East Pines Ranch – Colorado semester med mersmak

Vi har besökt East Pines Ranch i Colorado. En småskalig boskapsranch där man kan få uppleva hur det är att arbeta som cowboy under semestern. Men det är ingen tillrättalagd dude ranch – här är man en del av familjen och deltar i allt arbete… på riktigt.

LR 8/2009
Text och foto: Åsa Wikberg

[private]

När vi kör in i den lilla byn Dove Creek, utanför staden Cortez i Colorado spanar vi efter bensinmacken. Där ska vi möta Al Heaton, som driver East Piness Ranch tillsammans med sin fru Von. När så en vindpinad äldre cowboy kliver genom dörren till butiken attackerar jag honom genast för att fråga om det är han som är Al. Tyv­ärr, det är inte jag, blir svaret från mannen. Flickorna i kassan skrattar glatt och ropar;
–Men du önskar att du vore han va!
Efter det missödet väntar vi tålmodigt i bilen och några minuter senare rullar Al in med sin truck och trailer.
Efter att vi bekantat oss ett tag så visar Al sedan vägen upp till Cow Camp där vi skall tillbringa några nätter under tiden som vi besöker ranchen.
Det bär av efter små, dammiga grusvägar upp bland kullarna. Vi är på toppen av en Mesa – ett slags platt berg som är vanligt i USA. På vägen till campen ser vi hästar som strövar fritt – det är open range. Området går alltså att köra igenom men man får vara försiktig så att man inte kör på boskap. Cow Campen består av två stugor varav den ena både är mat- och sovstuga.
Här möter vi de två andra gästerna som besöker East Piness samma vecka – det är Anki och Kalle Carlsson från Björketorp som styrt kosan västerut på semestern, för andra året i rad.
–Jag sökte efter en arbetsranch på internet och hittade den här. När vi tittat närmare så tyckte vi den passade bra eftersom de tog max åtta gäster och man får följa det riktiga arbetet, berättar Anki.
–Vi har haft hästar på vårt lilla jordbruk hela vårt vuxna liv och det har varit en gammal dröm att leva cowboyliv, inflikar Kalle.
–Vi bokade första resan ett år i förväg och hade därför skapligt med tid att rida in oss på western. Tidigare har vi framför allt satsat på hoppning. Westerntränaren Håkan Ask bor inte så långt ifrån oss så han fick introducera oss i westernvärlden. Vi red där ett par gånger och provade lite av varje, bland annat roping, fortsätter Anki.

Primitivt och bruksridning

Stugorna i campen är primitiva, precis som det anstår en riktig cowboy camp – och det är precis vad dessa stugor använts som. Det finns ingen el eller rinnande vatten och vill man gå på dass så ligger det en bit in i skogen. Campens utedass kan erbjuda lite extra spänning än våra ordinarie svenska dito. För på området vandrar inte bara ranchens hästar, även de STORA tjurarna som om några veckor skall släppas samman med korna går här. På kvällen när mörkret fallit så börjar jag leta mig fram till hemlighuset, men några brak i skogen får mig att med snabba steg återvända till stugan efter en lykta och sällskap.
–Vi är väl lite knäppa men vi tycker det är fantastiskt här. Att leva så olikt mot hemma – enkelt och primitivt. Alla vi träffar runt omkring här ger ett sånt vänligt och välkomnande bemötande och vi har hållit ständig kontakt under året med flera av de vi träffade under vistelsen förra året, berättar Kalle när jag återkommer efter den snabbt avklarade utevistelsen.

Att samla in hästar

Morgonen därpå är det dags att börja arbeta. Men för att göra det behöver vi hästar och de vandrar någonstans på det stora området vi befinner oss på.
–Ska du följa med och hämta hästarna, frågar Al. Jag ser framför mig en hel dags traskande och letande efter hästar i busklandskapet.
–Nej, vi tar trucken, förklarar Al. Vi hoppar in och efter någon kilometer vevar Al ned rutan och börjar ropa efter hästarna, som dyker upp en efter en.
–Japp, nu ska vi bara ha hem dem också säger Al, stannar och hoppar upp på flaket där han strör ut lite havre. Sedan bär det i sakta mak av tillbaka till campen och hästarna följer snällt efter i hopp om att kunna snappa åt sig några korn.
Efter sadling lastas alla hästar på trailern och vi åker iväg till dagens uppgift som består av att flytta en flock kor från ett betesområde till ett annat.
Solen gassar och det är riktigt varmt. Man förstår att cowboyhatten tjänar ett högre syfte än att man bara ska se cool ut, för solen lyser starkt på den här höjden. Hatt och solskydd är två oumbärliga måsten för soltörstande skandinaver.
–Boots skulle inte vara så dumt att ha heller, menar Anki som rider i gympadojor. Anki och Kalle har båda blivit av med sitt bagage under resan och det hon saknar mest är bootsen som låg i packningen.
Efter några timmar har vi lokaliserat, samlat ihop och flyttat den första hjorden med kor och kalvar. En av Al och Von´s sex barn, Jerry, är med på dagens arbete. Han är den av barnen som är mest involverad i ranchens arbete – även om de flesta hjälper till regelbundet. Han berättar för mig att han just köpt in 200 getter som de ska ha för att beta av ”the brush”, som här består av stora områden överväxt av ekbuskar.
–När getterna betat av bladen några gånger så dör plantan av sig själv, förklarar Jerry. Ekologisk ogräsbekämpning kanske man kan kalla det.
På vägen tillbaka till trailern passerar vi en av grannarna som är i akut behov av hjälp. Några kalvar ska märkas och en stor tjur vill inte in i den transport som väntar. Al och Jerry rycker in och vi bjuds på en stunds rodeo.

Samma princip som fårvallning

Anki som driver hundpensionat, butik och kennel har haft hund på hjärnan under många år och tävlat både lydnad, vallning och agility. Även Kalle jobbar med hundar på fritiden. Vallningen har de haft nytta av när de kom till East Pines Ranch.
–Eftersom vi haft får hemma under många år så är själva vallningsbiten enkel. Det är samma princip när man arbetar med nötboskap. Det är annorlunda djur, men de reagerar likadant som fåren på “tryck”. Al såg nog att vi hade koll på vallning och det har gjort att vi fått jobba ganska självständigt när vi varit här, berättar Anki.
– Vi blev lämnade själva med en stor hjord efter vägen förra året, skrattar Kalle.
–Sedan försvann de bakom hörnet utan några vidare instruktioner. Men det gick bra det också.
–Det är väldigt avslappnad atmosfär här och Al är den ständige tidsoptimisten. Om man frågar hur långt det är kvar svarar han en kvart – då vet vi att det kan vara allt emellan en halvtimme och några timmar, skrattar paret som inte haft några problem med att acceptera den coloradiska tidszonen.
–Vi trivs våldsamt bra med det här livet. Vi blev så väl bemötta och trivdes så bra förra året, därför ville vi tillbaka och träffa de här människorna igen. Nu vill vi vidareutveckla framför allt roping och få vara med och sortera ut djur på brandingen i år, berättar Anki.
Dagen därpå är det återigen dags att lokalisera en större flock med kor och kalvar som skall förflyttas. Vi sprider ut oss i området för att söka igenom och få ihop alla. Vid genomräkning visar det sig att några djur fattas.
–De tar vi i morgon, förklarar Jerry lungt.
Därefter påbörjas färden genom betesområdet och vidare ut på en större landsväg, som vi i vår enfald tror att vi endast ska följa en liten bit. Det visar sig ta större delen av den dagen. Det är lungt tempo och tid för reflektioner när man sitter i sadeln under flera timmar. Då och då får man kolla att ingen kalv lägger sig för att sova bakom någon buske, eller puffa tillbaka någon ko som vägrar inrätta sig i ledet därför hon har sin kalv på avvägar. Alla trafikanter är förvånansvärt hänsynsfulla, både långtradare och bilar. Och hästarna bryr sig inte ett dugg om lastbilarnas puffande bredvid dem. När de glatt vinkande trafikanterna passerar med vad vi upplever som ett avundsjukt uttryck i ansiktet, då är det helt tydligt. Vi är riktiga cowboys och cowgirls – i alla fall just idag.

Canyon

Eftersom vi bara suttit en 4-5 timmar i sadeln den dagen så bestämmer vi oss under lunchpausen för att ta en tur till vinterbeteslandet, the Canyon. Tidigare har vi besökt en utkiksplats inte långt från campen. Där kunde man se milsvida omkring från toppen på berget och ned i dalarna. I dalgången går djuren under vintern och där är klimatet mildare. Vi packar än en gång ur hästarna och påbörjar ritten genom Canyon. Den varma dagen blir hetare och hetare under eftermiddagen och jag önskar att jag tagit mer än en halv vattenflaska i sadelväskan. Hästarna hittar de sista vattenpölarna att sörpla i sig vatten ur, men nä… så törstig är jag inte ännu.
–Jag brukar aldrig ha vatten med, avslöjar Al och jag undrar förstås hur han överlever det.
–Jag är van, säger han leende som en riktigt hårdkokt och garvad cowboy.

Jackpot roping

Söndag förmiddag packar vi in oss i bilarna och kör iväg för att besöka en lokal jackpot roping. Här samlas gubbarna (som är i majoritet) för att försöka kamma hem jackpoten. Man anmäler sig på plats och genom lottning blir man tilldelad en partner. En är header (ska kasta lasso runt huvudet på kalven) och en healer (ska fånga bakfötterna) och allt sker på tid. Under uppvärmningen ser jag en av killarna träna kasten på sin egen häst. Från ryggen och i skritt, trav och full galopp kastar han lassot löst runt frambenen på hästen –som stannar och lugnt kliver ut när snaran öppnats. Det syns att de gjort detta många, många gånger.
Ropingens första kvalomgång lämnar en del i övrigt att önska och jag passar på att fråga Kalle vad han tycker om ridningen på ranchen.
–Den är rolig. Det är ingen svår ridning men oftast många timmar i sadeln och det händer alltid någonting, berättar Kalle och fortsätter; Utrustningen är det väl inte så våldsamt hög klass på, men den fungerar och är funktionell. Hästarna funkar till det de ska användas till även om de inte är så jätteskolade. De kan det här med kor och är nog rätt så typiska ranchhästar.
Ropingen närmar sig slutet och de bästa har sållats ut för att slåss om prispotten. Vi inser att vi har en lång väg att vandra.

Ranchen

Det tog sju år för Al att få tillstånden för att ha en guest ranch. Men nu har man tillstånd för att ta med gäster till alla marker som används.
–Vi startade 2002 eftersom det verkade finnas folk som var intresserade av att komma och vara med på riktigt ranch­arbete. Gästerna kan vara med när vi samlar ihop boskap på våren, när vi har branding, förflyttningarna under sommaren och när vi driver till vinterbetet. Vi kollar regelbundet boskapen, vattenhålen, staketen och annat under hela året. Man gör någonting hela tiden.
–Jag vill att gästerna ska känna sig som en del av ranchen och som en del av familjen, förklarar Al vars hustru Von står för det mesta av matlagning och marktjänst. Och vilken mat sedan. Allt är förstås hemlagat, rikligt och jättegott.
Gästerna kommer från Europa och USA. Flera av gästerna är från Sverige, huvudsakligen genom Als kontakt med ständigt Sverigeaktuella John Moore, som bor granne.
–Jag känner mig verkligen lyckligt lottad. Våra gäster har varit väldigt intresserade och trevliga. De är här för att de vill lära sig eller uppleva något nytt. Men någon gång då och då dyker det förstås även upp folk som har förväntat sig något annat av sin vistelse.

Ekologiskt kött

Man odlar enbart vete och det används uteslutande för bete under våren. Boskapen är vad man kallar english breeding – korsningar av angus och hereford.
–Jag har nästan bara black angus tjurar till mina kor och försöker få kor som är runt 500-550 kg. Kalvarna får växa till de väger ungeför 225 kg innan de separeras från kon. Då tar jag dem till feed loten och där får de stanna ett par veckor. Därefter tar vi dem ut på bete igen tills de är ungefär ett år. Då går de till ”slutbehandlingen” på feed loten där de utfodras med en majsdiet.
När kalvarna väger 550-600 kilo så är det fria livet slut och de åker till det som Al finkänsligt kallar för ”the processing plant” – dvs slakteriet.
–Slakteriet som köper våra djur tar bara yngre djur av god kvalitet. De äldre korna producerar ofta inte så bra längre så de säljs till vad vi kallar “kött­färsfabriken”, berättar Al.
Om någon kalv blir sjuk och måste ha medicin, såsom antibiotika, då kan den inte vara kvar i ranchens program. Då tar Al den till Sale barn, där man har regelbundna auktioner.
Anledningen är att East Pines Ranch producerar “ekologiskt kött”. Ekologiskt betyder i det här fallet att man kan garantera att djuren inte innehåller några hormoner eller antibiotika. Köttet säljs i lokala butiker “Natural food markets” som börjat växa upp lite överallt i USA i samma takt som kunskapen om hälsosam mat ökar.  Den huvudsakliga anledningen till att Al valt att producera ekologiskt kött är priset.
–Det ger cirka 20% högre pris på kalvarna. Det innebär en hel del extra arbete, vilket inte alla är intresserade av. Så även om det känns bra att kunna erbjuda en högklassig produkt så är ändå avkastningen det man tittar på i slutändan.

Stora arealer

Ranchen har 180 kor och man får ungefär lika många kalvar per år. Korna blir cirka 10-12 år gamla och hjorden förnyas varje år. Därför behåller man 10-12 procent av kalvarna, uteslutande kvigor. Ranchen består av både egen mark och leasad.
–Vi har ca 10.000 ha fördelat på vår, sommar och vinterbetes områden.
På vintern är boskapen på vinter country dit de flyttas i början av november. Det tar ca fem dagar. Där är de till mitten av maj då de flyttas till mindre betesmarker.
–Var tjugonde dag flyttar vi dem innan de därefter går på sommarbetet. De flesta kalvar på våren och vi räknar med ca 60 dagars kalvningsperiod. I slutet av maj släpper vi även på tjurarna.
Al, som är uppväxt på ranch, har alltid varit involverad i jordbruksarbetet och både Al och Von stammar från “The Old West”.
Bästa tiden att besöka Colorado är kanske på våren och sommaren när det är varmt och skönt, tipsar Al. Men drivningen till vinterbetet brukar uppskattas mycket, även om den kan innebära både kyla, regn och ibland snö.
–Vi rider fem dagar och campar på vägen, vilket brukar vara populärt. Men för att se variationen i landskapet så är nog våren bäst.

Mer info: www.eastpines.com

[/private]