Gösta. Del 1

 

 

Halleluja! Snart är det jul igen, men det visste ni redan! Det är svårt att missa med alla symboler som representerar den största av helgdagarna! Jullåtar spelas dygnet runt, hus är dekorerade i skimrande belysning, barnens ögon tindrar när man bara nämner julafton och de flesta börjar att se framemot en väl förtjänt ledighet efter en lång men trevlig höst.

När jag var barn hade vi inga direkta jultraditioner. Det mest kretsade kring arbete som var oändligt med den livsstilen vi hade. Vi var ranchägare och på en ranch var det alltid fodring av djur som gällde efter att paketen hade öppnats på juldagens morgon. Jag minns än idag hur vi, jag och mina föräldrar, lastade pickupflaket med hö och åkte ner till våra betesmarker som omfamnades av badlands kring den slingrande South Wichita River.

Med en yxa slog vi sönder is på vattendammarna så korna kunde dricka sen kallade vi in djuren som kom springande från cederträden där dom sökte skydd från vädret. Ja, det kan bli vinter i Texas också, men snö var ändå lite exotiskt i mina små ögon och det fanns aldrig något vackrare i mina ögon än att se ett par hundra djur äta sitt hö i en lång rad mellan snöflingorna medan snön lade sig som ett lätt vitt täcke över deras ryggar. I dom stunderna saknade jag inte några jultraditioner då jag gjorde det som gjorde mig lyckligaste då, att tillbringa tid med mina föräldrar i sällskap av djur och i ett vackert landskap.

Nu som vuxen i Sverige har traditionerna blivit en del av mitt liv vid den här årstiden och jag trivs lika mycket för att jag är fortfarande i sällskap av mina nära och kära. Det enda som tyngder hjärtat är att inte kunde träffa min mor på jul. Istället firar jag alltid med min frus familj där det alltid blir liiiiiite för mycket av det goda, jag kan tänka mig att i skrivandets stund att min svärmor står och förbereda något som ska ätas nästa vecka. Jul, för min del, nuförtiden handlar mest om barnens glädje, umgänge med familjen och att försöka undvika kolik samt fångkänningar i samband med all mat medan man häver i sig sammarin.

Eftersom jul närmar sig kommer jag inte att hinna skriva särskilt mycket men jag tänker inte överger er som följer min blogg helt, utan jag tänkte lägga ut några historier om en kompis till mig, en god vän som jag har känt i många år nu, en Blekingebo som jag kallar Gösta. Eftersom jag ska lägga ut några texter om just honom tyckte jag att en presentation skulle vara på sin plats.

Gösta heter egentligen något annat men för att skydda hans identitet så kallar jag honom just Gösta. Gösta är välmedveten om att jag skriver om honom, vilket jag har gjort i många år, och han har gett sitt godkännande att jag publicera texter om honom.

När jag först flyttade till Sverige kunde jag inte säga ett ord på svenska, efter en vecka hade jag lärt mig några enkla ord och fraser som; hej, hejdå, tack, varsågod och jävla skit, ni vet de essentiella orden för att kunna klara sig i vardagen.

Förutom min fru hade jag inte några kompisar eller bekantar förutom min frus föräldrar, två människor som jag håller varmt om hjärtat än idag och ser som två av mina käraste vänner.

Min fru har varit hästintresserad hela sitt liv, om ni har läst mina tidigare inlägg så kan ni läsa mellan raderna och förstå att det är just hästar som har fört henne och jag samman. Som barn brukade min fru gå upp och sköta om en gammal mans hästar åt honom efter skolan och på helgerna, en man som hon fortsatte att vara goda vänner med i vuxen ålder, mannen hette Gösta. Gösta var också goda vänner med min svärföräldrar, vilket betydde att han dök ofta upp hemma hos dom på helgerna.

Gösta hade varit hästkarl med ardennrar och nordsvenskar men när jag äntligen fick träffa honom hade han inga stora hästar kvar utan en gedigen flock med shetlandsponnyer som han tog föl på.

Mina vardagar var minst sagt lite tråkiga den första tiden, jag hade väldigt lite att göra medan alla andra var på sina jobb. Mitt jobb blev att lära mig svenska så fort som möjligt så att jag kunde gå vidare med livet i Sverige.

På eftermiddagarna efter skolan och på helgerna hade jag i princip inget att göra, ingen hobby, arbete eller sysselsättning. I brist på annat började jag gå en kort promenad ett par hundra meter bort till just Gösta.

Göstas och min relation var minst sagt lite knepig i början då jag kunde knappt säga ett ord på svenska och han kunde inte säga ett smack på engelska, eller, jo han kunde säga I Understand, men han förstod inte ett skit av det man sa på engelska. Han kunde inte ens säga mitt namn rätt så jag har, sedan början, fått heta PATTSSON i hans värld! Men han och jag fick det till att fungera, jag hjälpte honom stängsla, mocka och kör in ponnyer. JA, jag, Jason Patterson har kört in shettisar!

Det blev mycket fingerpekande och teckenspråk i början mellan mig och Gösta men det gick trots allt.

En dag stod han i hagen när vi stängslade. Gösta kliade sig på huvudet bekymrad och började babbla något på svenska. Gösta gick med tro att jag skulle helt plötsligt en dag, över natten, kunna prata svenska, pang boom, han förstod inte att det är en process som skulle ta tid.

Han stod och sade något till mig, ett ord som jag uppfattade som ”hammare” , jag stod som ett fån då jag inte visste vad ”hammare” betydde.

Han sa det tyst i början om och om igen, hammare hammare, Pattsson hammare, men sen blev han mer högljudd och skrek HAMMARE!!!!!!!!!!

Gubbfan är helt från vettet, tänkte jag.

Till slut gick han i över hagen som om han letade efter något, böjde sig ner och plockade upp just en hammare sen kom han tillbaka, viftade hammaren i mitt ansikte, pekade på den och skrek HAMMARE!!!!!!!!

Jag förstod då att han letade efter en hammare som han hade tappat i gräset, och Gösta tyckte väl att det bästa sättet att lära mig svenska var att skrika ordet om och om igen sedan vifta med föremålet i ansikte på mig. Han gjorde detta upprepade gånger med klockan, då han kliade sig alltid i pannan sedan skrek KLOCKAN om och om igen tills jag var nästan döv, i desperation kavlade han upp ärmen på sin skjorta sen körde sin handled upp i nyllet på mig och pekade på mig sen skrek KLOCKAN!, vilket gjorde att, jag trodde att handled hette klockan den första månaden jag var här. Efter en tid förstod jag att han ville veta vad klockan var. Herregud.

Gösta är en öbo, på en ö i Karlskronas vackra skärgård där min fru växte upp. Att lära sig svenska därute, för min del, visade sig vara något av ett handikapp då dom har en särskild dialekt där ute, en dialekt som jag snabbt plockade upp.

På den ön existerar inte bokstaven Y utan det blir U , ett kort E blir I. I Göstas mun blir ETT till ITT, PEPPAR blir till PIPPA, FETT blir till FITT, FLYGA blir till FLUGA, och STAN blir till STAUN. Ja, då kan ni förstå hur jag hade det den första tiden, jag ska berätta sen om den gången Gösta skulle köpa rynkfria byxor, Pattsson, jag åkte in till staun och köpte RUNKFRIA BUXOR! Suck.

Under åren, efter att min svenska blev bättre och bättre, blev jag och Gösta jättegoda vänner. Vi var två helt olika individer med två olika modersmål och hade växt upp på varsin sida av atlanten men trots detta hade vi mängders med gemensamma intresse; Hästar, jordbruk och boskap.

Gösta är en s.k. original. Mannen utanför lagen med full pension. Han är en sån där människa som kan säga det mest olämpliga sakerna till vem som helst, var som helst och komma undan med det medan vi andra dödliga hade fått ett kok stryk. Han är en ungkarl med inget bankkort, ingen förståelse för modern teknologi, hygien, politiskt korrekthet och ingen som helst respekt för samhället som en helhet utan han gör som han vill, säger vad han vill, sen pissar och spottar snus där han känner för det. Fattar mig inte fel nu, han är inte kriminell, oartig eller otrevlig utan tvärtom en god människa med empati och gott hjärta men han är den han är, en väldigt speciell individ.

Att vi har gemensamma intresse har gjort att Gösta har varit med mig en hel del när jag har tävlat, ridit och jobbat med djuren här hemma. Vilket har resulterat i en hel del roliga historier som jag tänkte dela med er.

Dessa historier, som är i 3-5 delar, är ocensurerade och kanske kan uppfattas som lite stötande i vissa ögon, så jag vill varna känsliga läsare, jag ska se om jag hinner lägga ut första delen imorgon.

Jag önskar er en fin dag!