en miljonär med tom plånbok

Jag har alltid haft stora öron när äldre människor berättat historier om händelser som berikat deras liv. Hur man märker av att deras ögon får en gnista. En gnista som tänds av minnen som just i den stunden kanske inte kändes som så speciell, men som mognat med åren till något av de finaste minnena av alla. Min farfar var en riktig härlig man som fyllt sitt nästan 89-åriga liv med intressanta händelser. En hästkarl ut i fingertopparna, hovslagare precis som min pappa. Han var som en skattkista man ivrigt ville öppna.

Jag minns hur vi satt tysta som möss med ögon stora som på ett gäng döda fiskar. Farfar berättade ofta om sin tid på K3s regemente. Historier om hur han under kriget låg vid norska gränsen till hur han skodde en ardenner runt om för sju kronor. Han var även en jäkel på akrobatik till häst och kom med många roliga och ibland vettlösa tips. Om man lyssnar till hans historier fick man nog vara väldigt glad att gobben satt där bland oss.

Min pappa åkte som liten ofta med farfar ut för att sko hästar precis som jag alltid åkt med min pappa. Vi har alltid sett upp till farfar och han har alltid varit en stöttepelare för oss både i hovslageriet och angående problemhästar. Han hade samlat på sig en del knep under åren.

Tidigare nu i sommar lämnade farfar jordenlivet. Världens bästa farfar. Idag är jag väldigt glad över att jag lyssnat så noga på hans tips och berättelser. Det har mest handlat om hästhantering och det är intressant hur synen på hästarna har ändrats så drastiskt endast under en livstid. Den synen på hästhantering skulle gått i graven med farfar om vi inte lyssnat. Värdefulla tips. Som till exempel hur man gjorde med hästarna under kriget, när hela landet var så fattigt och förstört. Hur man fick fylla hästarnas känsliga magar med papper eller hur grodblad kunde hjälpa ett sår. Jag är ju uppväxt på den tiden då hästarna ska ha uppvägd, analyserad mat på bestämd tid. Där man behöver ett helt apotek om hästen har ett skrapsår. I all välmening. Utan alla historier om hur de exprementerat sig fram så hade jag nog stått helt hjälplös i en situation där man kanske inte har tillgång till det man är van vid.

Själv har jag alltid sett alla farfars berättelser som äventyr men innerst inne får jag en känsla av att det kanske inte alltid har varit så lätt. Hans näst intill heltatuerade kropp var som en hel uppslagsbok. Han har alltid varit en kämpe och han har alltid triggat kämpandet hos andra. Det känns ju inte särskillt humant att som 17-åring ligga ute i krig. Även om det är ett aktuellt ämne så känns det väldigt långt borta i min värld.

Personligen har jag haft en trygg och kärleksfull uppväxt. Vi har alltid fått jobba för vad vi velat ha jag och min bror. Det här med egen häst till exempel var ingen självklarhet för mig utan det var något jag fick förtjäna. Efter sju år på ridskola hade pappa tröttnat på mitt tjat. Som 10-åring fick jag min första ponny. Det var ingen vit sagoponny till läromästare utan det var en sjövild liten åring som skulle bli min kompis. Jag minns hur pappa sa “tröttnar hon inte på den här så har hon ett ihållande intresse och då kanske vi kan tänka på stor häst sedan”. Quickly som min ponny heter tog mitt hjärta med storm och jag har inte tröttnat på henne än utan hon står fortfarande kvar hemma. Samma visa med min tävlingshäst så fick jag ta ett språng på pappas sto och skötte jag mitt jobb väl så kanske det blev en tävlingshäst i framtiden. Jag pratar om min tävlingshäst Dash my Success. Till skillnad mot min pappa som fick en envis åsnehingst som “förstaponny” så fick jag det rätt bra.

Det har garanterat varit en tanke bakom pappas val av att ge mig två föl att träna upp själv. Det har varit väldigt tufft men det har gjort mig till en väldigt ödmjuk människa gentemot mig själv. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker och tänker utan jag kan hitta en egen väg, en egen lösning. Framförallt har det gett mig två bästa vänner som jag vuxit upp tillsammans med och resan med dem två ligger till grund för många tokiga historier som jag kommer kunna berätta för mina barnbarn i framtiden precis som farfar gjort för oss.

Våra förfäder skapar oss för att bygga upp sina nästa så bra som möjligt. De för över det som de haft nytta av. Bra egenskaper. De har möjlighet att sätta upp situationer för oss under vår uppväxt. Jag önskar att alla fick ta ett samtal med en äldre variant av hästmänniska och höra om hur de haft det under sin tid. Det är så intressant och jag har fått ett perspektiv på hästhanteringen tack vare min farfar.

Som min farfar skulle säga så kan man vara en miljonär även med tom plånbok. Det beror på hur man ser på saken. Tack för att du delat med dig av din kunskap. Vila i frid, Sture.