Den mystiska Mrs Nance

Hur hamnar man som småländsk hästtjej på en boskapsranch i New Mexico kan man då undra. I Nathalies fall var det förstås kärleken som fick henne att packa sina pinaler, säga adjö till karriär, vänner, familj och boende i Sverige för en yrkesmässigt något mera osäker tillvaro långt ute på vischan i New Mexico. [private]

Det var under en resa till vänner i delstaten som Nathalie första gången träffade den person som hon så småningom skulle gifta sig med.

– Mina vänner var tvungna att resa bort över nyår och hade väldigt dåligt samvete över att lämna mig själv, så de ordnade en inbjudan åt mig till rävjaktsällskapets årliga nyårsbaluns. Där träffade jag James och man kan nog säga att det sa klick direkt mellan oss, förklarar Nathalie när vi träffar henne hemma i parets hus på Field Ranch, en knapp timme utanför den lilla byn Magdalena.

I Nathalies krönikor har vi kunnat följa händelseutvecklingen från det att hon först flyttade till ranchen. Hur paret i dimman av nyförälskelse bodde primitivt, dels i den gamla trading posten hos James föräldrar och dels i en husvagn. Vi har lärt känna ranchens innevånare, både de tvåbenta och de fyrbenta, och fått ta del av många av de vardagliga sysslorna på ranchen såväl som händelser och skrönor av mer spektakulär art.

Ranchen

Field Ranch, som ligger på mer än 2000 m över havet, ägs och drivs av familjen Nance tillsammans. Nathalies man James är en av tre bröder och den enda av bröderna som bor på ranchen. Han arbetar även som sheriff i området och när vi kommer på besök så får vi läsa i den lokala tidningen om ett stort knarktillslag James och en kollega gjort någon dag tidigare.

–Jag tyckte faktiskt synd om den här mexikanska killen. Han blev fast för att han körde av vägen och kommer troligtvis att skickas tillbaka till Mexiko när rättsapparaten sagt sitt. Där kommer de nog att göra processen kort med honom eftersom han blev av med drogerna, berättar James.

Kriminaliteten i amerikanska delstaten New Mexico är till stor del ett problem som kommer över gränsen från Mexiko. Under vår resa hör vi varje dag skräckexempel på hur den organiserade brottsligheten bokstavligen går över lik där och folk varnar oss för att besöka någon mexikansk gränsstad.

När James inte patrullerar countyt med sin sheriffbil så patrullerar han ranchen till häst. Här har man runt 350 kor plus stutar, kalvar och tjurar samt ett fyrtiotal hästar. Alla går förstås ute året om. På sommaren betar boskapen uppe på mesan, det platta berget som utgör en stor del av ranchens mark. Vintern tillbringar de nedanför mesan och även om vintermånaderna kan bli rätt kalla här med både snö och is så sker ingen stödutfodring, boskapen klarar sig bra på det till synes magra betet som finns i området.

–Det ser kanske inte lika grönt ut som ni är vana vid i Sverige, säger James, men en sådan här buske innehåller nog med näring för en ko i en vecka, fortsätter han och pekar på en four wing salt bush. Gräset här är också mycket mer näringsrikt än svenskt grönt gräs. När det gulnar blir det i praktiken till hö på rot, för det förlorar aldrig sin näring, berättar han vidare. Faktum är också att boskapen i New Mexico har kanske tjugo gånger fler hektar att röra sig och beta på i jämförelse med en svensk ko, och det behöver de med tanke på de långa heta somrarna i området. Skydd för sol, väder och vind hittar de bland skrevor och bakom buskar – utestall och lösdrift för boskap är inget man överhuvudtaget diskuterar här.

Eftersom James redan har hunnit dra flera av sina otaliga skrönor vet vi inte om vi ska tro honom eller inte när det gäller busken, men vi väljer att nicka imponerat åt det agrikulturella föredraget och konstaterar att de new mexikanska kossorna, som här består av mestadels en blandning av Angus och Longhorns, verkar vara av ett robust släkte.

Arbetet

Både Nathalie och James har en bakgrund med utbildning inom litteratur och språkvetenskap. I Sverige arbetade Nathalie bland annat som redaktör och recensent. I Magdalena, med mindre än tusen innevånare står arbeten inte som spön i backen och jobb inom Nathalies yrkesområde är ännu mer sällsynta. En stor del av Nathalies arbetsdag består av rancharbete, men för att inte få lappsjuka helt så har hon valt att även arbeta utanför ranchen. Det är också ett välkänt faktum att rancher i USA, likväl som lantbruk i Sverige, har svårt med lönsamheten. Där som här får man ofta ta arbete utanför gården – man kan säga att det finns mer arbete än pengar till löner inom lantbruket.

– Det är väldigt mycket en livsstil att driva en ranch, om än inte alltid så lukrativt, säger Nathalie. Därför har hon hittat frilansarbete, både för svenska företag men även för den lokala dagstidningen. Under vårt besök följer vi med Nathalie till en ceremoni på det lokala indianreservatet, Alamo, som gränsar till Field Ranch. Alamo är det minsta reservatet inom Navajo nation och den här dagen skall man dela ut diplom till alla som deltagit i någon form av utbildning under året. Nathalie skall skriva om händelsen och vi märker att det blir lite extra högtidligt när man får internationella gäster till ceremonien. Dock upplevde vi det svårt att få kontakt med någon av kvinnorna från reservatet.

– Navajos är generellt ganska tystlåtna och reserverade, vilket kan uppfattas som blyghet. Det gäller såväl män som kvinnor. Dock har Navajos traditionellt ett mycket starkt matrilinjärt  (inte matriarkalt) samhälle. Arv går till kvinnorna och det är de som hanterar pengar. Vill kvinnan skilja sig lägger hon bara ut mannens sadel utanför dörren. Det är allt han får ta med sig från äktenskapet. Kvinnan behåller all egendom. Navajokvinnorna är kända för att ha ganska hårda nypor, berättar Nathalie när vi åker hemåt.

– Styret på reservatet lägger väldigt stor vikt vid att stimulera utbildning och utveckling. Många här är arbetslösa men de lever på dagsverken, jakt, fiske och är helt otroliga hästmänniskor, förklarar hon vidare.

James skrönor och andra historier

Många av de berättelser och skrönor som frodas i området kommer just från Navajofolket. De berättar gärna om sina sammanträffanden med skin walkers. Skin walkers är häxor, oftast manliga sådana, som tar skepnaden av olika djur, oftast en coyote eller en uggla, och då får de övernaturliga krafter. De knackar på fönster och dörrar om natten och om man inte passar sig så kan de ta sig in i hus och attackera folk. De rör sig fortare än vinden och är svåra att spåra och döda. Naturligtvis syns de då och då på Field Ranch och under vårt besök berättar James flera hårresande historier om skinwalkers.

– Men det är inget ni ska vara oroliga över, avslutar James efter en kväll av skräckhistorier och vi går alla till sängs, oroligt sneglande mot ytterfönstret.

Livet på ranchen bjuder i sig på många, både roliga och dråpliga, berättelser. Som den om deras före detta ko/polohäst Fuyi som efter lång och trogen tjänst vid universitetets pololag såldes som promenadhäst till en familj.

– Det var det sista vi hade hört om henne, och eftersom hon är född 1984 trodde nog alla att hon var död vid det här laget, berättar Nathalie. Icke! Nu är hon ”omslagsflicka” och affischnamn för ett hem för övergivna, misskötta eller misshandlade hästar. Där hamnade hon efter att familjen hade sålt henne vidare till en man som efter ett tag tyckte att det var dags att låta henne pensioneras på de saliga ängderna. Han tog ut Fuyi i öknen och sköt henne fem gånger i huvudet med en 22-kalibrig pistol. Det är en minst sagt klen kaliber i sammanhanget, i alla fall om man inte vet vad man gör. Och det gjorde uppenbarligen inte den här mannen, för Fuyi dog inte! På något sätt kom hon på benen igen och vandrande ymnigt blödande genom öknen i över ett dygn till ett avlägset beläget ranchhus. Där knackade hon bokstavligen på dörren, efterlämnande en stor blodfläck. Paret som bodde där blev inte så lite chockade när de öppnade. Hela historien uppdagades när min svärfar satt och tittade på nyheterna på dator.

– Det är ju Fuyi, utbrast han och vi fick läsa hela historien.

Fyra av kulorna kunde opereras bort, medan den femte förhoppningsvis så småningom kommer att komma ut av sig självt. Nu lever Fuyi ett välförtjänt pensionärsliv på hästhemmet, när hon inte poserar för artiklar om djurskydd och dylikt.

Ranchens hästar går lösa ute på markerna, vilket ibland ställer till problem. Då och då bryter sig vilda mustanghingstar in och tar med sig några nya brudar. För en tid sedan blev sex av ranchens bästa ridhästar enleverade på det sättet. När man försökte ta tillbaka stona blev uppbådet attackerat av den ilska hingsten. Normalt skulle detta beteende föranlett en kula i pannan, men just den här hingsten hade ett boskapsmärke så man vågade inte skjuta den. Nathalie gav sig ut tillsammans med karlarna för att försöka ta tillbaka hästarna. Hon red på Quanah, en skäck med hovar som en mula och motor som en formel-1 bil.

– Han visste vad som väntade och stånkade och stönade ljudligt redan innan vi nått foten av mesan. Sedan tystnade han och koncentrerade sig på klättringen. Mindre än halvvägs uppe tvingades vi sitta av och gå till fots längs med en stenig hjortstig. Svetten rann och himlen snurrade och ändå var klockan bara nio på förmiddagen, berättar Nathalie med inlevelse.

–  Vi hade ridit iväg innan det ens hunnit bli riktigt ljust. Äntligen uppe på toppen kunde vi sitta upp på de stackars hästarna igen. Quanah såg dem först – och han hade en plan. Innan jag hann säga flaska hade vi satt av i full karreta efter hästarna, som såg oss komma dundrande och tog till flykten. Nu jäklar skulle vi ta dem, Quanah och jag! Vi flög genom snåriga passager och hoppade över arroyos och stora stenblock i en fart och över en terräng som hade brutit benen av vilket normalt svenskt halvblod som helst. Jag red mitt ibland de vilda hästarna som en del av en böljande röd och brun och vit massa. Snart var vi uppe vid sidan av lilla Uni, som hade en vild mustangpojkvän med sig. Plötsligt dök stängslet till grannranchen upp framför oss, men innan jag hann tänka hade vi seglat över det. Vi avverkade kilometer efter kilometer och både Quanah och jag var löddriga av svett. Vi hade både kanten av mesan och Uni väster om oss och Quanah började tränga dem allt närmre kanten. Till slut hade vi henne mellan kanten av mesan, som stupade flera hundra meter rätt ner, och ett annat stängsel. Först då hejdade Uni sig. Quanah ställde sig i position och väntade. På vadå? Att jag skulle kasta lasson om Unis hals såklart. Det var bara det att jag först då insåg att jag inte hade någon lasso eller ens en grimma. Ingen pistol heller, ifall pojkvännen eller den aggressiva hingsten skulle dyka upp och attackera. Quanah flyttade sig lite närmare. Bättre så? Han måste tyckt att jag var helt dum i huvudet och jag skämdes som en hund. Här hade han gett allt och försatt mig i guldläge och så kunde jag inte utföra min lilla del av det hela. Jag försökte tala Uni tillrätta, samtidigt som jag drog mitt skärp ur jeansen. Kanske skulle jag kunna lägga det om hennes hals; vi var ju nästan jämsides. Uni lyssnade på mig och under någon sekund trodde jag att jag skulle lyckas, men så kastade hon sig framåt mellan Quanah och stängslet och satte av igen. Vi följde efter i lugnare takt för att se vart de tog vägen, men Quanah var slut och plötsligt hade det börjat blåsa kraftigt. En storm var på ingång och jag tvingades vända och insåg att jag knappast skulle bli dagens hjältinna, skrattar Nathalie vid minnet.

Driva kor

En dag skall vi följa med Nathalie, James och hans två bröder ut för att börja driva ihop boskapen inför branding. Alla nya kalvar skall gås igenom, märkas, brännmärkas, kastreras om de är av hankön och avmaskas. Innan det är dags att ge sig av passar James på att berätta alla fasansfulla historier om galna kor som löpt amok och stångat både hästar och folk.

–Men det ska ni inte oroa er för, tillägger han finurligt när han ser hur vi vitnar under cowboyhattarna. Som tur var har jag drivit kor i New Mexico förut och de kossorna var lika beskedliga som de flesta andra, så jag kan lugna mitt svenska sällskap.

Det är upp tidig gryning och efter en rejäl frukost delas hästarna ut, sadlas på och det är dags att lasta dem i transporten. För att spara tid får man ofta lasta upp och köra hästarna någon eller några mil dit korna för tillfället befinner sig. Vi rider upp mot mesan för där någonstans tror James att en del av korna är. Det blir en lång ritt upp och alla ryttare sprids för vinden för att en stund senare samlas igen med en flock boskap framför sig. Solen står högt på himlen innan alla kor är samlade och det är dags att börja föra dem nedåt till en av de stora hagarna där de får vänta tills alla kor är ihopsamlade – eller i alla fall de flesta, riktigt alla får man aldrig tag på.

Fornlämningar överallt

Överallt på ranchen spränger djupa diken, arroyos, fram. Här rinner vatten under regnperioden och skapar djupa fåror i marken. Ibland uppstår nya. På de här markerna har det bott indianer i många tusen år innan vita människor kom till Amerika. Fornlämningar i form av till exempel keramikskärvor och pilspetsar efter gamla civilisationer kan man hitta på många ställen på ranchen. Det är i princip bara att skrapa lite på ytan så dyker nya skärvor upp.

–Efter ett tungt regn hittade vi en gång en hel stor keramikkruka som hade blottlagts i en arroyo, berättar James, som gärna delar med sin av sin kunskap om de gamla kulturerna.

–Det här är det ställe där vi hittar allra mest lämningar på så vi tror att det var deras soptipp, för det är så extremt koncentrerat med skärvor just här, förklarar Nathalie när vi går runt och vänder på alla små stenar för att finna att vissa av dem är både krukskärvor och spetsar av flinta. I Sverige skulle sådana fornlämningar omedelbart föranleda vidare utgrävningar, men James förklarar att det finns sådana mängder med fynd överallt och att det varken finns tid, intresse eller resurser att gräva upp allting.

–Fast vi har inte gjort några större utgrävningar själva, någon gång kanske de vill komma från Universitetet och utforska området, så vi vill inte förstöra något.

Vapen

Field ranch har funnits sedan mitten av 1800-talet, då den grundades av familjen Field. Det är således en historisk ranch, som Nances har haft i sin ägo sedan drygt tjugo år tillbaka Här talar man inga gärna om storleken på rancher – men den är i storlek nästan som ett mindre europeiskt land. Förutom boskapen, ett fyrtiotal hästar av varierande raser, många indianponnies, så är familjens kanske största intresse inhysta i en vacker paviljongsliknande byggnad. Det är familjens och jaktsällskapets jakthundar som huserar här. Varje eftermiddag tar James och Nathalie ut hundarna för en promenad och det är en överväldigande massa hundar som väller ut genom dörren, men de lyssnar alla hörsamt till James, som är jaktsällskapets huntsman. Cowboy, sheriff och huntsman? Ja, här blandar man friskt intressen och vi får även höra att hästpolo är ett stort intresse för familjen, yngsta brodern är  professionell polospelare.

När vi kommer in i ranchens högkvarter, där James föräldrar bor, är en av de första sakerna vi lägger märke till vapensamlingen som hänger på väggen.

–Vad ska ni med alla gevär till, undrar vi, och varför har ni maskingevär?

James förklarar att det är halvautomatiska vapen vi sett och att det är både jaktvapen och vapen i avskräckande syfte för självförsvar. En gammal tradition som, speciellt i lantliga områden, omhuldas som en av de grundläggande rättigheterna för varje amerikan. Det känns lite märkligt för oss svenskar att man faktiskt kan och har rätt att skjuta inkräktare, men här i New Mexico är vapnen en del av vardagen – även om man också här måste godkännas innan man får köpa ett vapen.

–Det här geväret kommer jag till exempel att ha med mig i jobbet, förklarar James och tar upp ett av de svarta gevären. Vi står alldeles mållösa, men får förklarat hur den organiserade brottsligheten ser ut och att det faktiskt kan vara nödvändigt att ha med det grova artilleriet i bilen när man patrullerar gränsen till Mexiko – det är inte bara hederligt folk som korsar gränsen för att söka arbete utan många är ute i andra syften. Med Nathalies krönikor i bakhuvudet så minns jag också en del historier om James arbete.

Gammalt stenhus

För två år sedan började Nathalie och James att rusta upp ett gammalt stenhus från 1800-talet som ligger på ranchens norra del och alldeles nedanför mesan. Det är över 30 år sedan huset användes och i Nathalies krönikor har vi kunnat följa hur arbetet fortskridit.

–Det var till en del därför som James tog jobb som sheriff, vi insåg att husrenoveringen aldrig skulle bli färdig om vi inte fick in mer inkomst. Här har jag verkligen fått lära mig att leva mer primitivt än vad man är van vid hemma i Sverige, förklarar Nathalie.

–James har just installerat toaletten innan ni skulle komma, så det är bra med besök, ler Nathalie som gärna skulle vilja ha allting klart på en gång. Huset består av tre rum och kök. Runt det gamla stenhuset ligger ytterligare två stenhus i varierande grad av förfall.

– Det där har vi tänkt fixa till och göra gästhus av när vi är klara med boningshuset, förklarar Nathalie och pekar på ett gammalt hus ett stenkast bort. Runt huset ligger den röda,  hårda och torra new mexicojorden packad, ogästvänlig mot allt vad trädgårdsanläggningar heter, men trots det har Nathalie och James anlagt blombänkar vid ena kortsidan av huset och en fruktträdgård strax nedanför. Båda är dock omgärdade av höga stängsel, för här strövar både vilda djur och nötboskap omkring – de skulle rensa den omhuldade trädgården i ett nafs om de fick tillfälle.

En annan kultur

Hur går det då att komma som svensk kvinna, med alla svenska värderingar och erfarenheter, till absoluta landsorten i New Mexico? Och kan man stå ut med att leva så här isolerat utan en enda granne, speciellt när den första förälskelsens dimridå lättat, undrar vi?

–Jag tror det är en fördel för mig att jag inte var så ung när jag kom hit. Jag vågar stå upp för mina åsikter på ett helt annat vis. Vissa saker anpassar man sig till medan andra saker är mer svårsmälta för en svensk.  Här har man en helt annan syn på många saker och man får sätta sig in i andra sätt att tänka och omvärdera en del av det man har med sig.

– Men även om det är svårt att hitta jobb och vi lever med en lägre materiell standard än vad jag haft innan så är det en enorm frihet att leva här. En frihet som man inte kan hitta någon annanstans.

Läs mer om Field Ranch på:

www.ghosttowns.com/states/nm/field.html.

Kontakta Nathalie via:

nathalie@ritmail.com [/private]