LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Jag har aldrig haft förmånen att bli servad med dyra hästar. Jag har haft en väldigt förstående mamma som har jobbat och slitit för att ge mig en grund och kamratskap på en ridskola i tio år. Jag har haft en pappa som bott på hästställen och själv sysslat med hästar sedan jag var liten, vilket även gett mig möjligheten till att få rida hemma på olika hästar. Jag skötte om pappas hästar hemma och visade mitt intresse.
Som 10-åring fick jag min första ponny. En busig, ettårig shettis/arab-korsning. Quickly var ingen dyr häst, jag tror pappa (som är hovslagare) skodde sig till henne för några tusenlappar. För mig var detta den finaste ponny som funnits på jorden och det bästa av allt, hon var min! Jag kunde sitta och titta på min lilla ponny i timmar. Hon var så fin. Hela resan med Quickly har jag fått göra själv med stöd av familjen. Det har varit många grusiga knän och spillda tårar för den här ponnyn. Inte många hundralappar har lagts på lektioner hos tränare. Däremot har jag lagt mycket tid på henne, många timmar och många mil har format oss tillsammans. Quickly är min bästa vän, jag har vuxit upp med henne och jag skulle aldrig förmå mig att sälja henne. Jag känner henne utan och innan.
När jag var 15 år fick jag chansen att gradera upp mig lite i storlek då Quickly började bli liten. Det var inget tal om att köpa någon häst utan jag skulle få ta ett föl på ett av pappas ston. Jag fick välja på min tävlingshäst ChaRie eller pappas quartersto Sassy. ChaRie är en korsning som är hur grym som helst, Sassy en gammal problemhäst som fått de flesta att skaka på huvudet. Jag valde Sassy. Endast för att hon var quarter och hade en häst jag tyckte var intressant bak i hennes stamtavla. Det hade antagligen varit bra mycket enklare för mig att ta ett föl på ChaRie som har ett stabilare psyke än Sassy, men jag hade gjort mitt val. Jag fick välja en hingst och kunde inte ta vår egen då de var syskon. Sommaren efter kom det ut ett quarterföl, en liten räka jag döpte till “Dash my Success”. Min nuvarande tävlingshäst och min första uppfödning. Jag har inte ångrat mig en sekund. Även med henne har jag gjort hela utbildningen själv. Ännu mer självständigt än med Quickly. Många har ifrågasatt min lilla häst på grund av hennes temperament. Även jag själv ibland. Hon är svår min Sessa, hon behöver mycket tid. Jag gör mitt bästa och även den här hästen älskar jag till månen och tillbaka. Hon gör allt för mig när hennes huvud är med i matchen.
Det här var min chans att få en renrasig quarter, hon är min framtid in i att få fram nya ögonstenar med hennes linjer. Tänk vilken lycka att få ett sto! En hingst hade blivit alldeles för mycket för mig som tonåring och en valack hade jag inte kunnat få några avkommor på. Jag är tacksam för att jag fick en frisk fölunge som inte haft några fysiska problem på vägen. Jag har inte fått sitta och välja och vraka utan jag har blivit tilldelad två hästar och fått göra det bästa av situationen. Det är det här materialet jag har haft att jobba med. Vissa tycker säkert att jag har en skithäst, men för mig är mina hästar de finaste jag någonsin kunnat tänka mig. Jag har fått de här hästarna av min pappa och det är jag ju hur tacksam för som helst oavsett vad de har kostat. Den erfarenhet och utveckling jag gjort på dessa två hade jag antagligen inte fått på en redan tränad häst men jag gissar att jag suttit på fler rosetter:)
En dyr häst är en bra häst, som det sägs och så är det säkert. Har en häst en specifik stam så tycker jag absolut att man ska ta betalt för den. Är det en häst som visat sig framgångsrik så ligger det hundratals timmar av planering och träning av hästen, tid är värt pengar. Att föda upp en egen häst är inte billigt det heller men för vissa är det ändå chansen. Att lägga lite pengar i taget istället för en klumpsumma kanske är det rätta alternativet för några medan att kunna lägga en större summa på en redan tränad häst är alternativet för andra. Jag kan inte svara på den frågan om vad som är bäst då jag aldrig fått chansen att få något redan tränat. Jag har mina “skithästar” jag tränat fram själv och jag har lärt mig massor.
De fem ponnyerna jag köpt utöver Quickly och Sess har absolut inte heller varit “färdiga”. De är ponnyer jag har fått lägga mycket tid och energi på, de pengarna som blivit över på dem efter de sålts har lagts på hög för en eventuell framtida häst eller avgift för semin till Sess. De har även gett mig möjligheterna att gradera upp mig varje gång till en lite dyrare ponny.
Idag jobbar jag och sliter dagarna i ända för att kunna göra det jag vill, tävla fina timed event-hästar med goda resultat. Jag lägger alla överblivna pengar från räkningar på utrustning och tävlings-/träningsavgifter. Samtidigt som jag ofta får höra den uttråkande meningen “du har det ju så bra servat, du har ju fått dina välutbildade hästar”. Snark jag somnar!
Nu när jag kan försörja mina djur och mig själv så kommer jag kanske i framtiden prova på hur det är att äga en “dyr” häst. Fast jag tror inte de kommer bli lika dyra som Quickly och Success för de är inte till salu för några pengar i världen 😉
Sedan ska man komma ihåg att det handlar inte om vad du tycker om hästen utan vad hästen tycker om dig, det är då ni börjar göra resultat oavsett hur mycket hästen har kostat eller presterat!
/Rosie
Missa inte nästa nummer! Prenumerera nu! www.luckyrider.se/prenumerera
