Hästen och den nordamerikanska indianen (del 2)

LR 2/2008
Text: Lars-Göran Söderberg  Bild: istockphoto.com

[private]

Indianerna började rida som barn, och som vuxna tillbringade männen den största delen av sin tid på hästryggen. Givetvis blev de oerhört skickliga ryttare, där ett av konststyckena innebar att krigaren i full galopp gled ner efter ena sidan på hästen, för att hängande under halsen avlossa sina skott eller pilar och samtidigt vara skyddad mot fienden. För att klara detta höll de sig fast med ena hälen på hästryggen och ena armen trädd genom ett flätat rep av tagel, vars ändar var fastbundna i manen. På så sätt frigjordes båda händerna, vilket ju var en nödvändighet.

Häststölder

Öppet krig mellan stammarna tillhörde nu inte vanligheterna utan fientligheter tog sig oftare uttryck i häststölder och samlandet av ”coup”. För en indian som ville vinna ära på slagfältet var det primära målet nämligen inte att dräpa sin motståndare utan tvärtom försöka komma så nära som möjligt, för att kunna vidröra honom med handen eller med en så kallad coupsticka och sedan ta sig levande därifrån. I detta fyllde hästen en viktig funktion, då den snabbt kunde ta ryttaren fram till fienden och tillbaka igen i säkerhet.
När indianerna senare ställdes inför skjutvapen blev hela företaget med att visa sitt mod på det här sättet mycket riskabelt och ledde till en hel del dödsfall, som man kan tycka, alldeles i onödan.

Vacker utrustning

Traditionen att smycka och måla hästarna på olika sätt var utbredd bland de flesta beridna indianfolk, en närmast naturlig utveckling ifrån vanan att pryda sig själva och sina bostäder. Hästens utrustning var mestadels vackert utformad, männens sadlar i form av en flat dyna dekorerades med pärlor och piggsvinstaggar i hörnen medan kvinnornas – också de dekorerade – så småningom utformades efter modell av den gamla packsadeln, bestående av en trästomme överdragen med råläder och med upphöjd fram och bakdel, i mångt och mycket likt en traditionell westernsadel. Att som de vitas kvinnor sitta i en europeisk damsadel, var alldeles för obekvämt för en indiankvinna.
Betslet, huvudlaget och gehänget som gick ner i hästens panna, bestod av utsmyckat råläder, liksom de flätade tyglarna och stigbyglarna av trä, som böjts under uppvärmning, klätts med läder och sedan prytts som ovan med pärlor, piggsvinstaggar och snäckskal. I de fall svansremmar, kragar och halsringar förekom, var också de konstfullt utformade. Just halsringarna gick tillbaka till shoshonernas sed att hänga de finaste de ägde på hästens bröst. Shoshonerna var också ett av de folk som i stor utsträckning ägnade sig åt att tillverka hästutrustning, sadlar, betsel, sadelgjordar, piskor, rep, varor som sedan nyttjades i byteshandeln med de andra stammarna i platåområdet. Prärieindianernas utrustning var i det sammanhanget förebilden, som i sin tur kan spåras tillbaka till de spanska pionjärerna.

Målade hästar

Målningarna på hästen kunde ha olika innebörd, vissa tecken symboliserade skyddsandar av olika slag, andra visade på ryttarens snabbhet och mod, eller så kunde de berätta hans livs historia, vilka strider han varit med om och kanske skador han fått. Hästarna var ibland så målade med röda, blå och gula ockrafärger över hela kroppen att den verkliga färgen knappt gick att skönja. Bland Nez perce-indianerna stod vita hästar högst i kurs på grund av att de målade tecknen syntes bäst på dem. Effektfullt och vanligt förekommande var att även färga manen svart och svansen röd innan den knöts upp.
George Catlin berättar om hur både häst och ryttare gjordes fina med fjäderprydnader och annan utstyrsel inför de många krigslekar som förekom hos mandanerna. Men också hästkapplöpningar tillhörde ett kärt nöje och var något av en höjdpunkt. I en av dessa, där ungdomar skulle tävla mot varandra, anmälde han vid ett tillfälle sig själv, för att till sin förskräckelse upptäcka att de skulle rida utan sadel och vara nakna! En slående likhet med de antika grekerna, som ju genomförde sina friidrottstävlingar utan kläder. Dock tog han seden dit han kom och tävlade på samma villkor som de andra.

Dragdjur

De hästar som inte dög till buffeljakt, som stridshästar eller som började bli gamla, övergick till att bli pack- och dragdjur. Den ”travois” som släpade efter hästen var en sorts släde tillverkad av två slanor med ett utspänt skinn emellan sig. Där kunde gamla och sjuka ligga under färderna eller så lastades de med ”parfleches”, skinnsäckar som innehöll mat och kläder. Likaså förvarades vattnet i säckar, och glöden ifrån tidigare lägereldar lades i buffelhorn och packades noga. Att behöva göra en helt ny eld betydde otur.
Den mängd föremål som hörde ihop med hästen eller tillverkades av dess hår, var omfattande. Nämnas kan exempelvis de broderade barnvaggorna som hängdes i sadelknappen, ridpiskorna med träskaft, borstarna av hästhår som användes vid bastubad och allehanda skjortor och byxor som prytts med tofsar av håret. Prärieindianerna spred vidare vanan att placera kammar av hästhår i kombination med piggsvinstaggar på huvudet, så att de stod rakt upp.

Flera namn

Hästens betydelse för indianerna speglas inte minst i de namn många bar med anknytning till sina fyrbenta trotjänare. En indian hade vanligtvis flera namn under livstiden, åtminstone ett ungdomsnamn och ett vuxennamn, vilka alltid valdes med omsorg. De pekade på någon egenskap bäraren besatt, på ett karaktärsdrag eller en defekt, eller på något han eller hon utmärkt sig för. Det är därför ingen slump att namn som Crazy Horse, Spottet Tail eller Old Man Afraid Of His Horse förekom.
Att indianerna som alla vi andra var barn i början, visar ett exempel ifrån chanaganerna i nordöstra USA. Inför deras första möte med hästen var de så rädda att ramla av, att de prövade att rida med en lång käpp i varje hand som stöd, ungefär som om de skulle ut och promenera. Oavsett sådana skrattretande försök måste det ändå konstateras att de indianstammar som införde hästen i sin kultur och på förhållandevis kort tid ställde om sin livsföring, blev utomordentligt skickliga i konsten att hantera dessa djur.

[/private]