LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
text och foto: natalie lindholm
Fyra år har gått sedan den då 17-åriga Felicia var med om en allvarlig trafikolycka som kostade henne båda benen och bokstavligt talat tog livet av henne. Idag är hon tillbaka i sadeln på egen häst och satsar mot Paralympics i dressyr.
När LuckyRider kommer på besök har värmen inte riktigt hittat till Stockholm och Felicia knäpper västen medan hon drar borsten över Purissimas blanka päls. Arabstoet trampar otåligt fram och tillbaka i gången, ovan vid att få vänta innan träningspasset. Marie Tulesjö, Felicias tränare, arbetsgivare och medhjälpare lyfter upp sadeln och hämtar tränset medan Felicia villigt berättar om sin tuffa väg tillbaka till hästryggen. Medan vi pratar skrattar hon ofta och säger själv att hon faktiskt oftast är glad.
– Jag tror jag är som de flesta andra och blir såklart ledsen ibland även om jag kanske blir ledsen över lite andra saker. Medan andra tjejer i min ålder blir ledsna över killar blir jag ledsen över Försäkringskassan.
Fyra år har gått sedan den där dagen då livet förändrades för alltid och idag firar Felicia två födelsedagar, dels sin riktiga och dels olycksdagen som blev starten på ett nytt liv.
Dramatisk krock
Det var den 13 juni 2011 och solen gassade när Felicia och hennes kompis satte sig på mopeden för att åka och bada hos en vän. Båda tjejerna var på strålande humör och ingen av dem hann se bilen som kom körande alldeles för fort. Krocken blev dramatisk. Medan Felicias kompis klarar sig med mindre skador flögs Felicia i ambulanshelikopter till Akademiska sjukhuset där ett helt team av läkare febrilt försökte rädda livet på henne. Felicia hade skadat både benen så illa att de amputerades. Dessutom hade hon allvarliga skador i bäckenet, skador på mjälten, punkterade lungor och en mängd benbrott. Blodförlusten gjorde att Felicias hjärta stannade och stod still i hela femton minuter.
I flera timmar väntade familjen på besked om Felicia skulle överleva eller ej och när beskedet att hon klarat sig väl kom väntade nästa chock: hon kunde ha fått skador på hjärnan. Tre dagar låg Felicia nedsövd och när hon väcktes ur narkosen visade det sig att hjärnan klarat sig. Förutom att hon var illa skadad och så trött att hon sov mer än hon var vaken, var det den gamla vanliga Felicia som vaknade upp.
Fler operationer väntade och hon tvingades stanna närmare två månader på sjukhuset innan hon var frisk nog att flytta hem igen. Väl hemma dröjde det dock inte mer än två veckor innan Felicia ville upp på hästryggen. Marie minns dagen som igår.
– Jag tror både jag och dina föräldrar var livrädda. Du var fortfarande svag och hade järn i hela kroppen och så skulle du bara rida. När du väl sa så ville man ju inte stoppa dig, men det var med blandade känslor jag slängde upp dig där, säger Marie med en blick på Felicia som bara ler tillbaka.
– Jag kommer inte ihåg att jag skulle vara rädd själv innan, men när jag väl satt på hästen var det verkligen en konstig känsla. Jag var ju van vid att ha ben, men nu skulle jag plötsligt parera med bålen för att sitta kvar. Som tur var hade jag westernsadel och inte dressyrsadel, skrattar hon och säger att känslan efteråt, när hon klarat av sin första tur på hästryggen, var fantastisk.
Dressyr och western
Liksom de flesta andra började Felicia rida på ridskola och på den tiden var det hoppning och fart och fläkt som gällde. När hon satt upp igen efter olyckan tvingades hon dock tänka om och hittade ett nytt intresse för både dressyr och westernridning.
– Först red jag i westernsadel och sen har det varierat mycket mellan western och dressyr. Jag sitter säkrare i westernsadeln och den är mer bekväm även om jag främst tränar dressyr idag, förklarar hon och berättar att den första häst hon satt upp på efter olyckan var Maries arab Miriam, en riktig läromästare. Miriam hade gjort det mesta inom westernridning och med henne kom Felicia snart ut och tävlade på sportcupen för araber där ekipaget vann både trail, western horsemanship och pleasure. Förhoppningen är att tävla en del western även på Purissima framöver och Felicia skrattar när hon säger att westerntävlingar inte känns som tävlingar alls.
– Alla är ju så glada och avslappnade!
Efter ett par år fick Felicia möjlighet att låna hem Miriam på foder och tog då med sig stoet till Strömsholm för att mönstra för Agneta Aronsson, lagledare för landslaget i paradressyr. Felicia fick goda vitsord, men råddes att skaffa sig en häst mer inriktad på dressyr. Sagt och gjort, Felicia började leta dressyrhäst. Varför hon i första hand trots allt satsar på dressyr idag förklarar hon enkelt med att det ännu inte finns någon paralympisk gren inom westernridning och för Felicia som vill nå toppen är det ett måste.
– Idag tar jag dock in en del av westernridningen i min dressyrträning. Jag lär till exempel Purissima att hon ska göra bakdelsvändningar genom att jag för över handen över manken på henne så hon vänder av det och inte på mina ben. Och så jobbar vi mycket med miljöträning mellan grindar och andra hinder. Jag försöker få henne lika lugn och cool som en westernhäst ofta är, det är väldigt viktigt för mig, förklarar Felicia som både tränat för Anki Olsson och fått värdefull hjälp av John Ricketts i hanteringen av det känsliga stoet.
– John jobbar med kommunikation mellan häst och ryttare och kommer ut en gång i veckan. Han har hjälpt oss massor med att få henne coolare och vårt mål är att hon ska bli väldigt säker på allting och lita på mig i alla lägen. Om jag ber henne göra någonting vill jag få henne att göra det utan tvekan, förklarar Felicia och sneglar på Purissima som ivrigt försöker kika ut genom stalldörren. För Felicia är det väldigt viktigt att ha en häst som är helt säker och inte hoppar åt sidan när hon ser spöken, men riktigt där är ekipaget inte än. Idag jobbar de tillsammans för att få Purissima säkrare i sig själv och Felicia menar att stoet har utvecklats jättemycket med träningen.
– I början stängde hon av när hon blev rädd. Istället för att gå fram och titta blev hon nästan paralyserad. Vi har jobbat massor med belöningar så fort hon försöker och med tiden har vi utsatt henne för fler och fler saker.
Kärlek vid första ögonkastet
För Felicia som kommer direkt från ridskolan har det varit väldigt värdefullt att få lära sig läsa häst. Målet är att ekipaget ska bli helt självständigt i stallet, men innan dess behöver Purissima bli lite tryggare. Hon är bara sex år gammal och Marie, som själv alltid haft araber, erkänner att hon inte riktigt hade tänkt sig ett känsligt ungt arabsto till Felicia.
– Jag hade väl tänkt mig ett stort tryggt halvblod, skrattar hon och ger det lilla stoet en klapp på halsen. Men när Felicia och Purissima träffades var det kärlek vid första ögonkastet. Purissima kommer från ett välkänt arabstuteri och skulle egentligen bli utställningshäst, men fyra år gammal skickades hon på inridning till Team Rosenlund då uppfödaren förstod att hon skulle kunna bli en riktigt bra dressyrhäst. Felicia som letade häst i slutet av förra året fick höra talas om stoet och åkte direkt ut för att hälsa på. Provridningen gick över förväntan och en vit arab fick följa med hem till stallet. Felicia har högt uppsatta mål och säger att det är lätt att glömma bort hur ung Purissima faktiskt är då hon är väldigt klok.
– Man förväntar sig så mycket av henne hela tiden. På tävling är hon en dröm att ha med sig, det är bara hemma hon blir rädd för saker, säger hon och skrattar. Felicias olycka förde inte bara elände med sig, själv tror hon att hon idag fått många möjligheter hon inte hade fått om hon var som vilken vanlig ryttare som helst, till exempel hade hon inte fått chansen att regelbundet träna för landslagsryttaren Mads Hendeliowitz.
Röst och vikt hjälper
Felicia ger ett väldigt seriöst intryck även om hon ofta skrattar och skojar, men Marie tycker att många har förutfattade meningar om Felicia för att hon har ett handikapp.
– Det märkte man verkligen när vi letade häst, flera ville inte att du skulle komma och provrida eftersom de inte trodde det skulle fungera.
– Ja, erkänner Felicia och rycker på axlarna.
– Men det är ju inte så konstigt egentligen, om dom inte har någon erfarenhet av ryttare med handikapp, hur ska de veta?
Ryttare med funktionshinder delas in i fem grader på tävling beroende på hur svårt deras handikapp är. Felicia rider som en grad två och säger att det är hård konkurrens där och att det finns många duktiga grad två ryttare. Även om momenten i paradressyren inte är desamma som på vanlig tävling är det hög svårighetsklass och konkurrensen är hög så det krävs både god ridning och fina gångartshästar för att lyckas internationellt.
– Det är trots allt viktigt att hästen har både gångarter och utstrålning och du måste vara så himla noggrann i alla moment, de måste sitta perfekt.
Felicia rider med rösten och vikthjälperna, men till sin hjälp har hon även två spön som fungerar som skänklar. I western plockar hon bort spöna, men har dispens för att använda tygeländarna och rösten vid behov. Jag frågar hur lätt hästarna har för att förstå henne och hon tycker inte att det varit några större problem.
– I början har hon kanske varit lite frågande, men det behöver egentligen inte vara för att jag är amputerad, det är väl snarare ganska normalt för en sexåring som kanske inte alltid förstår. Annars tycker jag det gått väldigt bra och hästarna försöker verkligen, säger hon och tycker att det svåraste nu är att inte kunna vara lika självständig som förr. Felicia behöver hjälp med att hämta in från hagen och har alltid med sig någon i stallet för säkerhets skull.
Målet tävla internationellt
Även om det kan vara påfrestande menar Felicia att hennes inställning till ridningen är en helt annan idag.
– Då hade jag inte tänkt att jag skulle ut och tävla internationellt, men nu ligger målet absolut där. Dessutom är det väldigt roligt att se hur många som engagerat sig. Jag får sponsring och får träna för tränare jag aldrig ridit för tidigare.
Ridningen har visserligen varit en väldigt bra rehabilitering fysiskt, men psykiskt har det gjort som mest gott.
– Innan var jag mest hemma, utan att göra så mycket efter jobbet och när man kommer till stallet blir man glad helt enkelt. Är man hästtjej vet man vad jag pratar om, säger Felicia glatt och leder fram Purissima till stalldörren för att sitta upp. För att komma upp i sadeln använder sig Felicia av en hemmabyggd ramp som gör att hon smidigt själv tar sig upp, medan Marie håller stoet på plats. Tillsammans går vi ner till ridbanan några meter från stallet där ekipaget börjar värma upp medan Marie ställer fram koner.
– Trail tycker jag är roligt för det är så många annorlunda moment där man ska öppna grindar och gå över broar, det är roligt när det händer saker, förklarar Felicia glatt och säger samtidigt att hon gärna skulle satsa på reining också som verkar himla kul.
– Man diskuterar just nu faktiskt om reiningen skulle kunna bli en para– gren, flikar Marie in och Felicia tycker genast att det borde funka, bara tillräckligt många kliver fram och säger att det behövs.
– Det långsiktiga målet för Felicia och Purissima är att komma in i landslaget och rida internationellt, men innan dess har ekipaget flera delmål att klara av. I somras visade Felicia upp sig på Falsterbo tillsammans med fälttävlansryttaren Anna Hassö och pratade om att komma tillbaka efter en allvarlig olycka. Strax därefter var det dags för Nordiska mästerskapen för araber och så SM för funktionshindrade i augusti.
– Sen vet jag inte riktigt vad som händer, erkänner Felicia, men avslöjar att hon gärna vill börja föreläsa.
– Perfekt vore om jag kunde kombinera föreläsningar med ridning på något sätt, men det är planer för framtiden. Första tiden efter olyckan var det så många frågetecken och jag visste inte alls hur livet skulle se ut, men idag vet jag vem jag är och vad jag klarar av.
