Från HD till häst

Långtradarchauffören Michael Kalén har ett förflutet som biker. För fem år sedan sadlade han om. Ett beslut som har format honom till en betydligt mer harmonisk och behärskad person.

NR 1/2009
Text och foto: Lena Holmgren

[private]

Det är lördag förmiddag och sista helgen i oktober. Än är det någon månad kvar innan vintern är i antågande. Solen skiner och väglaget är bra. Strax intill bushållplatsen i Såttersta, utanför Tystberga, står en långtradare parkerad. Den är tjugofyra meter lång, fyra och en halv meter hög och lastad med tio splitternya bilar av märket Audi och Volkswagen. Ekipaget är inte lämnat här åt sitt öde. På söndag kväll ska chauffören Michael Kalén styra tungviktaren, med alla sina hästkrafter, vidare på vägar ända upp till Luleå. Men just nu befinner sig Michael, eller Micke som han kallas, på Okna Ranch ett par kilometer härifrån. Där är han fullt upptagen med att styra endast en hästkraft, i detta fall en hästkraft av kött och blod.

Kaxigt beslut mitt i livet

”Sitt djupare i sadeln Micke, sänk handen, fokusera på kalven, använd koskänkeln, braaaa”! Tränare Göran Lindströms intensiva röst ekar inne i det stora ridhuset. Tillsammans med fem andra elever deltar Micke i en tvådagars clinic för att vidareutveckla sig i Cutting, en av westernridningens mer avancerade discipliner. Hästen som han rider är hans egen. Kelly är ett sexårigt, vackert quartersto som verkar tycka att det här med att valla kor är hur kul som helst, hon har cowsence. Stundtals går det riktigt bra men ibland blir ekipaget överlistat av en smidig kalv som smiter iväg för att återförenas med sin flock. Micke kämpar på med sammanbiten min och efter passet är såväl han som Kelly rejält svettiga och trötta.
– Det här är så jäkla häftigt. När det funkar som bäst, är det som att trycka på ”autopiloten” i långtradar´n. Kelly jobbar själv och jag har bara att följa med, säger Micke lyriskt.
Han bär gulorange chaps, vit cowboyhatt och en t-tröja med texten ”OLD GUYS RULE”.  För en vecka sedan fyllde Micke femtio år. En magisk gräns i livet som ger all anledning att reflektera över vad man har gjort hittills och hur resten ska komma att se ut. En sak vet Micke bestämt, han ska bli bra på cutting, riktigt bra. Ett ganska kaxigt beslut med tanke på att han började rida för bara fem år sedan och att han dessutom har koskräck.
– Det är förstås en utopi att bli så duktig som jag skulle vilja bli. Det skulle placera mig i Guiness rekordbok. Jag kan se texten framför mig, 127-årig cuttingryttare fortfarande i farten, jag menar, det finns inte. Självklart hade det bästa varit om jag börjat intressera mig för hästar och westernridning redan som tioåring, men då såg min verklighet lite annorlunda ut.

Sökte en identitet

Micke berättar om en svår start i livet som nyckel- och skilsmässobarn i en av Stockholms förorter. Tidigt hamnade han i dåligt sällskap, där bilstölder och annat ingick i repertoaren. Micke hoppade av skolan redan i åttan och det höll på att gå riktigt snett. Hade det inte varit för morföräldrarna i Småland så hade han hamnat på ungdomsvårdskola i Dalarna. Mormor och morfar ordnade istället med jobb och lägenhet i Mönsterås. Här stannade han i fem år. Sedan bar det av till Stockholm igen.
Ett genuint intresse för motorcyklar tog honom till miljöer med likasinnade. Med dessa fick han den identitet han tidigare hade saknat. Strax efter tjugo blev Micke medlem i en av Europas största MC-organisationer.
– De fungerade som min familj. Alla ställde upp och jag bodde mer eller mindre på klubben.
Han köpte sin första motorcykel i sex banankartonger. Sammanlagt har det blivit tolv choppers genom åren, alla av Harley-modell. Åtta stycken har han byggt själv och det Micke inte vet om Harley och choppers är nog knappast värt att veta.

Kan aldrig hålla käften

Otaliga är de mil som han har förbrukat genom Sverige och Europa, tillsammans med sina bikerpolare. En slags asfaltens frihetsrebeller tillbakalutade i sadeln på järnhästar utan ljuddämpare. Det var en värld med gemenskap men också en värld utanför det övriga samhällets konventioner och normer. I tjugotre år var detta Mickes livsstil. Under denna tid blev han också pappa till tre döttrar. Någon engagerad fadersgestalt var han inte. Det har han fått ta igen på senare år.
– I dag är jag väl inte helt stolt över en del saker jag gjorde, medger han och återger flera självupplevda historier som skulle kunna få en gudfruktig människa att skaka tänder.
Man skapas och formas av sin omgivning. Om Micke har en kvinnlig sida så är det inte den som lyser igenom, vare sig utseendemässigt eller verbalt. Armarna är dekorerade med tatueringar föreställande eldsflammor och symboler av olika slag. Han har samma frisyr som Robert Aschberg och munnen är omringad av ett välansat skägg. Micke är ofta kategorisk och tvärsäker i sina åsikter, vilka förstärks ytterligare av den stockholmska dialekten.
– Jag säger alltid vad jag tycker! Att jag aldrig kan hålla käften har legat mig i fatet många gånger.

110% Quarter

För sju år sedan lade han mc-åkandet på hyllan. Micke hade fått nog. Under en längre tid hade han funderat på det här med häst. Det var den klassiska pojkdrömmen om indianer och cowboys som åter kom upp till ytan.
Genom en före detta flickvän kom Micke i kontakt med en av Sveriges mer kända westernryttare, Anders Josefsson, det var hos honom den första ridlektionen gick av stapeln.
– Ridmässigt sett var det säkert katastrof men jag blev helt såld. I sex veckor tog jag tjänstledigt, läste om hästar och red, red och red. Det är sådan jag är, 110%!
Micke sålde sin sista chopper för 160 000 kronor och köpte istället sin första Quarter. Det var en snäll, sjuårig vallack, som gjord för nybörjare. Snart kom ytterligare en häst in i bilden, även den väldigt beskedlig och tålmodig.
– Om jag hade behandlat min nuvarande häst, Kelly, som jag gjorde med dem två första hade hon skickat mig till Riksgränsen. Hon tål inte att man är klumpig och korkad, då bockar hon av en. I våras fick jag prova på hur det är att vara tennisboll. Kelly blev irriterad på något under träningen och likt en katapult sköt hon upp mig i luften. Fyra gånger var jag uppe bland molnen och vände. Tredje gången hamnade jag på hornet och den fjärde åkte jag i en vid båge flera meter innan jag dunsade i backen. Det resulterade i en bruten handled, en spricka i axeln och sju veckors sjukskrivning. Men det var bra, jag lärde mig något. Jag fick känna på mitt eget, fornstora, sätt att lösa konflikter, ler Micke.
Kelly är av både reining- och cuttingstam. Micke avslöjar att han har provat på reining men att det är cutting han vill satsa på. Det är roligare, tycker han.

Höga cutting-ambitioner

– Jag har haft Kelly på träning i sex månader hos cuttinggurun Styrbjörn Persson. Han har gjort ett toppenjobb med henne och lagt alla grunder. Nu har jag henne stallad här på Okna Ranch och Göran Lindström tränar Kelly fyra till fem gånger i veckan. Han är väldigt förtjust i henne och säger att hon har stor potential.
Micke själv har höga ambitioner med den egna utvecklingen och tränar med Göran så mycket han hinner och kan. Varannan vecka jobbar han för åkeriet Quovis i Södertälje. Namnet är latin och betyder passande nog ”Vilken väg du vill. På ett år åker Micke en sträcka motsvarande fyra och ett halvt varv runt jorden. Det blir många timmar bakom ratten. Veckan han är ledig investeras i ridning med tonvikt på cutting. Under 2009 har han planer på att tävla.
– Jag inser att det är svårt men jag vill bli bra och tänker fanimej försöka. Sjutton år som hockeyspelare har lagt grunden för lite jävlar anamma. Det som är typiskt för oss något äldre är att vi lär oss fort rent teoretiskt, men praktiskt tar det längre tid. I december reser jag till USA för att se NCHA Futurityt i Fort Worth. Sedan ska jag träffa Lindy Burch och även rida för Leon Harrel, båda stora stjärnor inom cutting. Det ska bli spännande.

Lite larvig men ingen pusstomte

Hästarna har kommit in i Mickes liv för att stanna. Kanske är det framför allt Kelly som har påverkat Micke som person. För att vinna hennes förtroende har han fått jobba med sig själv och sin personlighet. Det är ju så med hästar att de kräver känslighet, varsamhet och tålamod. Om man inte förstår det kan man lika gärna ge upp.
– Jag har blivit mycket, med betoning på mycket, mer harmonisk, lugn och behärskad. Förut kunde jag gå i taket om någon till exempel sa fel saker. Jag kan fortfarande bli dum, men då är det mest verbalt, intygar han och tillägger hur bra han trivs med människorna på Okna Ranch och QL Training Center samt hur oerhört tacksam han är för all den hjälp han får av Göran.
Det blir dags för ytterligare ett pass i ridhuset. Micke sadlar på Kelly och leder ut henne på stallplan för att sitta upp. Det syns att han tycker om sin häst.
– Några av mina bästa stunder är när hon och jag verkligen fungerar tillsammans. Det är till och med en större kick än att mullra fram på en Harley. Jag har nog blivit lite larvig! Men till skillnad från många andra så är jag ingen pusstomte som fullständigt klemar bort min häst. Däremot får hon all den omvårdnad och omtanke hon behöver. Och gud nåde den som kröker ett hårstrå på min häst, säger Micke, utan att le.
Innan ekipaget försvinner in i ridhuset får han avslutningsvis frågan om han har någon livsfilosofi?
– Jag har gått livets skola, varje dag. Det enda jag kan säga är att jag vill vara en god människa. Men det är skitsvårt. Det är faktiskt svårare än Cutting!

I skrivande stund har Micke kommit hem, glad i hågen, från sin USA-resa där han genomförde allt som han hade planerat.

[/private]