LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Häståkeriet CW, ett litet stall med stort utbud, mitt i centrala Stockholm. Följ Carina Westmans kamp från dröm till verklighet. Läs också om westernryttarinnan Eva Malmström, som sedan ett år tillbaka är verksam på Häståkeriet.
NR 4/2010
Text och foto: Lena Holmgren
Stockholm i mitt hjärta, aldrig förglömmer jag dig..”, Allsång på Skansens välkända signaturmelodi poppar upp i huvudet där jag färdas fram majestätiskt, i en praktfull vagn dragen av två vackra skimlar. Uppe på kuskbocken framför mig sitter tvenne stolta kuskar, klädda i frack och hög hatt. Solen strålar, grönskan spirar och fåglarna kvittrar, sköna maj har öppnat upp sin famn. Jag sitter bekvämt i stoppat lädersäte. Vagnen, en svart och röd landå av sent 1800-tal, var på sin tid ett lyxfordon för de mer välbärgade.
Trots en påtaglig vind känns luften skön och varm. Denna ljuvliga dag är suffletten nedfälld. I ett svagt uppförslut stegras hovtrampet och hästarna går över i galopp. Bakom oss, i tät följd, galopperar tre kontrasterande ekipage. Det är hästar med westernsadlar och ryttare i cowboymundering. Jag är på utflykt med Häståkeriet, verksamheten som har sitt stall mitt i centrala Stockholm.
Vår färd har utgått från Ladugårdsfältet bortom Östermalm och vidare in i parkområdet på Djurgården, stockholmarnas naturparadis med bland annat Djurgårdsbrunn, Rosendahl och Skansen. Vi passerar cafeér, restauranger, historiska omgivningar och magnifika kulturbyggnader. Vår karavan väcker uppmärksamhet överallt där den drar fram. Människor i alla åldrar stannar upp, vinkar och fotograferar. Man känner sig som en riktig celebritet. Där Djurgårdskanalen tar slut öppnar sig lilla Värtan med Blockhusudden, Nacka strand och Fjäderholmarna. Carina Westman, slår ut med armarna från sin plats på kuskbocken, ”Är det inte fantastiskt”. Jo, jag kan bara instämma. Att uppleva en av världens vackraste huvudstäder i passagerarsätet på en glänsande Landå är något i hästväg och kan varmt rekommenderas.
Ett stenkast från Stureplan
Häståkeriet ligger på Greve von Essens väg 63. Det rödmålade lilla stallet med tillhörande ridbana är nästan kamouflerat bland träden i svackan mellan den Kungliga borgen och intilliggande, kuperade hagar. Bortom några betande hästar reser sig det 155 meter höga Kaknästornet. Åt andra hållet gränsar anläggningen till Ladugårdsgärdets stora öppna ytor. Här är idylliskt och lantligt, ändå är det bara ett stenkast till Stureplans storstadspuls. Häståkeriet startade 2006 och verksamheten ägs av Carina Westman. Hon har varit intresserad av hästar i hela sitt liv, men aldrig gått i ridskola och inte haft några tävlingsambitioner.
– Nej, det var och är fortfarande den genuina samvaron med hästar och alla sysslor omkring dem som betyder mest. Som ung tjej hängde jag mycket i Huvudstastallet. Jag följde också med en kompis till hennes farfars stall. Han hade Stockholms sista bryggarhästar, ardennerna Oden och Modig. Om vi skötte om och ryktade dem ordentligt fick vi rida. Jag minns så väl våra härliga utflykter med långa ardennergalopper på det gamla militärfältet ”Pampas”. Samtidigt känns det som evigheter sedan. Idag står Modig uppstoppad på Pripps, säger Carina i förbifarten varefter hon lägger upp ett rungande skratt när hon ser min smått chockade min inför denna makabra information.
Hästhandlarknep
Carina är en målmedveten stockholmska med skinn på näsan. För den som råkar bli arbetslös i livets mitt är hon ett riktigt föredöme. Carina var 46 år när hon klev in på arbetsförmedlingen för att leta nytt jobb. Ett arbetslöshetsprojekt på temat ”miljöinformation” väckte den gamla drömmen om att bli bonde. Nu, drygt tio år senare har den före detta lärarinnan, med stor envishet och vassa armbågar, gjort verklighet av sin dröm. Ja, så nära hon kan komma i alla fall, tycker hon.
Efter den där dagen på arbetsförmedlingen inledde Carina ett ”starta eget” projekt. Hon kom i kontakt med en hästhandlare, den bra sorten. Han delade med sig av sina begivenheter, inte bara i konsten att köpa häst, utan också att köra häst. Av honom fick hon låna en nordsvensk. Med den åkte Carina runt, precis som Glassbilen, i Gustavsberg för att sälja kravgodkända grönsaker. Snart utvecklades verksamheten till att erbjuda människor turridning och körningar med häst och vagn. Under några år hyrde Carina ett stall på Ingarö, men när kontraktstiden gick ut fick hon inte förlängt. Hon blev tvungen att sälja samtliga hästar, utom två, nordsvenske Robin finns kvar än idag.
Fullständigt galen?
Så träffade Carina en engagerad människa som gav henne förslaget; Varför inte starta ett stall på Djurgården, ta kontakt med Djurgårdsförvaltningen och hör efter om inte det är möjligt.
– Jag tänkte, herregud, det kan man ju inte göra, de kommer tro att jag är fullständigt galen!
Men skam den som ger sig. Carina tog tjuren vid hornen och lade fram ett genomtänkt förslag som till slut resulterade i att hon fick ha hästarna vid en komposteringsanläggning, en bit härifrån. Där fanns endast ett par hagar, men efter lite tjat kunde hon sätta upp ett provisoriskt stall, i form av ett Jonseredstält med plåttak över. Hästaktiviteterna kunde fortsätta och på somrarna körde Carina nostalgiska och uppskattade turer med höskrinda på familjeparadiset Junibacken. Fast det visade sig att ha stall i tätbebyggt område var inte det lättaste.
– Myndigheterna ville snart ha bort mig. Men folket på Djurgården var av en annan uppfattning, de ville ha mig kvar. De skrev på långa namnlistor. Tidningar och Tv blev inblandade och politiker höll lokala möten. Det var en himla circus! Till slut sa Djurgårdsförvaltningen att det enda de kunde erbjuda mig var en gammal lada vid Kungliga borgen.
Carina nappade på förslaget men ladan var förstås tvungen att byggas om. Det tog fyra år av pappersvändning i myndigheternas korridorer innan hon fick byggnadslov. Djurgårdsförvaltningen ansvarade själva för bygget. Man utgick från arkitekt Arne Clevenstams ritningar och det gedigna och luftiga stallet stod klart ett år senare. Delar av inredningen, såsom galler och krubbor kommer från K1:s gamla stallar. Carina blev supernöjd!
– Det var en omvälvande resa men den var också värd varje ansträngning. När jag tänker tillbaka på alla engagerade medmänniskor blir jag ödmjuk. Jag tror stenhårt på att människor skickas ut till en, sedan är det ens ansvar att ta vara på dessa på bästa sätt.
Sagolika turer på säkra hästar
Lippizaner, araber, nordsvensk, ungerska halvblod, fjordingar, estländsk tori, frieser och shire, Häståkeriet har hästar av varierande ras och karaktär. Alla är trevliga och väl lämpade för sina uppgifter. De måste tåla såväl uppfällda paraplyer som stadsbussars tryckluftsbromsar.
– Vi har fjorton hästar sammanlagt, stallet har inte plats för fler. Men det är lagom, jag vill hålla det ganska litet och intimt. Atmosfären här ska vara lugn, mysig. Man ska känna sig välkommen när man kommer hit.
Hon berättar att det är många som anlitar Häståkeriets tjänster och att verksamheten har aktiviteter för alla som vill hitta på något tillsammans med häst. Här arrangeras allt ifrån bröllopskörningar till femkamper. För den som vill ge sig ut på turridning finns sagolika möjligheter, både för nybörjaren och för den mer erfarne.
– Vi kan erbjuda inte mindre än fyra mils ridning på undersköna, varierande natur– och stadsnära stigar. Det har varit folk hos oss som ridit i Sydafrika och Hyde Park, de tycker det här överträffar allt. För en tid sedan startade vi även gryningsritter. Då träffas man klockan sex på morgonen och rider Strandvägen och Kungsgatan, förbi slottet på Riddarholmen och vidare ut på Skeppsholmen, helt underbart och nästan bilfritt.
SÄPO i vagnarna
Vill man inte upp i sadeln är häst och vagn ett bra alternativ. Häståkeriet har flera vagnstyper att välja mellan; Kalesch, Landaulette, Landå, Paradvagn, Victoriavagn, Wurst, släde och faktiskt även en likvagn med små gardinförsedda fönster.
– Vid ett tillfälle fick vi en förfrågan från en nystartad begravningsbyrå i stan. Men nä, jag struntade i det. Ska faktiskt sälja den där vagnen. Känns inte så roligt, jag vill ha roligt, ler Carina med hela ansiktet.
Att färdas ut på Djurgården, världens enda nationalstadspark, med häst och vagn är populärt, inte bara för vanligt folk. Massor av kändisar har varit här och åkt.
– För en tid sedan hade vi också en hög politiker från USA på besök. Han och hans familj åkte i en vagn, SÄPO åkte i två andra, det var spännande. De blev så nöjda att de gav 3000 kronor i dricks, avslöjar Carina.
Medan vi sitter och pratar passerar ett antal människor på den gångväg som går mellan stallet och en mindre rasthage. Några joggar, andra promenerar, med eller utan hund. Ibland slår någon sig ner på en bänk vid stallgaveln, för att vila en stund, njuta i solen eller bara titta på hästarna.
– Det är så häftigt här, man möter så många olika människor, i alla åldrar. De flesta är väldigt positiva och ställer frågor om vår verksamhet, säger Carina.
Hon får svårt att hålla ordning på mungiporna när hon berättar om den gång då ett nyfiket litet barn hade stannat vid staketet för att studera en häst när den drack vatten ur ett badkar. – Hur gör hästar när de dricker, frågade barnet -, Jo, de liksom suger upp vattnet, svarade Carina så pedagogiskt hon kunde, varpå barnet ställde nästa fråga, – Ja, ja men hur fyller de på karet då?
Westernridning med Eva
Under hela vinterhalvåret hålls traditionella ridlektioner på Häståkeriet. Dessa lektioner ansvarar Emily Bystedt för. Hon håller även i de flesta körningsuppdragen. Marie Holm och Carina Nyström sköter marktjänsten och leder turridningar. Det senaste tillskottet i verksamheten är Eva Malmström. I och med hennes ankomst har westernridning blivit en naturlig del i programmet. Eva är välkänd inom westernkretsar med sitt företag Cowboy Dreams och sin westerninriktade verksamhet några mil söder om Stockholm.
– För drygt ett år sedan avvecklade jag verksamheten i Söderby, kände att jag hade fått nog. Det kostade mer än det smakade och jag ville göra något annat. Det gick tre månader, sedan fick jag abstinensbesvär, saknade hästarna något förfärligt. Det var ju faktiskt resursslöseri att bara lägga av med något jag hade hållit på med i fyrtio år. Så jag ringde Carina, vi känner varandra sedan tidigare, och undrade om hon kunde tänka sig att ta med westernridning i Häståkeriets utbud. Vi träffades en torsdag för att diskutera, Carina var med på noterna. Redan kommande måndag drog vi igång planerna.
Eva tycker den här lösningen är perfekt. Nu får hon rida och utbilda, men slipper allt det andra arbetet. Hon har fem fasta lektioner i veckan. Varannan helg är det kurser och privatlektioner. Under Carinas påtryckningar har Eva även startat en tornerspelsgrupp, vilken blivit mycket populär.
När det ska arrangeras större westernevenemang är hon också en sammanhållande länk mellan klubben Stockholms westernryttare och Häståkeriet. Om bara några dagar är det åter dags för Westernridningens dag.
– Förra året blev den riktigt lyckad. Det är roligt och en eloge till Häståkeriet som lånar ut sina hästar och som låter oss vara här med klubbens verksamhet, säger Eva varefter hon skyndar iväg för att hålla torsdagskvällens första lektion. Sex elever är ivriga att komma upp i westernsadeln.
Förlängt kontrakt
Stockholmare, turister och andra långväga gäster är mer än nöjda med Häståkeriets verksamhet. Företaget är ständigt anlitat och har långa köer till såväl traditionella ridlektioner som westerniriktade sådana. Kanske inte så konstigt att Carina Westman alldeles nyligen har fått sitt arrendekontrakt förlängt i ytterligare fem år.
För mer info: www.hastakeriet.se
