dock radikalt under 1890-talet när Levi’s kraftiga jeans blev populära bland boskapsherdarna på båda sidor av Rocky Mountains. Ursprungligen gjordes Levis byxor av brunt canvastyg och år 1911 ersattes det bruna canvastyget med ett blått denimtyg. Blått har varit standardfärgen på cowboyjeans sedan dess.
Allt eftersom har Levis märket ersatts av Wranglerjeans. Företaget Blue Bell som tillverkade Wranglerjeansen anordnade en tävling 1946 bland sina anställda för att ge jeansen ett varumäke. Det vinnande namnet blev Wrangler, synonymt med namnet på en arbetande cowboy. En Wrangler är en person som tar hand om och ansvarar för hästarna på en ranch.
Blue Bell anställde den berömda skräddaren Bernard Lichtenstein mer känd som Rodeo Ben som designade kläder till kändisar såsom Roy Rogers och Gene Autry. Rodeo Ben jobbade tätt ihop med cowboys för att utveckla en design som passade i rodeon. Efter att ha utformat och testat 13 par prototypjeans lanserade Wrangler sina första jeans 1947 med modell nummer 13MWZ med sitt distinkta märke på bakfickan och kan köpas i handeln än idag.
Under de följande två åren kördes en reklamkampanj med de stora rodeostjärnorna Jim Shoulders, Bill Pinderman och Frekless Brown. Dessa tre stora kändisar hade alltid sina Wrangler jeans på sig vilket kom att bli en enorm succéfull reklamkampanj och blev det mest övertygande argumentet för kvalité och att vara originell. Mottot blev att jeansen var till för de som satt till häst.
Wrangler har dock sedan dess utvecklat många andra modeller av jeans. Wranglerjeansen blev det officiella märket på Pro Rodeo Cowboy Association år 1979 och är numera de vanligaste jeansen som används av cowboys i västern idag.
I ION-regionen däremot är idag många klädesplagg och även utrustning fortfarande densamma som användes i början av nittonhundratalet. Många buckaroos i ION-regionen föredrar fortfarande att bära Levi’s jeans, och ION är ett av de få områden i väst där Levi’s fortfarande accepteras som cowboyjeans.

[/private]