Hästars vätskebalansreglering

En sammanfattning av leg. veterinären Sara Bymans avhandling

LR 8/2008
Text: Sara Nyman

[private]

För att hästar skall må bra och kunna arbeta är det nödvändigt att de inte lider av vätskebrist.
För att se till att hästens vätskebalans bibehålls är det viktigt att känna till vad som påverkar hästens vattenintag och vätskeförluster. När hästarna i en vetenskaplig studie  vid SLU i Uppsala fick välja mellan att dricka ur en automatisk vattenkopp (flöde 8 liter/minut) eller ur en hink föredrog alla att dricka ur hinken.

Bakgrund

Hästen är ett flockdjur som är anpassat till att äta 14-17 timmar per dygn. Den frilevande hästen äter ett foder (ffa betesgräs) som innehåller upp till 80% vatten. Hur ofta den uppsöker en vattenkälla beror såväl på avståndet till denna som omgivningstemperaturen. Ston som ger di söker oftare upp vatten och kan ibland initiera hela flockens förflyttning. Hästar kan ströva över stora områden för att söka betesplatser, tillgång på vatten och skydd för väder och vind. Eftersom hästen är ett bytesdjur har den utvecklat mycket goda fysiska förutsättningar för att, under någon eller några minuters tid, snabbt kunna fly från hotande rovdjur. Tillvaron för den uppstallade hästen skiljer sig till stora delar från dess vilda anfaders. De flesta svenska hästar hålls uppstallade, åtminstone under vinterhalvåret, och utfodras med en begränsad mängd foder 2-4 gånger per dygn. Fodret, ofta i form av hö och havre, innehåller bara 15% vatten och för dessa hästar är dricksvattnet den absolut viktigaste vattenkällan. Vi vattnar våra uppstallade hästar på olika sätt. Många svenska stallar är idag utrustade med automatiska vattenkoppar, men vattning med hink eller ur gemensamma kar förekommer också. Förutom de ovannämnda skillnaderna mellan uppstallade och frilevande hästar, tillkommer det faktum att många hästar utför mer eller mindre krävande fysiska prestationer eftersom de används i olika typer av tävlingsverksamhet. Hästens främsta sätt att göra sig av med den överskottsvärme som bildas vid muskelarbete är genom att svettas. För att tävla krävs regelbunden träning detta innebär att de dagliga förlusterna av kroppsvätska ökar betydligt.

Vätskebalans och dess reglering

Eftersom vatten deltar i så gott som alla livsnödvändiga processer regleras mängden kroppsvatten inom snäva gränser hos såväl hästar som människor. Vätska förloras ständigt från kroppen via urin, träck och avdunstning från kroppsytan och andningsvägarna. Kroppen känner av redan mycket små förändringar i blodets salthalt, vilket vid en ökning leder till minskade vätskeförluster via urinen och till en stimulering av törst. Vid större vätskeförluster minskar även blodets volym vilket ytterligare bidrar till att minska urinvolymen och ökar törsten. Vid ett överskott av vätska i kroppen sker det omvända, blodets salthalt minskar och vätskeöverskottet utsöndras via urinen. Vi människor utsöndrar en svett med en lägre salthalt än blodet vilket gör att blodets salthalt stiger när vi svettas och vår törst stimuleras. Hästens svett däremot, har samma eller högre salthalt än blodet vilket gör att blodets salthalt inte påverkas nämvärt av att svettas. Detta har ansetts som en trolig förklaring till att hästar inte alltid dricker under och efter arbete som medför stora svettförluster, till exempel vid de alltmer populära distansritterna (25-160 km per dag). Hästen förlorar även elektrolyter (lösta salter) när den svettas, framförallt natrium, klorid och kalium. Hästens foder innehåller mycket kalium medan fodrets natriuminnehåll är lågt. Natrium och klorid (koksalt) måste därför ges i form av tillskott. Det har i ett tidigare avhandlingsarbete från Institutionen för Djurfysiologi, SLU, visat sig att det frivilliga intaget från en saltsten ofta inte ens täcker underhållsbehovet av salt utan måste tillsättas på annat vis, till exempel i fodret (Anna Jansson 1999).
Av resonemanget ovan framgår att blodets salthalt (framförallt natrium) är mycket viktig för att rätt kunna reglera kroppens vätskeinnehåll. Natrium är även viktigt för fördelningen av vattnet inom kroppen och brist på natrium leder till att blodets volym minskar.

Vilka faktorer påverkar hästars vattenintag?

I djurskyddslagen står det att djur skall vattnas minst två gånger per dag med tillägget ”att de bör ha fri tillgång till vatten”. I litteraturen anges ofta riktvärden för hästars vattenintag. Det bör poängteras att dessa skall ses som just riktvärden eftersom resultaten i Sara Nymans avhandling visar att hästars vattenintag kan variera mycket mellan individer, trots att de har samma yttre förutsättningar (stalltemperatur, foderstat m.m.). Av de studerade faktorerna visade sig vattenkällan vara den enskilt viktigaste faktorn för hur mycket hästarna drack. När hästarna fick välja mellan att dricka ur en hink eller ur en automatisk vattenkopp (flöde 8 liter/ minut) föredrog alla att dricka ur hink. Bara två av sex hästar drack överhuvudtaget ur koppen. Hästarna drack också 40% mer per dag när de hinkvattnades än när de erbjöds vatten ur en självfyllande automatisk vattenkopp med ett minutflöde på 3 liter. Det finns säkert flera förklaringar till att hinkvattning föredrogs, till exempel att vattenytan och vattendjupet är större och vattnets lukt och smak kan förändras eftersom vattnet ”luftas” när man häller upp det i en hink. Den vilda hästen dricker mycket vatten under kort tid eftersom den vid vattenhålet är ett lätt byte för rovdjur. Att dricka ur en kopp med ett lågt minutflöde är inte förenligt med hästens naturliga drickbeteende. Dessutom påverkades hästarnas vätskebalans under den vecka som de drack ur flottörkoppen. En sådan vattenkälla måste anses som direkt olämplig för hästar.

Hur påverkar hästens vätskestatus dess fysiologiska svar på arbete?

I många handböcker om hästhållning förekommer goda råd om hur hästar bäst bör vattnas i förhållande till arbete. Tyvärr är råden ofta motstridiga och vetenskapliga data i detta område är få. För att studera detta i en experimentell miljö fick hästarna utföra två typer av arbetsprov på rullmatta, dels efter att 12 liter vatten givits med hjälp av en nässvalgssond och dels när de fått vara utan vatten i 24 timmar före arbetet. Försöket visade att både för mycket och för lite vatten förändrade hästens förutsättningar för att utföra fysiskt arbete. I en annan studie fick hästarna genomföra ett arbetsprov som motsvarade en tävlingsdag för en travhäst med ”värming”, boxvila och ”lopp”. Även detta försök utfördes på rullmatta och hästarna gjorde samma test i två omgivningstemperaturer, 20°C och 35°C, samt ytterligare en gång i 35°C efter att ha fått fysiologisk koksaltlösning via en nässvalgssond före arbetet. Svettförlusterna ökade helt naturligt när omgivningstemperaturen ökade från 20°C till 35°C. När hästarna fick koksaltlösningen före arbetet i 35°C minskade svettförlusterna jämfört med när ingen vätska givits. Dessutom var såväl halten mjölksyra i blodet som pulsen lägre hos hästarna i det senare fallet. Sammanfattningsvis visar båda dessa försök att vätskestatus har betydelse vid fysiskt arbete.

Kan man påverka hästars frivilliga vattenintag i samband med arbete?

Distansridning är en tävlingsform där man rider sträckor mellan 25 och 160 km per dag. Målet är att tillryggalägga sträckan på snabbast möjliga tid. En veterinär avgör, bland annat av puls och vätskestatus, om hästen är i tävlingsmässigt skick. De hästar som dricker för lite under ritten klarar inte en sådan besiktning och blir direkt utesluten ur tävlingen. För att öka vattenintaget ges ibland elektrolyter direkt i munnen på hästen. Effekten av detta har inte tidigare studerats under verklighetsnära förhållanden. I ett delarbete i Sara Nymans avhandling som utfördes i oktober månad 1995 studerades 13 distansrittshästar som utförde en kortare (62 km) distansritt i terräng. Hästarna var privatägda tävlingshästar med varierande rutin. Hästarna lottades till tre olika grupper. Varje häst fick antingen bara dricka vatten, gavs koksalt i munnen (3 doser om 30 gram) och fick dricka vatten eller erbjöds en saltlösning att dricka (9 g koksalt/liter vatten). De hästar som fick saltlösningen hade det högsta vätskeintaget och återhämtade sin kroppsvikt snabbast. Hästarna som fick saltpasta i munnen drack inte mer än de hästar som bara fick vatten, trots en högre salthalt i blodet. Dessutom fanns det tecken på att vätskefördelningen mellan blod och celler hade förändrats på ett ofördelaktigt sätt hos de hästar som fått saltpasta. Denna behandling kan därför inte rekommenderas. De hästar som drack vatten återhämtade sina kroppsviktsförluster långsammast. Detta tyder på att vatten utan salt sänker blodets salthalt vilket gör att kroppen uppfattat det intagna vattnet som ett överskott gör sig av med det via urinen.

Hur påverkar fysiskt arbete hästens vätskestatus och hur återställes denna bäst efter arbete?

När hästar arbetar beror vätskeförlusterna till ca 30% på avdunstning ifrån andningsvägarna (enbart vatten) och till resterande ca 70% på svettförluster (både vatten och salter). I ett delarbete mättes intag och förluster av vatten, natrium och kalium genom att samla all urin och träck samt mäta intag av foder och vatten under 5 dagars perioder. Hästarna utförde ett arbetsprov per vecka som innebar en vätskeförlust på ca 12 liter. De fick dagligen 38 g koksalt i fodret vilket var beräknat att täcka deras dagliga underhållsbehov och veckans svettförlust. Under arbetsdygnet halverade hästarna nästan sin urinmängd och ökade vattenintaget något. Detta räckte dock inte helt för att återställa vattenbalansen utan den reglerades över flera dagar. Natriumhalten i urinen var mycket låg under arbetsdygnet och dygnet därefter och det saltsparande hormonet aldosteron var aktiverat. När samma hästar före arbetet gavs en mängd koksaltlösning som motsvarade vätskeförlusterna återställde de sin vätskebalans redan under arbetsdygnet. Detta visar att för hästar som skall utföra upprepade prestationer, som till exempel en tre dagars fälttävlan, är samtidig tillförsel av koksalt och vatten viktig.

Sammanfattningsvis:

För hästens välbefinnande och förmåga att utföra arbete är det viktigt att i största möjliga mån bibehålla en normal vätskebalans. Två viktiga faktorer att tänka på är val av vattenkälla och att i samband med arbete samtidigt ersätta både vatten- och saltförluster.

Källa: Svensk populärvetenskaplig sammanfattning av Leg. vet. VMD Sara Nymans avhandling.[/private]