Cowboyens sporrar och dess ursprung

Ryttare använde sporrarna för att få en hästs uppmärksamhet, inte för att sticka eller sparka i hästens sidor. De cowboyer som lämnade märken av sporrarna i hästens sidor fick oftast sparken. Det klingande ljudet av sporrar fick även många att vända på huvudet när en cowboy klätt upp sig och kom in till staden.

NR 8/2010
Text: Astra Koetsier   Målningar: Nelson Boren, www.nelsonborenart.com

[private]

Historien om cowboyens sporrar börjar i antikens Rom där ryttare bar en grundläggande form av sporrar vilket skulle utvecklas till den amerikanska cowboyens sporrar. Ursprungligen användes de till att vägleda sina hästar i strid.
Sporrar är ett ”redskap till häst” som har använts av ryttare i många år. De tidigaste sporrarna var troligen av trä eller ben och hade förmodligen formen av en spik vilket det finns historiska anteckningar om. De första exemplaren i metall var enkla bronssporrar med en skarp utskjutande spets som har hittats i etruskiska gravar från hundra­talet f.Kr.
Några av de äldsta sporrar man hittat har grävts fram i England och tros ha använts av Julius Caesars romerska legioner. Tidiga romerska, grekiska och bysantinska skulpturer visar dock inte ryttare som bar sporrar. Senare utvecklade romarna sporrar för att kunna styra sina hästar med benen, samtidigt som händerna var fria för att slåss. Många varianter av denna typ av sporre med en vass, skarp, spikspets har senare hittats i hela Europa. Mongoliska ryttare under Djingis Khan bar liknande vassa sporrar omkring år 1200.

Riddartiden

Gradvis ändrades formen och utseendet, de vassa spikarna gjordes till plattor eller rundade kulor som förhindrade spiken att tränga in i hästens sidor. Detta kan man se på Bayeuxtapeten vilket är en berömd medeltida textil som skildrar normandernas erövring av England år 1066. Så småningom utvecklades en mer pyramidal eller koniskt formad sporre.
Under de följande århundradena och under riddartiden blev sporrar förknippade med rang. Guld eller förgyllda sporrar bars endast av riddare eller kungligheter och en väpnare bar sporrar av silver. Man kunde se rangen av bäraren på sporrarna även om kläderna eller arméutrustningen inte gav dessa ledtrådar. Kastsystemet var ytterst viktigt på den tiden. Riddare tävlade med varandra för att visa sin rang med dyra sporrar. Många hade inlagda juveler och var fina konstföremål. Sporrarna begravdes oftast med sina ägare varför få sporrar från denna tid har hittats.
När en betjänt blev väpnare eller en väpnare adlades, blev han försedd med nya sporrar vid en särskild ceremoni. Således kom uttrycket ”tjänat sina sporrar.” I enstaka fall då en ryttare fallit i onåd och skam, blev sporrarna avhuggna med kockens kniv vid en offentlig ceremoni. Kyrkomän var inte tillåtna att bära sporrar och riddare som inte tog av sig sina sporrar innan de gick in i en kyrka, var tvungna att betala böter till korgossar i syfte att återfå dem.
Gillet för sporrtillverkare i Paris under trettonhundratalet tillät endast en lärling till varje hantverksmästare. Lärlingstiden varade i sex år med liten eller ingen lön. I slutet av denna strikta utbildning blev lärlingen en mästare och egen hantverkare.

Rustningar och långa sporrhalsar

Den rustning som skyddade hästen kallades ”bards”. Denna rustning var av plåt och klädd med läder. En fullständig uppsättning bestående av sju lager blev standard i mitten av 1400-talet. Den sektion som skyddade hästens flanker kallades ”flanchard.” För att en sporre skulle kunna komma åt hästen behövdes en extremt lång hals, upp till 30 cm i längd. Den medeltida ryttare som red med benen utsträckta framåt krävde också sporrar med längre halsar för att kunna komma åt sin hästs sidor. Dessa långa sporrhalsar minskade så småningom i popularitet och under 1600 talet blev de sällsynta. Längden på sporrhalsarna återgick till det normala.
Så småningom utvecklades snurrande trissor på sporrarna, dessa har troligen sitt ursprung i Frankrike eller Spanien. De första sporrarna med trissor upptäcktes i Storbritannien under Henrik III:s regeringstid. En sporre med en trissa visas på sigillet av Henry den 3:e av England som levde mellan 1207 och 1271. Denna typ blev väldigt populär runt 1300 talet. Genom det femtonde århundradet blev trissorna mindre och sporrhalsarna blev längre.

Pajados / Jingle-bobs

Under de följande århundradena förändrades sporrarna, trissornas form och storlek. Vissa utvecklade ”jingle-bobs” från det spanska pajados. Jingle-bobs är populära för det ”klingande” ljud de ger. Mitt i den roterande trissan fästs två små droppformade stift eller små kedjor som klingar mot trissorna när man går. Hästen kan höra ljudet och vet att ryttaren bär sporrar vilket orsakar en förändring i hästens beteende. Jingle-bobs används lika mycket för stil och mode som för funktion.

Sporrarnas intåg i nya världen

I Spanien utvecklades dekorerade sporrar med stora trissor, conquistadorerna tog med sig dessa till den nya världen, nuvarande Amerika under 1400 talet. Dess inflytande kan fortfarande ses i Mexiko och i Sydamerika.
Efter att sporrarna kom till Amerika har stilen på dem förändrats allt eftersom. Under kolonialtiden var den engelska stilen populär. Dessa sporrar var lätta och konservativa med en svag båge och små trissor. Raka halsar på sporrar var också populära.
I kavalleriets förordningar under 1882 bars sporrar av solid mässing, något böjd hals med en liten trissa, svarta läderband och ett mässingsspänne. Samma typ var populär under inbördeskriget. Senare antog kavalleriet ett rakt skaft och eliminerade trissan. Denna typ var standard fram till andra världskriget, då hästarna blev ersatta med andra krigsmaskiner. I det tidiga kavalleriet erfordrades boots och sporrar i reglementet. Det fanns en variant som var praktisk i användandet till häst och en variant som var en ”nättare” typ som hade mer social funktion än praktisk.
Tidiga indianer i Amerika använde inte sporrar, de föredrog en piska eller ridspö.
Under eran ”open range” ägde de flesta boskapsherdarna i Amerika ett par sporrar. De sporrar conquistadorerna hade med sig till Mexiko 1519 var gjorda av järn och hade en smal häldel, halsen på sporren pekade nedåt och de hade stora trissor upp till 15 – 25 cm i diameter. Men mellan det sextonde och nittonde århundradet gjorde boskapsherdarna trissorna mindre med fler taggar på trissorna och halsarna blev kortare. Sporrar är en väsentlig del av en cowboys utrustning, en nödvändighet uppsutten till häst och mer ett socialt krav nersutten från hästryggen. Många cowboys som hade jingle-bobs säger att de hellre hör en jingle-bobs klinga än att sticka in sporren i hästen. När det bara klingar är det harmoni.
Ryttare använde sporrarna för att få en hästs uppmärksamhet, inte för att sticka eller sparka in sporren i hästens sidor. De skarpa spetsarna i trissorna slipades ner så de blev trubbiga innan en cowboy satt upp i sadeln. De cowboyer som lämnade märken av sporrarna i hästens sidor fick oftast sparken. Det klingande ljudet av sporrar fick även många att vända på huvudet när en cowboy klätt upp sig och kom in till staden.

Olika typer av sporrar

Som med mycket annan cowboyutrustning började sporrarnas utseende anpassas efter regionen som cowboyen arbetade i, t.ex. när boskapsherdarna flyttade ut till slätterna och Kalifornien. Väster om Klippiga bergen var sporrarna ofta utsmyckade och graverade med silver och mässingdetaljer, mycket liknande den spanska stilen. I Kalifornien var det populärt med stora trissor som var ca 2-4 cm i diameter på en hals som var ca 5 cm medan de använde mindre trissor i Texas.
Läderremmen höll sporren på plats, även den varierade i utformning beroende på geografisk placering. En smalare rem var populär i sydväst och bredare remmar var populära i nordväst, i ION landet, (Idaho, Oregon, Nevada). Remmar i allmänhet var här mer utsmyckade och snidade än remmar i andra delar av västvärlden. Ofta hade sporrarna även chapshållare vilket var en liten hake som pekade uppåt på sporrens hals vilket höll chapsen borta från trissan. Numera använder många Vaqueros och cowboys en kortare variant av chaps som kallas chinks (Se artikeln om Chaps och Chinks i nr 6 av Lucky Rider) och chapshållare är inte lika vanliga bland dessa ryttare, då en rakare variant av hals utan chapshållare kan användas. Sedan används ibland även en hälkedja som ligger runt boot­sens undersida bakom klacken för att hålla sporren på plats.

Tre grundläggande olika stilar

I sydvästra delen av USA har tre grundläggande olika sorter av sporrar utvecklats, den mexikanska sporren, den kaliforniska eller buckaroosporren och texas- eller cowboysporren.
Den mexikanska sporren är föregångaren till cowboysporren som tillverkades av de tidiga smederna i Texas och den södra mittregionen av USA. Denna typ av sporre var vanlig långt in på artonhundratalet. Den hade en platt häldel och en nedåtfallande hals och endast en antydan av en chapguard. Trissan hade många ”ekrar” och var mindre än de från den spanska kolonialtiden. Från trissorna hängde jinglebobs.
Det utvecklades en mer utsmyckad variant av mexikansk sporre under 1860 talet som kallades för charrosporren som även blev känd som chihuahua­sporren. Den hade en bred skulpterad häldel, inlägg av silver och utsmyckade svängande knappar. De stora trissorna hade 8 eller fler ekrar och ibland inlägg av fililgran. Den mexikanska sporren var alltid handgjord och aldrig gjuten. Silverinlägg – (tauschering, vilket innebär inläggning av ädlare metaller i enklare material, framför allt järn), blev vanliga och järnet behandlades i en blånerad process. (Blånering är en process man använder för att rostskydda stålmaterial som får en blåsvart färg på grund av ett tunt oxidlager utanpå materialet, denna färg anser många vara väldigt tilltalande och har ett dekorativt värde.) Sporrar och övrig hästutrustning togs från Mexiko till Kalifornien tillsammans med boskapsdrivningarna till häst.
Den kaliforniska buckaroon bar ofta sporrar som var gjorda i två stycken, hälbandet och halsen. De var fullt utsmyckade runt om med silverinlägg på båda sidor av hälbandet och halsen, omsorgsfullt graverad och oftast blånerad. Den hade fasta knappar och dubbla hälkedjor.
Stilen som användes i Texas var smidda i ett helt stycke utan svängande knappar eller fasta knappar och hälbandet var svängt uppåt. De hade endast dekorationer på utsidan av hälbandet och då påliggande dekorationer av t.ex. silver, järnet var inte blånerad. Sporrarna hade inte hälkjedjor och sällan hade de chap-guards. Cowboysporren var generellt sett enklare, inte så utsmyckad och endast ändamålsenligt och praktiskt utformad jämfört med den Kaliforniska sporren.
Det fanns två sätt att tillverka sporrar på, smida eller gjuta. Att smida var det mest vanliga bland hantverkare som hade små verkstäder där de många gånger även tillverkade andra tillbehör såsom bett, sadeltillbehör mm. Gjuta var mer vanligt bland de stora fabrikerna som massproducerade sporrar, bett mm. Det gick snabbare att tillverka sporrar genom att gjuta och för tillverkarens överlevnad behövde de sälja i stora kvantiteter.
Utbudet på marknaden idag styrs mycket av tillgång och efterfrågan. Det finns i dagsläget en hel uppsjö med variationer och blandningar av stilar som erbjuds, allt efter tycke, smak och mode.
Slutligen kan vi avrunda med frågan: ”Skall spännet på sporremmen vara på insidan eller utsidan av boot­sen?” Svaret är: ”Det beror på!” Har man en utsmyckad rem med ett fint spänne vill många att det skall sitta på utsidan så det syns, är det en enklare variant av spänne tycker vissa att det kan sitta på insidan. Vissa modeller tillverkas så att remmen med spännet endast passar och kan sitta på utsidan. Om du sitter i en stol och lägger foten på det andra benets knä är det lättare att spänna på sporren med spännet på insidan, så vissa föredrar att spännet sitter på där.
Tja, svaren varierar beroende på vem du frågar.

[/private]