Don’t be broken

Hej på er,

I skrivande stund sitter jag på mitt favorit café. Det ligger nästan en timme ifrån mitt hem. Jag bodde närmre förut. Även fast jag flyttat så kommer jag ändå hit, då vet man att det är ett bra ställe. Det är något speciellt med att sitta på ett café och knappa på sin laptop. Det är stimmigt runt omkring mig men det enda jag hör är ljudet från tangenterna. Jag har koncentrationssvårigheter. Ganska grova. Men när jag skriver om något jag tycker om eller när jag rider… Ja, då kan jag stänga ute dem allra värsta oljuden.

Jag älskar att skriva här på bloggen och jag älskar att dela bilder instagram. Det är mina offentliga dagböcker. Jag vet inte egentligen varför jag gillar det så mycket. Jag vill säga att jag inte bryr mig om läsare eller följare eller likes men då skulle jag ljuga. Klart man gör det. Samtidigt som jag kände samma rus av att skriva i mina dagböcker när jag var mindre och då var det ju ingen som läste dem (hoppas jag haha).

I en värld styrd av sociala medier. Där man definierar sitt värde i hur många likes man fått på sin senaste bild. Där man känner sig misslyckad om inte tillräckligt många läst ens senaste inlägg eller där hela ens självförtroende för en kort stund kan raseras på grund av en elak kommentar. Där det mesta av det vi gör styrs av rädsla av vad andra människor som vi inte ens känner ska tycka. ” Tänk om min post inte får lika många likes som den innan”. Rädsla. “Tänk om någon lämnar en elak kommentar”. Rädsla. 

Varför kämpar vi så hårt för att bli omtyckta och smälta in när det vi egentligen oftast vill är att sticka ut och vara unika? Men det är läskigt att gå sin egen väg, att tro på sig själv när ingen annan gör det. Men jag är övertygad om att alla som vi ser upp till, som i våra ögon har lyckats och gör det vi drömmer om… De har en gång blivit analyserade och kritiserade från topp till tå, det har pratats bakom deras ryggar för att det valt en annan väg än alla andra. De har varit modiga och det är det som har tagit dem dit de vill. För är det inte så med allt vi gör? Om vi vill lyckas så är första steget att våga tro på oss själva och lita på vår magkänsla oavsett vad omgivningen säger. Felet vi ofta gör är att vi försöker efterlikna dem som redan lyckats. Problemet är bara att det vi försöker efterlikna är deras “slutresultat”. Vi efterliknar dem när det lyckats men vi glömmer bort det viktigaste och det är den långa vägen de hade för att ta sig till sin framgång.

Jag såg en bild på pinterest tidigare i veckan där man jämförde en helt broken häst med människor som bara går genom livet och gör det omvärlden vill att man ska göra. Som en maskin. Jag kan relatera till den bilden så mycket för jag har aldrig gillat det där hästarna som går som på räls. Som är 110% broken. Utan personlighet. Dem hästarna som tilltalar mig är det som är välridna och lyhörda utan att vara helt broked. Det är lite samma med oss människor. För när man bara gör vad omvärlden vill och förväntar sig att du ska göra så tappar man hela tiden en liten bit av sig själv. Eller för den delen när man bara konstant försöker efterlikna någon annan. Varför strävar vi efter att vara en dålig kopia när vi istället kan vara den bästa versionen av oss själva?

Vad befriande det hade varit om alla vågade vara sig själv, vågade tro på sig själv och satsa på sina drömmar fullt ut. Om vi kunde peppa varandra istället för att vara nedlåtande eller avundsjuka. Jag önskar att alla förstod att man aldrig kan förstöra sin egen framgång genom att hylla någon annans. Den enda konkurrenten vi någonsin har är oss själva, det har vi fått höra sen barnsben men varför är det så svårt att ta till sig? Jag tror verkligen att det är när vi börjar utmana oss själva och inte andra, som vår utveckling börjar på riktigt. Tror inte ni det?

Don’t be broken!

INSTAGRAM: elinorae