Extreme Cowboy Race – World Championship 2010

Det var ett novembermörkt, kylslaget och regnigt Topeka som tog emot ungefär 140 tävlande från USA och Kanada för världsmästerskapen i Extreme Cowboy Race. Inne i arenan skruvades emellertid temperaturerna strax upp avsevärt, för cowboy racing är en mycket publikvänlig sport. Inte minst bidrog Team Hawaii, som deltog för första gången, till att få stämningen på topp när de hejade på sina deltagare och fick med sig resten av åskådarna. Det gällde även kommentatorn Craig Cameron, som är grundare och initiativtagare till sporten. Han kommenterade samtliga ritter under alla tre dagarna, medan de pågick, på ett både informativt och underhållande sätt, där en ryttare var ”hotter than a pistol barell” eller ryggade rakare än ”a straight razor at a barber’s convention”. Det var lite som att delta i en gratis clinic, där inte bara ryttarna, utan även publiken kunde ta till sig massor av kommentarer och tips, eftersom Craig hela tiden pekade ut extra mjuka och följsamma händer eller förklarade varför vissa stopp, spins och rollbacks blev så bra och andra inte. Det var generellt omöjligt att inte imponeras av allt samlat hästkunnande. Till exempel visades det prov på en rad olika tekniker för att få med sig den allt mer motsträviga ledhästen runt en snitslad bana under lördagens pro-klass. Stora hästar stod blixtstilla när deras små, unga ryttare i young guns-klassen gled av över baken för att komma av, klättrade uppför benen på dem för att ta sig tillbaka upp i sadeln eller kröp under magen på dem för att tjäna tid. Andra la helt enkelt ner sin häst, när det var dags att sitta upp igen och fullfölja banan barbacka. Annars kan man göra som Cindy Branham, som har tränat sin mustanghingst så, att när hon knäpper med fingrarna ställer han upp sig i perfekt position för uppsittning intill den framlagda halmbalen. Jason Keeker fullföljde sin ritt under lördagen utan större problem med bara en tygel, efter att hästen råkade dra sönder den i samband med ground tie.

Lydiga, tuffa, modiga

Inte minst var hästarna inte bara väldigt lydiga, utan även otroligt tuffa och modiga och verkar inte väja för något. Förutom många quarterhästar, deltog allt från saddle breeds, Tennessee walking horses, paso finos och mustanger till ponnyer av okänd härkomst. Inte minst imponerade de unga hästarna i futurity-klassen, till exempel Rickey Careys Peppy, som trots att han bara är tre år startade i non pro-klassen.

Och de unga ryttarna visade ofta inte bara prov på god horsemanship, utan också en rejäl dos showmanship. Det går att knipa extra poäng av domarna på det sättet. Åttaårige Chance Wessels ställde sig upp i sadeln på sin häst och vinkade till publiken. Elvaåriga Maggie Cincotta, som hade segervittring och gjorde en fantastisk ritt i söndagens final, flyttade sin ponny Rayo i en perfekt sidepass fram till grinden och visade att hon hade perfekt kontroll över var Rayo satte varenda fot medan hon tog sig igenom utan problem. Nu blev det ändå hennes kompis Addison Coutts på Cowboy som avgick med segern och flickorna poserade glatt tillsammans efteråt.

Full fart

Alla ritterna gick dessutom otroligt fort, framförallt under ritternas så kallade free ride, för det är ju det som kännetecknar Extreme Cowboy Race. Hattar flög av till höger och vänster, och det var mer än en ryttare som mer trillade eller kastade sig än satt av när det var dags att lasta hästen i trailern, stänga dörren och i och med det avsluta ritten.

Craig Cameron hade själv byggt alla banorna, som den här gången var tuffare än någonsin. Särskilt den avslutande banan för proffsen väckte mycket uppmärksamhet. De tio finalisterna tävlade två och två samtidigt på parallella banor och det skruvade naturligtvis upp tempot ytterligare.

–Jag var inte så förtjust när jag först fick höra att det skulle bli så, sa Joshua Rushing, och det var flera som reagerade negativt och trodde att det skulle bli så att ryttarna pressade sina hästar för mycket och började slita och dra, men så blev det inte. Och publikens gensvar var enormt! Själv tänkte jag att det var bara att ge sig ut på banan och ge järnet, ”go cowboy”, helt enkelt.

Den attityden gav Joshua segern, strax före Runt Rageth och Robin Bond. Inför söndagens avslutande ritt ledde Robin Bond på sin rutinerade häst, Chappo, och ekipaget var segertippade av många. Hon gjorde genomgående väldigt bra ritter, men samlade trots allt på sig några missar, vilket drog ner slutpoängen.

–Ja, både Robin Bond och Kelly LeBlanc har mycket mer vältränade hästar än jag, säger Joshua blygsamt, men Mini Dusty gjorde en jämnare insats, även om han är mer grön.

Han köpte Mini Dusty för två år sedan av en granne för $1100, vilket han då tyckte var i saftigaste laget för en häst med bara ett tiotal ritter i bagaget.

– Jag tänkte att han kanske skulle bli en bra häst till min fru, säger Joshua, för han var lugn och sansad, men redan första gången när jag satt upp på honom märkte jag att han var speciell. Vi red ut ett par gånger och sedan åkte vi till en väns ranch för att hjälpa honom att flytta kor och då märkte jag att Mini Dusty aldrig tvekade eller vägrade att göra någonting. När jag provade honom på en hinderbana första gången var det samma sak. Han läser verkligen banan och letar efter hindren. Första gången vi tävlade i en inomhusarena, där det är lite trångt, var det svårt för honom att behöva rida förbi vissa hinder.

Hovslagare till vardags

Joshua arbetar till vardags som hovslagare, och är alltså egentligen inte en proffsryttare i den bemärkelsen att han tränar hästar för pengar, men han valde ändå att tävla i den kategorin, efter att förra året ha deltagit i non pro-klassen. Efter segern har han förstås fått förfrågningar om han inte vill ta sig an andras hästar och träna dem.

– Jag älskar att sko hästar, säger Joshua, men visst, min passion är i sadeln. Jag skulle nog kunna tänka mig att bli tränare om jag hade lite bättre faciliteter. Samtidigt är det svårt att livnära sig på det sättet om man inte är väldigt känd. Hovslageriet ger mig däremot en stadig inkomst.

Joshua red mulor när han växte upp och de var ett gäng som red ut tillsammans och utmanade varandra vem som kunde ta sig upp och nerför den brantaste kullen eller hoppa över den största stocken. Joshua har fortfarande en mula hemma i stallet, förutom Mini Dusty och ytterligare en häst. I high school jobbade han extra på ett stuteri som födde upp painthästar för pleasure.

–Jag lärde mig jättemycket där, framförallt vikten av att ge eftergift. Fast innan jag tog upp cowboy racing hade jag egentligen aldrig tävlat. Jag deltog i min första tävling av en slump när en kompis häst blev halt. Då tog jag hans plats, eftersom han ändå hade betalat startavgiften. Och för några år sedan var vi några stycken som deltog i en clinic med Craig [Cameron], och blev så eld och lågor att vi efteråt startade en egen lokal klubb, Ultimate Horseman’s Challenge, och började träna tillsammans. Nu ordnar vi små tävlingar även för ryttare som bara vill prova på en bana på en lite lägre nivå.

Joshua nämner annars Chris Cox som sin viktigaste förebild.

–Han är min hjälte och jag använder många av hans metoder. Jag försöker hela tiden att bli bättre, att jobba på övergångar och att göra allt så mjukt som möjligt. Annars tycker jag att folk ofta är för fokuserade på att få resultat snabbt. För mig handlar det mer om de små stegen och framgångarna. Om jag skulle ge något råd, är det att aldrig rida förbi en möjlighet att ta dig an ett naturligt hinder, eller att utmana din hästs förmåga. Om du rider ut kommer du alltid till diken och vattendrag och många väljer att helt enkelt rida runt dem. Det ska man inte göra. Jag har märkt att många av de äldre och mer erfarna hästarna jag ridit alltid försöker gå runt hinder. Det gör inte en yngre, mer oerfaren häst, för de har inte lärt sig att de kan slippa. Jag är heller inte generellt en stor vän av att jobba min häst i rundkorallen. Efter de första fyra, fem ritterna där är det dags att ge sig ut istället. Jag lär till exempel mina hästar sidepass genom att flytta dem runt ett träd.

Alla regerande världsmästare från 2009 kom tillbaka till Topeka 2010 för att försvara sina titlar, men när tävlingen var över hade ändå inte mindre än sju nya världsmästare korats. Det säger kanske något om hur mycket Extreme Cowboy Race har vuxit. Nästa världsmästerskap kommer att äga rum 4-6 november 2011 på Lazy E:s anläggning i Guthrie, Oklahoma.

Mer info: www.extremecowboyassociation.com/

Läs mer och hitta fullständiga resultat från tävlingen på www.extremecowboyassociation.com.