Craig Cameron

Craig Cameron är en av USA:s mest uppskattade tränare. Han kallas ofta ”the cowboy’s clinician”, eftersom inte bara hobbyryttare, utan även arbetande cowboys och ranchare vänder sig till honom när de vill ha hjälp. Särskilt känd är han kanske för sitt milda, men effektiva sätt att rida in unghästar och tidigare i år vann han ”VM i inridning”, den prestigefyllda tävlingen ”The Road to the Horse”.

NR 8/2010
Text och foto: Natalie Nance

[private]

När jag anländer till Craig och Dalene Camerons Double Horn Ranch, innästlad bland bergen i New Mexico (de har även en ranch i Texas), är Craig den första jag ser, där han sitter avslappnad, lutad över sadelhornet på en kursdeltagares häst i rundkorallen. Det är den sista dagen på kursen och han är mitt uppe i att förklara mekanismerna bakom perfekta galoppfattningar och galoppombyten för en ivrig skara åhörare och avbryter bara kort för att hälsa på mig. Sedan börjar han kraftigt flytta in bakbenen under det lilla bruna stoet, för att visa hur han förbereder galoppen. Galoppfattningen blir såklart perfekt. Craig gör några fattningar till åt vardera hållet innan han stannar och förklarar lite till. Sedan ser man hur fan flyger i honom och innan någon hinner säga flaska ställer han sig plötsligt upp i sadeln på hästen, som just då verkar tycka att det är den naturligaste saken i världen.
– Det är en trevlig liten häst du har, säger han till ägaren som strålar ikapp med solen.
Man märker snart att det är något som är typiskt för en kurs med Craig. Lika mån som han är om att deltagarna ska lära sig så mycket som möjligt, lika mån är han om att de – och hästarna ska ha kul.
– Om man har kul och är avslappnad rider man bättre, säger Craig. Det går inte att bli arg och frustrerad. Det går inte att rida en häst som är rädd, har ont eller är arg och få ett bra resultat.

Terrängbana

När det teoretiska passet i korallen är klart rider han ut med de knappt tio deltagarna till en naturlig liten terrängbana i närheten. Här får han dem alle­sammans att följa honom i flygande fläng upp och ner över små diken och bankar med inlagda stopp och vändningar, trots att många i den här gruppen är relativa nybörjare. Hästarna frustar av förtjusning, men både de och deras ryttare flämtar snart av ansträngningen. Det är bara Craig själv som oförtrutet sitter upp på var och en av deltagarnas hästar och provar ett eller annat, samtidigt som han aldrig missar att rätta till hatten varenda gång han rider förbi mig – som har kameran i högsta hugg. Sedan rider de tillbaka till ett stort gräsfält med stora cavallettistockar och ställer upp i en ring och Craig låter var och en av deltagarna rida runt de andra och fatta galopp i tur och ordning. Alla hejar på varandra. Craig rider själv bredvid en av deltagarna, som är lite rädd sedan hennes häst sparkade i början av kursen. Efter det blir det som grädde på moset också en spontan westernkadrilj innan det är dags att bryta för en välbehövlig lunch.
Medan ett gäng inhyrda chuckwagon-kockar steker hamburgare och deklamerar cowboypoesi passar jag på att prata med Craig och Dalene, som även hon är en mycket duktig ryttare och drivkraft bakom företaget ”Craig Cameron Horsemanship”. Makarna är oftast på resande fot och håller ett rasande tempo med clinics, demonstrationer, tävlingar, TV-inspelningar och olika uppdrag, som skulle kunna ta knäcken på vem som helst.
– Tröttnar du aldrig på att flänga runt och känner ”nej, inte en sådan där nu igen” när någon skickar dig en ny häst? frågar jag Craig.
– Nej, faktiskt inte, för vet du vad, varenda gång jag sitter upp på en ny häst, känner jag fortfarande den där lilla ilningen, en spänd förväntan. Det är fortfarande lika roligt och i det här yrket blir man aldrig fullärd.

Visste vad han ville

Craig växte upp i Houston, där hans pappa var kirurg, men familjen hade rancharbakgrund och Craig tillbringade mycket tid på sina farföräldrars ranch i Texas. Han visste nämligen redan från början att det var cowboy han ville bli. Han var med cowboysen så mycket han kunde och försökte lära sig allt om deras livsstil och om boskap och hästar. Han fick börja med att rida äldre, trygga hästar, till exempel gamle Mac, som han knappt kunde få i trav, men som kunde göra allt de äldre cowboysen bad honom om. Det lärde honom tidigt att hästar anpassar sig till ryttarens nivå. En annan minnesvärd häst var Pontio. Han var ful, såg inte alls märkvärdig ut, men var en väldigt bra häst. – Pretty is as pretty does, konsta­terar Craig.
Han lockades också av rodeo och efter avslutade studier tillbringade han några år som professionell rodeocowboy och åkte runt hela USA, Kanada och Mexiko och tävlade. Samtidigt drev han familjeranchen och red hästar. Det var fortfarande vanligt att hästar hanterades ganska brutalt.
– Jag tänkte hela tiden att det måste finnas ett bättre och mildare sätt, säger Craig.
Han provade sig fram på egen hand, men berättar att polletten verkligen trillade ner när han mötte Ray Hunt och fick se honom jobba med hästar och prata om att ge dem tid, att se saker ur hästarnas perspektiv och att jobba med dem, inte mot dem.

Blev känd

Folk började skicka Craig problemhästar och hästar de själva inte klarade av och blev imponerade av resultatet. De kom för att se på när han arbetade med hästarna och snart började han därför att hålla clinics hemma på sin ranch, långt innan begreppet clinic existerade i hästbranschen. Ryktet spreds och han fick resa runt och hålla demonstrationer, både i USA och internationellt (fast ännu har han inte varit i Sverige). Mer än trettio år och åtskilliga clinics, demonstrationer, tävlingar, TV-program och en bok (”Ride Smart” är utgiven i den välrenommerade Western Horseman-serien) senare håller han fortfarande på. Och han har inga planer på att trappa ner, tvärtom. Craig berättar att han tränar varje dag för att hålla sig i god fysisk kondition. Det går det åt, för varje år rider han in massor av unghästar.

Världsmästare i inridning

Det är kanske just Craigs milda, men effektiva sätt att rida in hästar som blivit något av hans signum. Nu kan han dessutom titulera sig ”Världsmästare i inridning”, sedan han vann tävlingen ”The Road to the Horse” tidigare i år. De tävlande får själva välja ut unghästen de vill jobba med. Sedan får de arbeta med den en timme i två dagar, för att den tredje dagen rida en liten bana. Hela processen bedöms och den som lyckas bäst vinner.
Craig chockade alla genom att välja en liten, ful och raggig isabellfärgad häst.
– Jag valde honom såklart inte för att han var ful, skrattar Craig, utan för att jag såg hur han betedde sig. Han var inte särskilt flockbunden. Han var lugn, men kollade in saker och ting. Jag såg att hästen hade den egenskap jag bäst behövde: mod.
Under tävlingens gång döpte Craig hästen till Troubadour, efter George Straits sång, och det var till tonerna av den som paret vann tävlingen.
Att Craig Cameron är en mästare på att läsa av hästar, råder det ingen tvekan om. Det visar han inte minst nästa dag, när jag ser honom genomföra två inridningsdemonstrationer med två olika hästar. som kommer från folk i trakten.
– Jag kollar inte upp dem först eller någonting, utan det är ”the real deal”, säger Craig.
När Craig rider in en häst, ser det lätt och okomplicerat ut. Han börjar med att flytta undan hästen, han lyfter benen på den med det tjocka grimskaftet och för det över hela kroppen på hästen. Han använder ett särskilt halvlångt spö med en liten flagga på och viftar med det runt hästen och för det över hästens kropp. Han böjer hästens sidor och böjer dess nacke neråt. Han lägger sin tyngd över ryggen på den och hoppar upp liggande över hästen. Ibland sätter han först på en longergjord, innan det sedan är dags för sadelpad och sadel. Han rycker i remmar och stigbyglar. Det lilla stoet bockar rejält, men hon har inte mycket framåtbjudning, så Craig tar in ytterligare en häst i korallen och då springer hon villigt med den. Han tömkör hästen med två longerlinor. Sedan placerar han en lassoögla runt ena frambenet och runt sadelhornet. Därefter lägger Craig ner stoet försiktigt samtidigt som han klappar henne över hela kroppen. Så småningom sitter han upp och rider hästen. Alltsammans tar bara en timme. Stoet är varken svettig, stressad eller upprörd.
Craig gör den första ritten i bara grimma, för han tycker att det är onödigt att göra det mer komplicerat för hästen. På klassikt cowboyvis går han sedan oftast över till hackamore innan han introducerar bettet.

Cowboy respekt

Den som sett cowboys rida in unghästar vet att detta inte är några konstigheter, inget hokuspokus, utan bara en massa sunt förnuft i kombination med en sjujäkla talang, åratal av erfarenhet och teknik slipad till fulländning. Dessutom har Craig uppenbarligen det där som så många riktigt duktiga hästmänniskor har; hästar gillar honom. Det gör folk också. Under hela demonstrationen kommenterar han vad han gör, ofta på ett humoristiskt sätt, och publiken skrattar. Han betonar hur viktigt det är att man har hästens uppmärksamhet och att den bjuder framåt. Den ska vara alert, men inte rädd. En oldtimer i väderbiten cowboyhatt i publiken bidrar frikostigt med goda råd lite på pin kiv och Craig replikerar blixtsnabbt:
– You get your ass up here, then!
Oldtimern skrattar och vinkar avvärjande med handen. Han är lika imponerad som alla andra.
Omar Barnes, en annan åskådare, har en boskapsranch och han föder även upp quartergalopphästar. Han berättar att han har försökt att se så många av Craigs demonstrationer som möjligt de senaste tjugo åren.
– Sedan jag började använda hans metoder hemma blir resultatet så mycket bättre, konstaterar han.
Senare, över lunch, säger Craig att för att bli en bra hästmänniska handlar det hela tiden om att försöka bli bättre, att vara villig att ändra på sig och att sätta sitt ego åt sidan. Därför beundrar han särskilt rancharna och cowboysen som kommer till hans clinics.

Extreme Cowboy race

Craig berättar att hans favorittyp av häst, är en häst med naturlig framåtbjudning, bra exteriör och som helst har en dos ”cow sense”. Han tycker om en häst som kan göra litegrann av allt och tycker att det är synd att tävlingsgrenarna har blivit så specialiserade. Därför är han en av grundarna och initiativtagarna till ”Extreme Cowboy Race”. Det började som en reality TV-serie på hästkanalen, men har nu utvecklats till en egen tävlingsform, som har sitt eget förbund, Extreme Cowboy Association (EXCA).
– Vilken häst som helst och vilken ryttare som helst kan delta, säger Craig.
Man rider en bana på tid med alla möjliga typer av hinder och moment: vattenhinder, hinder att hoppa, broar, sitta av och lyfta alla hästens ben, stå upp på hästens rygg etc, beroende på vilken svårighetsgrad man tävlar inom.
– I Extreme Cowboy Race ska det gå undan, men det är hastighet med kontroll, säger Craig. Det är roligt för publiken att titta på också. Målet är att man ska förbättra sitt horsemanship.
Jag ber Craig sammanfatta sin syn på vad god horsemanship är. Han funderar bara en liten stund.
– Det handlar om att vara tålmodig med dig själv och med hästen, att ha förmåga att anpassa dig till hästen och till omständigheterna och till situationen. Och du måste lära dig att bli effektiv.
Han funderar lite till och lägger till:
– Horsemanship handlar om kommunikation. Det är allt det är.

Läs mer på: www.craigcameron.com

[/private]