En riktig cowgirl prinsessa

I USA har varje rodeoliga sin egen drottning och hon är oftast inte bara söt, utan också som regel en mycket duktig ung ryttarinna. Lucky Rider har mött rodeodrottningen för Navajo Nation Rodeo Cowboy Association (NNRCA), sextonåriga Holly Billy.

NR 7/2010
Text och foto: Nathalie Nance

[private]

Holly Billy har ridit sedan hon var fyra år gammal. Hon är född och uppvuxen på det lilla indianreservatet Alamo, i sydvästra New Mexico. Där bor det cirka tvåtusen Navajo- och Apache­indianer och de flesta har hästar och boskap. Många av barnen lär sig rida innan de kan gå och så tidigt som möjligt får de börja hjälpa till med att valla får och driva kor. Så även Holly, som är en riktig cowgirl.
– Jag har haft med hästar och boskap att göra hela mitt liv, säger hon. Jag hjälper min pappa med round ups och branding.
Hon har även tävlat lite i barrel racing och ridit ungtjurar och hon tycker verkligen att det är kul med rodeo. Därför är det kanske inte så konstigt att Holly lockades av tanken att bli rodeo­drottning för NNRCA, Navajoindianers egen liga, som bildades för hela 39 år sedan. Dessutom hade hon förstås inspiration på nära håll i form av sin mamma, Lauren Billy, som själv var NNRCA Rodeo Queen 1991-92.
– Fast det var inte bara det, säger Holly. Jag älskar verkligen hästar och jag gillar att resa och möta nya människor.
Vana att representera i olika sammanhang fick Holly redan under sitt år som ”Miss Teen Alamo” för några år sedan, så hon hade ett hum om vad hon gav sig in på när hon skickade in sin ansökan till NNRCA. I ett brev fick Holly först motivera varför de skulle välja just henne. Sedan fick hon åka till Gallup, där NNRCA har sitt säte, och presentera sig. Och uppenbarligen gjorde hon ett gott intryck, för någon månad senare fick Holly beskedet att hon hade blivit utvald.
Navajo Nation är  USA:s största indianreservat (det är till exempel större än Irland), en suverän stat med drygt 200 000 innevånare som består av delar av såväl Utah, Arizona, Colorado som New Mexico. Liksom så många andra indianstammar, blev Navajo­indianerna snabbt suveräna hästmänniskor när de först kom i kontakt med hästar via de invaderande spanjorerna. Många är nu exceptionellt duktiga cowboys och de älskar rodeos. Att bli utvald att representera hela Navajo Nation som rodeodrottning är därför en stor ära, men också ett åtagande. Holly förväntas vara en god förebild för andra unga Navajos.
– Jag försöker uppmuntra dem att göra sitt bästa och till exempel att ta skolarbetet på allvar. Jag ser det också som ett tillfälle att representera Alamo [det lilla, isolerade reservatet är närmast att betrakta som en filial till den stora Navajo Nation och inte ens många Navajos på det stora reservatet känner  till dess existens; artikelförfattarens anmärkning]. Ingen härifrån har försökt att bli vald till någon sådan titel inom Navajo Nation förut. Och så ville jag förstås gärna göra någonting som involverade mina hästar och förbättra min horsemanship, säger Holly.
Hollys familj har för närvarande sex hästar och en av dem är Hollys egen, den sjuåriga hingsten Dun. Han är en quarterhäst som Hollys pappa, Howard, har hjälpt henne att rida in och träna.
– När vi först fick honom var han rädd för allting, som plastpåsar och allt som fladdrade, och han var väldigt hoppig och nervig, berättar Holly. Fast även om han var rädd, var han samtidigt smart, till exempel har han lärt sig att öppna grindar med munnen.

All träning gav dock resultat.

– Jag älskar hur min pappa tränade den hästen! säger Holly tacksamt. Nu är han en riktigt bra häst, med bra humör, särskilt med tanke på att han är hingst. Om till exempel barn rider honom är han alltid väldigt lugn.
När Lucky Rider följer med Holly på rodeo är nervig verkligen inte ett ord som man skulle använda för att beskriva Dun. Under paraden genom stadens gator skrittar han lugnt och rör inte en fena när det kilometerlånga godståget kör förbi, vilt tutande. Under rodeon står han lugnt mitt bland alla tjurar, kalvar, hästar och människor, men är snabbt med på noterna när Holly ska driva in kalvarna i fållan under roping-klassen. Det gillar han nämligen.
– Annars kan han bete sig som en stor tvåårig lat bebis, fast han nu hunnit bli sju, skrattar Holly.
När rodeon är slut binder hon upp honom vid transporten, och andra hästar passerar alldeles bakom honom, även ston, utan att Dun reagerar.
Fast under parets första rodeo i Vanderwagon gjorde sig trots allt premiär­nerverna påminda. Holly kände sig riktigt självsäker ända tills arrangörerna bad henne att bära flaggan under invigningsceremonien. Dun blev rädd och stack iväg med henne och när hon skulle göra sin effektfulla entré blåste till råga på allt hennes hatt av. Det var lite pinsamt, tyckte Holly, men hon lärde sig läxan. Vid det här laget har paret hunnit skaffa sig rutin. Flaggan är inte längre något problem och Dun älskar att galoppera ärevarv i full fart runt arenan och njuter av uppmärksamheten han får under paraderna. Holly och Dun har i skrivande stund avverkat elva rodeos tillsammans, samt ett antal andra jippon. Det är minst lika många kvar. Störst av dem alla är förstås den stora Indian National Finals Rodeo i  Las Vegas, Nevada, i november.
Under rodeosäsongen, som varar ungefär mellan april och november står en rodeo, parad eller något annat evenemang på schemat i princip varje helg. Under veckorna är det emellertid skola som vanligt som gäller för Holly. Hon går i high school i Magdalena, en by cirka sex mil från Alamo. Både hon och hennes lillasyster åker buss till skolan fyra dagar i veckan. Eftersom skolveckan bara är fyra dagar är dagarna istället extra långa. Trots skolan och hästarna hinner Holly ändå med att träna friidrott, åka skateboard och att spela favoritsporten volleyboll. Hon gillar fart och fläkt. När hon är klar med skolan är Hollys plan att ta värvning i flottan och förhoppningsvis så småningom bli pilot.
– Min pappa var i flottan och jag har sett hans bilder av jetplan som lyfter från skeppen ute till havs. Sedan dess har jag varit intresserad av flygning och så älskar jag adrenalinkicken man får i samband med att planet lyfter från skeppet i 370 km i timmen. Jag har heller aldrig haft höjdskräck och jag gillar alla typer av snabba maskiner som bilar och motorcyklar.
Fast ännu är det några år kvar tills dess och när hennes år som rodeodrottning är till ända planerar Holly att fortsätta att tävla i roping, reining och cutting med Dun. Så det lär bli många, långa mil längst landsvägarna för Holly och hennes familj även fortsättningsvis. Alla utgifter betalar de själva, så för att ha råd med bensin, alla anmälningsavgifter, mat och boende har de fått jaga sponsorer och hålla så kallade ”food sales” på reservatet hemmavid. Dessutom behöver Holly flera uppsättningar av rodeodrottning-kläder, som hennes familj låtit specialsy åt henne. Precis som en riktig drottning bär Holly nämligen en cowboyhatt med en slags tiara framtill, traditionella Navajo-smycken av silver och turkos, en färgglad blus och ett speciellt gehäng med hennes titel på, också det vävt på traditionellt Navajo-manér. Hennes chaps är likaså specialgjorda och konstfullt broderade. Sist, men inte minst, måste förstås Dun se så bra ut som möjligt, han också. Han har förstås olika sadelpaddar och lindor för att matcha Hollys klädsel och hans brösta är dekorerad med fjädrar och något luddigt, rosa som närmast liknar en boa. Finast av allt är ändå tränset och bröstan som pappa Howard själv, som lämpligt nog är väldigt duktig på läderarbete, har gjort till Holly och Dun. Tränset och bröstan är dekorerade med silver och massor av stora turkoser. Turkosen är nämligen den ädelsten som Navajos uppskattar mest och för dem symboliserar den en liten del av himlen.
– Normalt sett skulle det kännas lite konstigt att klä upp sig så här, ler Holly, men nu har jag vant mig.
Man kan lätt förstå de andra flickornas beundran, och kanske en smula avund, när Holly och Dun galopperar runt arenan med den amerikanska flaggan fladdrandes för att inviga ännu en rodeo. Bäst illustreras det nog av en anekdot som en fyraårig släkting gav upphov till. Hon och hennes familj åt middag på restaurang när en rodeodrottning i full regalia kom in. Fyraåringen kunde inte ta ögonen från henne. Hon ställde sig upp i sätet för att kunna se bättre och frågade oerhört imponerad:
– Är du både en prinsessa och en cowgirl? Jag visste inte att man kunde vara både och.
Och visst får man hålla med henne, en riktig cowgirlprinsessa måste ju vara den ultimata kombinationen.

Läs mer
http://www.nnrca.org/

[/private]