Från Rolls Royce Till Hästuppfödning

I hjärtat av Vail Valley, några mil utanför småstaden Eagle i Colorado, går en grusväg som slingrar sig mellan branta bergskammar och en porlande bäck. Utmed vägen ligger tjusiga stall och timmerhus som de flesta bara kan drömma om. Grusvägen slutar till sist vid en vacker, privat dal, en pärla gömd för insyn från omvärlden, nästan 2500 m över havet. Här betar flockar av vackra paint- och palominohästar lugnt på de stora slätterna, omgivna av välhållna trästängsel och skogsklädda berg. Salt Creek Ranch är en drömranch som det knappast finns maken till.

Ett hingstliv

Det är en tidig tisdagsmorgon. Solen har just klättrat över bergskammen bakom ranchen och Peggy Brasington är redan på plats i stallet för att vänta på veterinären. Hon har två unga ston som hon tror är dräktiga, utan att det var meningen. Runt henne svansar fyra hundar i alla möjliga storlekar.

– Vi hade en incident här när årshingstarna kom lösa och hoppade in i hagen till de här två, berättar hon medan hon borstar det två år gamla röd- och vitfläckiga stoet Tahiti.

Utanför gnäggar ett annat sto, medan palominohingsten Hank Styled This gnäggar lågt till svar. Han lever det goda livet i en stor paddock tillsammans med fyra ston.

– Ja, det är härligt att vara hingst här på Salt Creek Ranch, säger Peggy och ler medan Hank Styled This kurtiserar det smäckra stoet efter konstens alla regler.

Byggde drömranchen

Historien om Salt Creek Ranch började för paret Brasington för över 15 år sedan. Mitch Brasington jobbade inom modeindustrin i Los Angeles, hade fem veteranbilar och mer pengar än han visste vad han skulle göra med. Peggy var en framgångsrik mäklare som körde Rolls Royce och levde ett liv i sus och dus. 1993 bestämde de sig för att flytta från jetset-livet i Kalifornien till den friska fjälluften i Colorado. Där fann de egendomen som skulle bli Salt Creek Ranch, och köpte över 40 hektar i det redan populära området. Sakta började de att bygga upp det som skulle bli en av områdets flottaste rancher, på en egendom där det varken fanns byggnader eller vägar.

– Vi började med att laga inhägnader och stängsel, bygga hus, vägar och dammar. Huset tog många år innan det stod klart. Från början konstruerade vi ett stall i anslutning till huset, men när vi såg hur lång tid det tog bestämde vi oss för att bygga ett stort ridhus med en lägenhet för tränaren och 40 boxar istället, för det gick fortare, berättar Peggy och lägger till att de inredde det ursprungliga stallet som en del av huset istället.

Fläckar och vackra hästar

Peggy, som ridit och varit intresserad av hästar sedan barndomen, visste att hon ville avla bra hästar, men inte vilken ras. Det var mannen, Mitch, som egentligen inte hade något särskilt intresse för hästsport när han mötte Peggy, som kom på idén att avla painthästar.

– Mitch hade jobbat med mode och design i ett antal år. Den amerikanska painthästen tilltalade hans estetiska öga eftersom det är en sådan ”flashig” ras. Därför föll valet på den rasen, berättar Peggy.

I början försökte de sig på en korsning av bra, ädla kapplöpningshästar med mer solida quarterhästar. De ville avla fram en bra brukshäst med anlag för roping, men de fann snart att en sådan korsning var mer varmblodig och energisk än de flesta ville ha.

Deras första hingst var en svartvit homozygot paint vid namn Pure Country Boy, som betäckte ungefär fjorton ston innan han fick testikelfel och dog. Deras nästa hingst, Sock Tari, var en world champion halter horse. De tränade upp hästen att bli en gedigen ropinghäst, men hingsten bröt ett bakben och fick avlivas. Trots den tuffa starten var paret likväl beslutsamma att inte ge upp.

– Vartefter lossnade det, vi fick ett par andra bra hingstar och fick tag i flera bra ston. Mitch började tävla med två av avelshingstarna, Redneck Music och Sugarbars McCue, och vann flera stora roping-tävlingar, bland annat under Denver National Stock Horse Show, berättar Peggy.

Efter något år med mycket tävlande och marknadsföring drog sig paret snabbt tillbaka från tävlingsvärlden och strålkastarljuset.

– Det blev alltför politiskt. Om du inte spelar korten rätt eller har de rätta förbindelserna, kan du inte vinna, säger hon.

Enkel och naturlig

Ranchen hyser varje år mellan 40 och 75 hästar, men de långa stallgångarna i ridhuskomplexet står tomma. Alla hästarna går ute i stora flockar, sommar som vinter. Bara hingstarna är uppstallade inomhus när de inte går ute med en stoflock.

– Det verkar som om hästarna trivs bättre ute, även om vintervädret kan bli ganska tufft häruppe. Ofta har vi dagar då det är – 30 grader eller kallare. Varje paddock har ligghall och vindskydd och vi har inte haft problem med kolik eller att hästarna drar på sig stora, fysiska skador, berättar Peggy.

Naturlig är också metoden som de svär vid när det gäller själva betäckningen. Hingsten släpps in i en stoflock på ett stort bete och lever tillsammans med flocken i lugn och ro, så länge som möjligt.

– Vi har försökt att kontrollera betäckningen genom att vi hanterar hingsten och stoet, men för oss är det för riskabelt. Risken att något ska gå galet eller att en av hästarna ska skada sig själv eller personerna som hanterar dem är långt större än om de får betäcka på naturligt vis. Dessutom är det mycket rimligare för oss än om vi skulle bedriva konstlad inseminering, och hingstarna lär sig att det inte bara går att betäcka innan stoet är redo, säger hon med ett leende.

En allsidig brukshäst

För ett par år sedan kom paret tillbaka till strålkastarljuset och har nu skiftat avelsriktning från rena ropinghästar till hästar avlade för grenen versatility ranch horse. De vill avla kvalitetspaint och -palomino quarterhästar som har en bra, allsidig och robust exteriör, är vackra och har ett bra temperament.

– Planen framöver med flera av avelshingstarna är att starta dem i versatility ranch horse-tävlingar. Dessutom vill vi fortsätta att visa fram allsidigheten och det goda temperamentet genom att låta dem delta i tävlingar som Extreme Cowboy Race, berättar hon.

Mitch och Daniel Harris från Whitewater i Colorado tränar majoriteten av hästarna från Salt Creek Ranch. Daniel Harris har tävlat två av deras avelshingstar, Hank Styled This och Maximum Dream i Extreme Cowboy Race, och vunnit den prestigefyllda tävlingen i Colorado  två år i rad med Hank Styled This. Detta ger bra reklam, men Mitch Brasington säger att det inte är idén om god marknadsföring som driver dem.

– Det viktigaste är att Daniel vann. Vi lät honom behålla alla pengarna. Han gör underverk  med våra hästar, konstaterar Mitch.

Hästslottet

Om du följer grusvägen förbi det stora ridhuset, mellan bruna stängsel och stora slätter med vackra hästflockar, närmar du dig paret Brasingtons prakthem, ett timmerslott som för enkelhetens skull går under namnet ”Horse Castle”. Med över 1000 kvadratmeter golvyta är huvudbyggnaden på gården mer än bara ett hus. Det är ett levande museum för den westerninspirerade och hästintresserade.

– Timret vi har använt kommer från döda trän i området, de var angripna av en speciell skalbagge som äter vuxna fjällfuror. Skalbaggarna dödar träden, men timret är fortfarande användbart för konstruktioner som husbygge, berättar Peggy.

Även interiört är allt handgjort lokalt, och Peggy vet inte hur många timmar hon har vandrat i antikaffärer och spännande möbelbutiker för att finna just det som skulle till för att ge hemmet den rätta prägeln av westernnostalgi, lyx och harmoni. Huset är mycket detaljrikt och bär prägel av en ranchinspirerad inredning med fullt fokus på häst och cowboys, några av Nordamerikas viktigaste historiska ikoner.

Doktor Jon

En stor, vit GMC pickup kommer körande. Ut hoppar veterinären och gode vännen Jon Cunning. Han ska kolla om de två ungstona är dräktiga.

Lyckligtvis är ingen skada skedd, och Dr. Cunning kan glatt berätta för Peggy att det inte är någon risk för något överraskningsföl. Han kan också berätta att han köpt en stor egendom i Kalifornien, bara några kilometer från vinterhemmet som Brasington just har köpt åt sig. De två grannegendomarna ligger i ett privat, stängt hästcommunity, med faciliteter långt utöver det vanliga. Men det kostar. Så mycket att Peggy helst inte vill tala om det. Ett vinterhem måste de ändå ha. När kylan sätter in och snön ligger djup reser paret Brasington som rastlösa flyttfåglar till sydligare trakter. Ranchen överlåter de till ranchmanagern Martin Ramorés.

– Nej, så trevligt, då blir vi grannar, utbrister Peggy till veterinären och lägger till att hon kommer att flytta flera av hästarna som är till salu till vinterhemmet i Kalifornien.

Liksom Peggy Brasington har nämligen kaliforniska hästkretsar pengar nog att köpa hästar av deras kaliber.

Samtidigt kastar solen sitt ljus över resten av dalen, och flockarna med brun- och vitfläckiga hästar betar fredligt på de gröna ängarna. Luften är skarp och en smula kylig. Bakom det stora ridhuset står hingsten Hank Styled This och låter solen värma upp hans guldfärgade päls. Han blickar förnöjt ut över sitt kungadöme och den lilla flocken med ston som betar lugn. Salt Creek Ranch, ett kungarike som är den stolta hingsten värdigt.

11.-16. Illustrasion / Extra.