Hemma hos familjen Langels

Rancharbete, cutting, cowhorse eller trav? Varför välja? I familjen Langels värld ryms allt och hela familjen är engagerad i allt som rör hästar. Martin Langels är även drivande inom cuttingföreningen och du har säkert sett hans tävlings- och ranchreportage i LuckyRider.

TEXT OCH FOTO: ÅSA WIKBERG

Även om den mångsidige Martin numera fokuserar på rancharbete och cutting, visste du kanske inte att hans rötter finns inom travsporten?

Vice ordförande i NCHA Scandinavia

I ett hus på en kulle utanför Malmköping har Martin Langels med familj hittat sitt hem. Du som är flitig LuckyRiderläsare har träffat Martin tidigare, då som skribent och fotograf. Han är också engagerad inom cuttingen i Sverige som vice ordförande i NCHA Scandinavia.

Till vardags hittar man dock Martin på någon av Sveriges alla travbanor. Travet har haft en stor plats i familjens liv, både privat och yrkesmässigt. Martins företag ALN finns med och fotar vid de flesta stora travtävlingar. Hustrun Anneli har arbetat många år som hästskötare hos Stig H Johansson, en av travsportens giganter. Numera är hon speciallärare på en lantbruksskola.

När LuckyRider kommer på besök är nästan alla hemma. Hustrun Anneli, döttrarna Ida och Olivia, hästar, hund och katt. Sonen Benjamin är utflugen.

Fifilina kvar

Vi bänkar oss vid köksbordet och världens godaste cheesecake serveras. Det känns bullerbyaktigt med en genuin, varm, familjekänsla. Dottern Ida, 13 år berättar hur det är att växa upp i en hästfamilj.

– Jag har i princip ridit sedan jag föddes och fick min första ponny, Fifilina, när jag var tre år. Sedan dess har hästar varit det största intresset.

– Kommer du ihåg de fina glitterbandagen du virade in hela Fifilina i, påminner mamma Anneli.

– Hon fick syn på dem när vi var på en hästshop och ville absolut ha dem. De var svindyra och jag föreslog taktiskt att ”om du slutar med nappen så ska du få dem”. Nappen åkte och efter en vecka var jag tvungen att åka in och köpa dem till Ida.

– Jag håller på med både hoppning, dressyr och western, berättar Ida vidare. För några år sedan fick jag en större ponny som hade tröttnat lite på hoppning, men han blev halt från och till under flera år så vi fick ta bort honom i somras. Det var jobbigt, men jag fick vara med hela processen och det gjorde mig starkare, förklarar Ida klokt.

Nästa år tänker hon tävlingsdebutera i herd work om allt går enligt planerna och nu rider hon på en av pappas hästar.

– Vi har aldrig tränat för att tävla, men vi har ridit för att det är roligt och vi har puttat lite på kossorna hemma. Jag har inga andra kompisar här som håller på med western, berättar Ida, men jag har en kompis som jag tränar hoppning tillsammans med.

Hela familjen, utom storebror Benjamin, delar hästintresset. Även Olivia, 3 år, har sin egen lilla shettis att ta hand om. Det är Fifilina som fortfarande finns i familjen och nu är 13 år gammal.

Travet naturligt

Även mamma Anneli är uppväxt med häst på morföräldrarnas lantbruk, där också intresset för travsporten väcktes, då man bodde granne med en duktig travkusk.

– Man satt nere vid postlådan och väntade på att få se dem springa förbi. När jag var tolv år skramlade jag ihop till min första häst genom att sälja kakor. Det blev en fjording, berättar Anneli. Något år efter det blev hon med travhäst och sedan blev det trav för hela slanten i många år.

– När jag var 17 flyttade jag hemifrån, fick jobb hos Stig H Johansson och jobbade där i tretton år, berättar Anneli.

Parallellt så uppehöll sig Martin på Solvalla som fotograf. Han hade tidigt ett hästintresse och hamnade även haninom travet. Väl där tyckte han att det där med att fota travhästar såg kul ut och han blev sedermera fotograf på Solvalla. Trots att Anneli och Martin gick på samma travbana i tio år så stötte de, konstigt nog, aldrig på varandra.

– Men hon är ju ganska liten så hon syns inte så bra, skämtar Martin.

Först när de flera år senare hamnade i samma stall i Vallentuna korsades vägarna och de två hittade varandra.

Att det blev trav bägge föll för förklarar paret att det nog berodde till stor del på tillgängligheten och att det var lätt att komma in, man var välkommen och folk var tacksamma för att få hjälp.

– Man fick ansvar, man var uppskattad och man fick goda vänner. På något sätt är travet ett ställe där man umgås över alla gränser, hög som låg, berättar Martin och Anneli unisont.

–Travet är en allemanssport som spänner över alla klassgränser och åldersgränser, vilket gör att vi känner oss väldigt hemma där. Många inom western har precis som jag börjat med sitt varmblod eller kallblod och kastat lasso, förklarar Martin.

Läs mer i LuckyRider nr 1 2016

Prenumerera här och få Westernkalender och Vitaminbok på köpet!