LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
En ny bok har öppnats för 2019. En bok som ska fyllas med innehåll, ett innehåll som de flesta vill ändra lite på från det gågna året. Mer lycka och mindre sorg. Löften som ska skapas och hållas. Ett ypperligt tillfälle att reflektera över sin egen status och en tid där man kan försöka sätta rimliga mål att uppnå.
För mig är ett av mina viktigaste ansvarsområden “mina ungdomar”. Som många vet har jag alltid varit insatt i just ungdomarna och rättigheterna att få vara precis som man vill. Att annorlunda är något unikt och väldigt bra!
Det finns två sätt att skapa den högsta skyskrapan. Antingen bygger man den eller så river man de andra.
För mig är det viktigt att vi ska kunna känna oss som ett team. Enligt min syn på människan så trivs vi bäst i flock. Att vara ensam kan vara skönt, men att känna sig ensam är hemskt! Vi ska kunna prata om det mesta, peppa, trösta, gratulera, svettas med, vara förbannad med, skratta med, osv.
Något jag lärt mig under åren är att även den man minst anar kan ha det jobbigt med vänner, familj eller sig själv. Man ska aldrig, ALDRIG tro sig veta något om en person man inte känner. Och man ska absolut inte döma någon utöver vad en annan människa sagt. Se varje människa som en vän tills motsatsen är bevisad. Våga förlåta, livet är för kort.
På våra träningar accepteras inga dumheter. Vi värnar om vår sport och varandra, bjuder in nya tjejer/killar och tar hand om dem. Jag saknade det på min youth-tid (som då inte fanns 😂).
Varför är du så mån om team-känsla när det är en individuell gren?
Det är sant, på ett vis. Det klassas som en individuell gren, men det är två hjärtan som jagar den där drömmen. För det andra ser jag western som något som behöver “teamas upp”. Jag har egna erfarenheter om hur det var att rida western när man gick i skolan, man blir naturligt utanför. För man är hästtjej, men man “är inte som de andra”. Därför vill jag att man ska känna att man inte är ensam, man har riktiga vänner men kanske inte just i skolan. Tillsammans står man starka!
Delad glädje är dubbel glädje!
När det kommer till tävling ska vi kunna vara nervösa ihop. Vi ska kunna ta tag i nervositeten och göra den till något bra. Vi ska kunna jobba på den. Ju mer säker man blir på sig själv och sin häst ju lättare blir nervositeten att handskas med. Ju bättre rutinerna blir, desto mer van blir man med sin uppgift. Man har inte mer press än den man sätter på sig själv.
För mig ligger framgång i träning, självförtroende, självacceptans och framför allt – relationen till sin häst.
Hur man jobbar upp en bra relation till sig själv anser jag ligga mycket i hur man behandlar andra. Behandlar man andra människor bra så mår man bra i sig själv. Bete er som en vinnare, bli en vinnare.
Det här är några delar ur mina funderingar. Det är mitt ansvar att inte släppa allt efter en träning. Jag står som ett mentalt stöd och en storlipande förälder när det går bra för Er. Det är det som driver mig framåt. Även 2019!
Kram Rosie
Instagram: rosieellinor
