Forskning kring färgen Sabino

Är din häst sabino ?
Genetiker arbetar med
att få svar på denna komplexa fråga. Få reda på vad de upptäckt och vad det betyder för ditt avelsprogram.

LR 1/2008
Text och foto: APHA, American Paint Horse Association, Irene Stamatelakys
Översättning: Jan-Erik Westerberg

[private]

Mmånga painthästägare tycker om att leka ”gissa färgteckningen-leken”. På nybörjarnivån i den här leken gäller det att kunna skilja färgteckningen tobiano från overo. På mellannivån läggs toveros till för att öka svårighetsgraden. På avancerad nivå gäller det att dela in overos i frame overos, sabinos och splashed whites. Få bonuspoäng genom att gissa korrekt grundfärg också.
Just när jag trodde jag kunde ”gissa färgteckningen-leken”, fick jag reda på att det nyligen kommit ett gentest som gör det möjligt att fasställa om hästen bär på Sabino1-genen som är upphov till en av sabinoteckningarna.
Eftersom jag var ganska säker på att mitt chestnut overo sto var sabino så var mitt intresse väckt. Skulle det inte vara kul att få henne testad och få det bekräftat. Vad är en Sabino1-häst? Hur många sabinoteckningar finns det? Vad skulle jag kunna få reda på av testresultatet?  Tänk om mitt sto inte var sabino trots allt? Och sist men inte minst, skulle det vara värt att lägga pengar på?
Slutligen tog nyfikenheten överhand och jag ryckte 30 manhår, skickade iväg dem till ett laboratorium, höll tummarna och hoppades få reda på så mycket som möjligt om Sabino1-genen. Här får du veta vad forskarna vet om sabinos och om ett Sabino1-test är nödvändigt i ditt avelsprogram.

En oväntad upptäckt

Att Sabino genmutationen alls upptäcktes är fantastiskt. Dr. Samantha Brooks från University of Kentucky undersökte 2005 tobianogenen när några ovanligt tecknade föl fångade hennes intresse.
”Jag var på ett besök hos en lokal Tennessee Walking Horse uppfödare för att ta några blodprover från en av hennes tobianohästar,” förklarar Brooks. ”Hon hade två helvita föl det året, båda friska och sunda, undan ganska oansenligt tecknade ston. Bägge stona hade fyra strumpor och bläs. Eftersom jag ändå var där tog jag blodprover på fölen och deras släktingar.
”När jag väl var tillbaka på mitt kontor och gjort en del efterforskningar, stod det klart för mig att färgteckningen hos stona och fölens vita päls påminde mycket om färgteckningar som uppstår ur enkla mutationer från KIT genen. En gen som jag redan arbetade med eftersom det var känt att den kunde påträffas hos tobianos.”
I den efterföljande artikeln som tillkom efter Brooks och hennes kollega Dr. Ernest Baileys forskning, förklaras det att de kunde dra slutsatsen att KIT genen ger upphov till fläckighet hos möss, grisar och människor liknande den sabino fenotyp (”företeelsetyp” – övers.anm.) som man finner hos hästar. Hos möss, är karakteristiska drag för heterozygoter: vita tecken längs en mitt-ventral linje (längs buksidan – övers.anm.) som ofta fortsätter till extremiteterna, samt vita prickar på huvudet och utspädd (försvagad) grundfärg på resten av kroppen. Homozygoter är helvita med svarta ögon.
Brooks och Bailey definierar sabino hos hästar som vitt skäckmönster som karakteriseras av vita fält med oregelbundna kanter på huvudet, nedre delen av benen och buken samt inblandade vita hår på mellandelen. De vita områdena saknar pigment, både i själva hårstrået och i huden.
Deras hypotes var att KIT genen – som redan kunde kopplas till två skäckteckningar hos hästar: roan (konstantskimmel) och tobiano – även var upphov till sabinoteckningen.
”Det skulle visa sig, att när jag serietestade proverna från de vita fölen tillsammans med mina tobianoprover, när jag sökte efter KIT genen så ”Eureka” – fann jag att en stor bit av genen saknades hos de vita fölen”, sa Brooks. ”Denna saknade bit beror på en mutation hos genen som orsakar ett abnormt förlopp när den förbereds att användas för att göra det färdiga proteinet.”
Detta ”Eureka” ögonblick ledde till ett forskningsprojekt som innefattade tre familjer Tennessee Walking Horses och individer från 12 andra raser,  med sammanlagt 320 testade hästar. Blodprover, härstamningsinformation och fotografier som visade dess färgteckningar analyserades. Hos alla tre Tennessee Walking Horse familjerna, var sabino den enda färgteckningen. Varför sattes fokus på Tennessee Walking Horses när det fanns så många tillgängliga Paint Horses med sabinoteckning? Svaret är enkelt.
”Problemet med att studera skäckmönster inom APHA industrin är att det finns många, många hästar med mer än en färgteckning,” sade Brooks. ”Detta skapar verkligen problem eftersom det påverkar våra möjligheter att definiera en fenotyp”.
”Ett tag var det mer modernt att ha en enfärgad Tennessee Walker, så nu är variationen av gener för färgteckningar begränsad inom den populationen. Det är enklare att studera ett skäckmönster  åt gången utan att behöva tänka på hur andra påverkar. Så jag använde därför inga APHA familjer till den inledande arvbarhetsstudien i detta paper”.
I studien delades Tennessee Walking hästarna in i tre grupper: de utan sabinotecknings-mönstret, de med sabinoteckningsmönstret samt de med övervägande vit kroppsfärg  som var avkomma till två sabinoföräldrar.
Under projektets gång uppstod en annan intressant fråga. Var dessa vita föl möjligen homozygota för denna sabinogen?
Forskarnas hypotes var homozygoter skulle bli resultatet hos en fenotyp med övervägande vit kroppsfärg, med minst 90% opigmenterad hud från födseln. Om fölen föddes vita skulle detta utesluta möjligheten att de senare blev vita på grund av genen för skimmelanlag (som förändrar hästens ursprungliga grundfärg med stigande ålder.
Alla vitfärgade hästar som deltog i studien testades för andra gener som skulle kunna imitera eller dölja effekterna av sabinogenen, såsom overo lethal white foal syndrome som orsakar frame overo färgteckning, cream och tobiano.
DNA sekvensering visade att hästar som uppvisade denna speciella sabino fenotyp, både den fläckiga och den till större delen vita typen, hade en mutation i KIT genen – exon 17 saknades. Brooks och Bailey kunde bevisa en komplett förbindelse mellan denna mutation som de betecknade SB1 och denna färgteckning hos Tennessee Walking Horses i studien som de kallade Sabino 1.
Fem hästar var homozygota för SB1 och alla fem var vita en fenotyp de kallade sabino-white. De 68 hästar som hade en kopia av SB1 uttryckte samtliga Sabino 1 fenotypen eller hade flera färgmönster (multi-pattern). En del av dessa  ”fler-mönster” hästar verkade vara helvita, men de var också bärare av frame overo och tobiano gener, vilka visar en adderande effekt av det vita hos hästar med flera skäckanlag.
Av stor betydelse var det faktum att 13 hästar uttryckte kännetecken för sabinoliknande färgteckning, men inte hade mutationen för den. Förmodligen kan även andra genetiska faktorer producera vad vi beskriver som sabino.

Definition av ”sabino”.

Just det sista ordet tar upp pudelns kärna enligt Brooks.
”Man kan inte säga sabinogenen”, förklarar Brooks. ”Det fungerar inte på det sättet. Det finns många gener som ger upphov till mönster som vi brukar beskriva som sabino, jag har åtminstone sett fem olika (färgteckningar). De har alla fundamentalt olika genetiska orsaker, potentiellt olika gener, så man måste verkligen specificera.  Det är korrekt att säga Sabino 1 genen (SB1)  eller sabino generna.”
I Brooks och Baileys studie, definieras Sabino 1 hästar som de som har tre av  fyra av följande kännetecken:
• två eller flera vita hovar eller ben
• en bläs eller vit fläck som breder ut sig längsgående med huvudet
• taggiga markeringar runt vita områden
• fläckar / prickar eller stickelhår på hästens mellandel
Förutom Sabino 1 är det svårt att bestämma definitiva namn och beskrivningar till de andra mönstrena i den här gruppen. Vanliga begrepp som man tidigare använt innefattar ”minimal sabino”, ”maximum sabino”, ”sabino white”, ”white sabino”, ”roaned sabino”, ”sabino roan” och ”Clyde-type sabino”.  ”Ur en forskares synvinkel är dessa tämligen oprecisa”.
”Många människor som kontaktar mig fokuserar på specifika kännetecken – läppspots till exempel eller blixtnedslag” säger Brooks. ”Jag har haft många hästägare som har sagt till mig att deras häst måste vara en sabino eftersom den har det där ena benet med en vit socka med en flik som pekar uppåt, och att detta är ett sabino kännetecken. Förvisso, ja och nej. Många sabinos har en uppåtpekande sockor, men det finns många biologiska förklaringar för uppåtpekande sockor, varav en är Sabino 1”.
”När jag tittar på ett mönster, vill jag veta vad som är urskiljningsbart genetiskt,” förklarar Brooks. Jag vill veta vilken hästpopulation den finns inom och på vilket sätt den förärvs.”
”Draghästtypen av sabino, till exempel, finns hos kallblod, Shires, Clydesdales, etc. Denna population, blandades inte så mycket med lättare hästar förrän helt nyligen när det blev populärt med draghästkorsningar och fläckiga draghästar. Och, fastän den verkar förärvas dominant så producerar den inga vita fenotyper”.
Eftersom det diskuteras att vissa sabinomönster är polygena (kommer från mer än en gen), vilket inte är fallet med Sabino 1, som orsakas av en enda gen – SB1. Sabino 1 har en semi-dominant förärvningssätt. Detta innebär att heterozygota och homozygota inte ser likadana ut.
Även om denna enda, dominanta allel, i detta fallet SB1, tydligt går att fastställa, är dess effekt inte lika stark som när två dominanta alleler finns närvarande.
Jämför detta med tobianomönstret, som orsakas av närvaron av en enda dominant gen. Det är omöjligt att säkert veta om en tobiano är heterozygot eller homozygot bara genom att titta på den. I fallet med Sabino 1 hästarna så är en homozygot häst tydligt olik en heterozygot. Den första är helt vit eller nästan vit. Den andra har tydliga kännetecken av Sabino 1, men är lätt att skilja från den första..
Även om vi klassificerar Sabino 1 hästar som att de har ett ”overo-mönster”, så är SB1 genen inte kopplad till overo lethal white syndromet. Hos homozygoter, producerar Sabino 1 hästarna ett fullt livsdugligt vitt eller nästan helvitt föl. Självklart är det så att om en häst är bärare både av generna för SB1 och OLWS så skulle den kunna producera ett lethal white föl.

Ett utbrett fenomen

För närvarande finns det ingen som vet hur vanligt förekommande Sabino 1 mutationen är inom en viss ras eller hos hästar generellt.
Brooks och Baileys studie innefattar 320 individer från 13 olika raser. Tennessee Walking Horses var i majoritet med 110 testade hästar. Bland dessa var 6 inte bärare, 39 var heterozygota och hade en kopia av SB1 genen och 4 var homozygota med dubbla kopior av genen.
Av de 27 Paint Horses som innefattades i studien var 23 inte bärare 4 var heterozygota och ingen var homozygot för SB1 genen. Brooks konstaterar att det inte nödvändigtvis behöver betyda att det inte finns några homozygota Sabino 1 Paints. Forskarna letade helt enkelt inte efter dem.
Intressant nog har SB1 genmutationen  hittats hos en hel del av American Miniatyre hästarna i studien. Av de 29 miniatyrerna som testades var 18 inte bärare och 11 var heterozygota.
Animal Genetics Inc. som finns i Tallahassee i Florida har erbjudit Sabino 1 testet i lite mer än ett år, så antalet hästar som testats så långt – 276 – är fortfarande ganska litet. Även om detta antal inte är tillräckligt stort eller slumpmässigt nog för att kunna överföra det till hela hästpopulationen är resultaten inte desto mindre intressanta.
Rasen med flest antal testade hästar, American Miniature Horse, hade ett signifikant antal hästar som bar på gen mutationen. Mer än en tredjedel av de 88 testade  – 33 – var heterozygota för SB1 och ytterligare tre var homozygota.
Fem av 51 Gypsy Vanner Horses, den näst vanligaste rasen med anlaget som testades, var heterozygota. Resultatet var likartade för Paint Horses där fem av 42 individer var bärare av en kopia av SB1 genen..
Medan ingen av de engelska fullbloden var anlagsbärare, så visade sig en av 10 Quarter Horses som testades vara homozygot för SB1 mutationen, vilket innebär att den individen kan föra anlaget vidare till alla sina avkommor.
Även om Tennessee Walking Horses var rasen i fokus i Brooks och Baileys studie, så har Animal Genetics Inc. hittills bara testat fyra. Alla befanns vara heterozygota för SB1.
Ur statistisk synvinkel kan man inte dra några generella slutsatser från informationen från Animal Genetics Inc. Däremot kan man baserat på vad man hittat, säga att en del Paints och Quarters bär på Sabino 1 genen. Men återigen, denna speciella mutation förklarar inte alla sabino fenotyper

Innebörden för uppfödare

Även om testet bara identifierar genen som producerar en av sabino fenotyperna finns det ändå många bra anledningar att få det gjort.
När man en gång kommit förbi de vanliga kategorierna tobianos och overos och ska definiera ett mönster baserat enbart på fotografier har det sina begränsningar särskilt hos hästar som uppvisar flera färgteckningar. Sabino 1 mönstret kan efterlikna andra mönster och det kan ibland vara svårt att skilja en sabino från en frame overo. Brooks fann också att hos Tennesse Walking Horses var många felaktigt klassificerade som roans vilket ledde till en del förvirring när de senare producerade vita föl.
”Testet kan verkligen användas för att identifiera SB1 anlagsbärare hos individer som är ”fler-mönsterbärare” och som inte har tillräckligt mycket grundfärg kvar för att kunna identifiera färgmönstret”, säger Brooks. ”Till exempel, säg att en uppfödare åker ut och köper den där fina vita hingsten och tror att det är en medicine hat. Han tänker sig att para honom med enfärgade ston och få fram tobianos, toveros och frame overos. Men det han får är ett gäng med föl som är fuxar med bläs och fyra vita sockor. Testet skulle ha kunnat fastställa hingsten som en homozygot Sabino 1 och inte en medicine hat.”
Brooks tar ett annat exempel. ”Man kan också använda det till att identifiera minimal white SB1 anlagsbärare, som kan producera mer färg när den paras med en skäckig hingst än med en enfärgad häst vilken som helst. Säg att du har ett SB1 heterozygot sto som har fyra strumpor och bläs, men så lite vitt på kroppen att hon betraktas som solid (enfärgad). Hälften av hennes föl med en homozygot tobiano kommer att bli en tovero (tobiano/sabino) med ett livligare mönster medan den andra hälften kommer att få ett vanligt tobianomönster. En helt enfärgad individ utan färggener kan inte bidra med något till färgteckningen och följaktligen bara producera tobianos när den paras med samme hingst.”
Testet kan också hjälpa uppfödare att skilja mellan en häst som är homozygot för Sabino 1 genen och en som är heterozygot för dominant vit genen. Medan den första, när den paras med en enfärgad häst, skulle producera en Sabino 1 fenotyp 50 procent av gångerna skulle den andra producera ett helvitt föl 50 procent av gångerna. För en Paint uppfödare är detta enorm skillnad.
Om man vet att ens häst är en SB1 anlagsbärare kan man också ta bort en del av dessa överraskningsmoment när det blir fölningstider. Genom att para två SB1 anlagsbärare finns möjligheten att få ett helvitt föl som då kan misstas för att vara drabbat av lethal white foal syndrome. Den homozygota Sabino 1 hästen är livsduglig och ett värdefullt tillskott i ett avelsprogram med sikte på att producera skäckteckning. Genom att få gjort tester både för SB1 och OLWS så kan en uppfödare undvika att producera ett föl drabbat av lethal white foal syndrome och få förklarat den genetiska orsaken till det vita fölet.
Dessutom är det viktigt att komma ihåg att Sabino 1 testet har sina begränsningar.
”Många människor antar att eftersom deras häst har fyra sockor och bläs så måste det vara en sabino och blir upprörda när den testas negativ för anlaget,” säger Brooks. ”Att den testas negativ för SB1 betyder inte nödvändigtvis att deras häst inte är en sabino, men en del har svårt att förstå detta.”

Pågående forskning

Enligt Brooks så planeras ytterligare arbete och fortsatta studier för se om det finns – några eventuella – hälsoeffekter förbundna med SB1.
Hos möss så har några mutationer av KIT genen som ger sabinoliknande fenotyper resulterat i anemi (blodbrist), brister i ”mast” celler, sterilitet samt dövhet. Däremot är det okänt om sabino och sabino vita hästar har några av dessa hälsodefekter. Ägarna till hästarna som deltog i Brooks och Baileys forskningsprojekt har inte rapporterat några anemi-, dövhets-, eller sterilitetsproblem.
Hon kan ännu inte kan upplysa om några detaljer, eftersom hon för närvarande undersöker  vilka effekter SB1 skulle kunna ha på immunsystemet och inflammatoriska processer. Det är här Paint Horse ägare skulle kunna hjälpa till.
”Jag behöver hästar och deras släktingar som är testade homozygota för SB1,” säger Brooks. ”Att deltaga skulle bara innebära ett blodprov och ett kort frågeformulär. Det verkar inte som det finns några allvarligare hälsoproblem hos SB1 hästar. Faktum är att de skulle kunna vara skyddade från vissa inflammatoriska tillstånd.”

Att få resultaten

Vad gäller mitt fux overo sto så visade testresultaten att hon inte var bärare av Sabino 1 genen. När jag väl kommit över den första besvikelsen så påminde jag mig själv med det inte nödvändigtvis behöver betyda att hon inte är sabino eller att jag inte längre kunde ”namnet på färgteckningen”. Vad jag fick reda på genom denna erfarenhet med testet mer än väl uppvägde kostnaden för det. Min nyfikenhet hade stillats.
Helt klart, så återstår fortfarande en hel del som ännu är okänt om de färgmönster vi känner till som ”sabino”.
”Jag hoppas att det en dag kommer att vara möjligt att kunna skilja mellan alla de olika sabinomönstrena genom ett genetiskt test och att man ska kunna namnge dem i enlighet med det,” säger Brooks.
Till dess, så är upptäckten av Sabino 1 genen och det efterföljande testet ytterligare ett verktyg som du kan använda för att förstå och mer exakt kunna förutsäga andelen skäckiga föl.

FAKTA

Sabino 1 kännetecken: Heterozygota SB1 hästar uppvisar vanligen tre av de följande fyra kännetecknena:
• två eller fler vita fötter eller ben
• en bläs eller vit fläck som sträcker sig ut längs huvudets längd
• taggiga kanter runt vita områden
• fläckar/prickar eller stickelhår på hästens mellandel
Homozygota SB1 hästar är mestadels vita med minst 90% opigmenterade områden vid födseln.

Info: www.apha.com/breed/geneticeq4.html.
APHAs guide till färgmönstergenetik:
www.apha.com/forms/guidebooks.html
samantha.brooks@uky.edu

[/private]