Hemma hos Langels – Med fötterna i två världar

^{text: åsa wikberg foto: åsa wikberg/ martin langels}

Rancharbete, cutting, cowhorse eller trav? Varför välja? I familjen Langels värld ryms allt och hela familjen är engagerad i allt som rör hästar. Martin Langels är även drivande inom cuttingföreningen och du har säkert sett hans tävlings- och ranchreportage i LuckyRider.

Även om den mångsidige Martin numera fokuserar på rancharbete och cutting, visste du kanske inte att hans rötter finns inom travsporten?

Vice ordförande i NCHA Scandinavia

I ett hus på en kulle utanför Malmköping har Martin Langels med familj hittat sitt hem. Du som är flitig LuckyRiderläsare har träffat Martin tidigare, då som skribent och fotograf. Han är också engagerad inom cuttingen i Sverige som vice ordförande i NCHA Scandinavia.

Till vardags hittar man dock Martin på någon av Sveriges alla travbanor. Travet har haft en stor plats i familjens liv, både privat och yrkesmässigt. Martins företag ALN finns med och fotar vid de flesta stora travtävlingar. Hustrun Anneli har arbetat många år som hästskötare hos Stig H Johansson, en av travsportens giganter. Numera är hon speciallärare på en lantbruksskola.

När LuckyRider kommer på besök är nästan alla hemma. Hustrun Anneli, döttrarna Ida och Olivia, hästar, hund och katt. Sonen Benjamin är utflugen.

Fifilina kvar

Vi bänkar oss vid köksbordet och världens godaste cheesecake serveras. Det känns bullerbyaktigt med en genuin, varm, familjekänsla. Dottern Ida, 13 år berättar hur det är att växa upp i en hästfamilj.

–  Jag har i princip ridit sedan jag föddes och fick min första ponny, Fifilina, när jag var tre år. Sedan dess har hästar varit det största intresset.

– Kommer du ihåg de fina glitterbandagen du virade in hela Fifilina i, påminner mamma Anneli.

– Hon fick syn på dem när vi var på en hästshop och ville absolut ha dem. De var svindyra och jag föreslog taktiskt att ”om du slutar med nappen så ska du få dem”. Nappen åkte och efter en vecka var jag tvungen att åka in och köpa dem till Ida.

– Jag håller på med både hoppning, dressyr och western, berättar Ida vidare. För några år sedan fick jag en större ponny som hade tröttnat lite på hoppning, men han blev halt från och till under flera år så vi fick ta bort honom i somras. Det var jobbigt, men jag fick vara med hela processen och det gjorde mig starkare, förklarar Ida klokt.

Nästa år tänker hon tävlingsdebutera i herd work om allt går enligt planerna och nu rider hon på en av pappas hästar.

–  Vi har aldrig tränat för att tävla, men vi har ridit för att det är roligt och vi har puttat lite på kossorna hemma. Jag har inga andra kompisar här som håller på med western, berättar Ida, men jag har en kompis som jag tränar hoppning tillsammans med.

Hela familjen, utom storebror Benjamin, delar hästintresset. Även Olivia, 3 år, har sin egen lilla shettis att ta hand om. Det är Fifilina som fortfarande finns i familjen och nu är 13 år gammal.

Ida och Martin hos Todd i Idah. Ida rider Burt, Martin rider deras5 åriga hingst Gunnen Olena (CD Olena-Shirley Ima Gunner) som i år kommer hem från USA.

 

Travet naturligt

Även mamma Anneli är uppväxt med häst på morföräldrarnas lantbruk, där också intresset för travsporten väcktes, då man bodde granne med en duktig travkusk.

– Man satt nere vid postlådan och väntade på att få se dem springa förbi. När jag var tolv år skramlade jag ihop till min första häst genom att sälja kakor. Det blev en fjording, berättar Anneli. Något år efter det blev hon med travhäst och sedan blev det trav för hela slanten i många år.

–  När jag var 17 flyttade jag hemifrån, fick jobb hos Stig H Johansson och jobbade där i tretton år, berättar Anneli.

Parallellt så uppehöll sig Martin på Solvalla som fotograf. Han hade tidigt ett hästintresse och hamnade även haninom travet. Väl där tyckte han att det där med att fota travhästar såg kul ut och han blev sedermera fotograf på Solvalla. Trots att Anneli och Martin gick på samma travbana i tio år så stötte de, konstigt nog, aldrig på varandra.

– Men hon är ju ganska liten så hon syns inte så bra, skämtar Martin.

Först när de flera år senare hamnade i samma stall i Vallentuna korsades vägarna och de två hittade varandra.

Att det blev trav bägge föll för förklarar paret att det nog berodde till stor del på tillgängligheten och att det var lätt att komma in, man var välkommen och folk var tacksamma för att få hjälp.

– Man fick ansvar, man var uppskattad och man fick goda vänner. På något sätt är travet ett ställe där man umgås över alla gränser, hög som låg, berättar Martin och Anneli unisont.

–Travet är en allemanssport som spänner över alla klassgränser och åldersgränser, vilket gör att vi känner oss väldigt hemma där. Många inom western har precis som jag börjat med sitt varmblod eller kallblod och kastat lasso, förklarar Martin.

– Mitt första varmblod fick jag för fem kronor. Han var Annelis passhäst hos Stig H, men hästen blev skadad och kunde inte gå på travet. Efter att ha tränat upp honom och sedan ridit honom ett tag så tyckte vi att vi kanske skulle provköra honom ändå. Vi gjorde nåt snabbjobb och han gick riktigt bra, så vi startade honom på travet. Han sprang faktiskt in 50.000 kr, berättar Martin.

–  En hemlighet var att vi tog av honom framskorna och då funkade han. Det blev vinst vid första loppet. Det hade inte Stig H klarat på trettio starter, skämtar paret.

–  Det var lite kul när vi värmde upp på travet och han gick där i hackamore och westernutrustning, han stod lös på stallgången när vi gjorde i ordning, eftersom han var westerntränad, ler Martin vid minnet. Men helt klart så förbättrades hästens fysik av den varierade westernträningen, vilket gjorde att han kunde prestera även på travet.

Det var ett och annat ögonbryn som höjdes, kan man förstå.

–  En tjej i Norrtälje fick ta över honom sedan och fortsatte rida western på honom, han gick bort för något år sedan, då var han tjugo år, berättar Martin.

–  Vi har haft fler westerntränade travare, som blivit kanonridhästar, men även flera andra sorters hästar i familjen. Vi har inte låst oss vid något speciellt. De hästar vi haft som gått vidare till andra ägare, där har vi ett avtal med den nya ägaren så att vi har koll på vad som händer hästen.

Martin Langels och Kick The Cat 7 år (Wild Thing DNA-Spanish Sue Reed)

 

Kossor på gården

Då familjen även har kor och tillgång till ett litet ridhus, så har det kommit fler och fler förfrågningar från folk runtomkring att få komma till gården och träna med kor.

– Jag ser mig absolut inte som tränare, men det är fantastiskt roligt att få dela med sig av det lilla man kan, säger Martin blygsamt.

På väggen i sadelkammaren hänger mängder med bosaler och mecatetyglar, så många att jag måste fråga om det kanske är så att han gör dem själv.

– Ja, jag har gjort en hel del, berättar Martin och förevisar olika typer av hackamore, bosaler, huvudlag och tekniker.

Inte så konstigt kanske att en av de träningar Martin erbjudar handlar just om att rida med hackamore.

High school i USA

Men hur startade westernintresset hos Martin Langels? Ja, det började kanske redan som liten, men tog ordentlig fart 1985 när han åkte till USA för att gå ett år på high school.

–  Det var väl egentligen den tiden när jag höll på minst med hästar, man hade ju lite andra intressen i den åldern. Men morsan hade i ansökningspapperen skrivit att ”han vill jättegärna bo på en ranch”, vilket jag inte hade någon aning om.

–  Jag hamnade på en stor galoppranch i Murietta, ett litet samhälle mellan Los Angeles och San Diego. Inte så långt ifrån Temecula, som blivit något av ett cuttingmecca i Kalifornien. Då, för trettio år sedan, var det en riktig ranch, numera är det bara villaområden där.

Nittio procent av de som arbetade på ranchen var illegala mexikanare och kunde aldrig lämna ranchen för att till exempel åka och handla. Det vågade de inte av risk för att bli deporterade. Det gjorde att man hade mycket kontakt med ranchfolket för att hjälpa till med praktiska saker, berättar Martin.

–   Jag kommer speciellt ihåg en mexikansk gubbe, Charlie. Han hade hand om unghästträningen på ranchen som under högsäsong hade tusentalet hästar. Han gjorde stort intryck på mig och han var den första jag såg rida med hackamore och kasta lasso.

–  Kommer speciellt ihåg en gång när en stor flock unghästar kom lös och drog iväg. Gubben kastade sig i pickupen, gensköt dem, stannade och ropade WHOA! Alla tvärstannade, sedan var det bara att lotsa in dem i hagen.

–  Det jag ångrar mest från den perioden är att man inte sög i sig mer kunskap när man hade chansen, då var det mer beach och surfing i huvudet, beklagar sig Martin.

Detta har han dock tagit igen under årens lopp med många och långa resor till det stora landet i väster, något som du som LuckyRider-läsare fått ta del av. Martin har besökt flera av de mest traditionsrika rancherna i USA och delat med sig av sina upplevelser och sin kunskap i flertalet reportage. Och säkert inspirerat andra att förkovra sig inom livsstilen och sporten.

Boskapsrancher målet

Tidigare var det boskapsrancher som var målet för varje resa, i dag har jag snöat in lite mer på blodslinjer och tränare så nu är siktet oftast inställt på ställen där jag kan lära mig mer inom det, berättar Martin.

– Men de rancher som gjort störst intryck på mig är nog Pitch Fork Ranch i Texas och Wagonhound i Wyoming. De har en natur och ett landskap som gör mig som fotograf helt religiös. Wagonhound, som var uppbyggt av en rik datasnubbe, var ett otroligt ställe. Han hade köpt upp mark och byggt upp en stor verksamhet med yppersta fingertoppskänsla. Till hjälp hade han konservatorer från museeum som hjälpte till att få allt nybyggt att faktiskt se ut som det var från 1800-talet. Samtidigt hade man en modern avelsverksamhet där man producerar tävlingshästar för cowhorse och cutting med bästa blodslinjer, men även 3500–4000 kor och en farmavdelning. Alla var lika stolta över att jobba där. När det var dags för round up och branding slöt alla upp och hjälpte till.

–  Gästvänligheten är fantastisk i USA och jag har aldrig fått ett nej att komma dit med min kamera.

Du som kommer ihåg reportaget från Pitchfork Ranch kanske även kommer ihåg hur otroligt välklädda alla cowboys var i vita stärkta skjortor och wranglerjeans. Man undrar om de var så rena och snygga varje dag?

– Nej, skrattar Martin, de hade gjort sig så fina första dagen för att jag skulle komma och fota. Det hade nog att göra med att Bob Morehouse, som var ranchförman, han var även fotograf, så han hade nog stramat upp dem litegrann.

Cowhorse vs cutting

Vi talar lite om den gästvänlighet man möter när man reser på olika ställen i USA och att många kan uppfatta den som en påklistrad vänlighet. Hur upplever Martin det?

– De människor jag träffar är ju ofta ute på landet, där är det helt klart mer genuint och gästvänligt än om man är kring storstäder. Dessutom, när man är med på round up så kanske man rider tillsammans tolv timmar om dagen och man kommer helt klart närmare de man möter. Men visst är det så att när man rör sig i mer avels–  och tävlingsinriktade kretsar så kommer man inte de människorna lika nära. Det har nog att göra med att de har ett mer pressat schema att förhålla sig till, tror Martin.

– Men de är ju alltid artiga, korrekta och ofta hjälpsamma.

Vad är roligast?

Med lite bakgrundsinformation så vet jag att Martin har ett stort intresse i rancharbete och cowboytraditioner, men även i reined cowhorse och cutting. Var är det egentligen fokus ligger?

– Jag har ju ett grundmurat intresse för rancharbetet och det är nog det som ligger mig mest varmt om hjärtat också,. Men därifrån är ju steget inte långt till reined cowhorse och att få komma till rancher där man både arbetar med hästen och tränar den för tävling, som hos Todd Fitchi Idaho, är något extra. Hos Todd har vi i dagsläget även tre hästar i träning. Men sedan är jag extremt intresserad av avel och blodslinjer och då hamnar man direkt inom cuttingen som jag ser som ledande i kohästaveln.

– I princip så har den mesta cowhorseaveln alla cuttingblodslinjer. Där det skiljer är på individnivå. Om man besöker en hästauktion ser man att reined cowhorse-tränaren och cutting-tränaren tittar på olika individer. Reined cowhorse-tränaren vill ha en häst byggd i uppförsbacke med högre manke och lägre kors. Cuttingtränaren precis tvärtom. Cuttingtränaren vill ha en liten, smidig och explosiv häst. Cowhorsehästen vill man ha lite större och den måste vara fysiskt tuff för fenceworken.

–  Inom reined cowhorse har reiningdelen fått allt större betydelse, vilket man kan ha olika synpunkter på. Jag tror förklaringen är att allt fler reiningryttare sökt sig till cowhorse. Fördelarna med reiningtränarnas ökade inflytande och något positivt bland framför allt den yngre generationen tränare både inom cowhorse och cutting, är att de månar om en mer genomriden häst där det flyttas både bogar och bakdelar vilket skapar en klart mångsidigare och bättre tränad individ. Nackdelen, som jag ser det, är att sporten kommer allt längre från ranchhästen och rancharbetet. Man ser hästar som släpar nosen i marken och man tycker det är ”samling”. Inte att den lyfter bröst och bål, engagerar ryggen och blir mjuk i nacke och käke. Det gör mig lite orolig för framtiden.

Hur kan cuttingen växa i Sverige?

Cutting är ju inte en av de största westerngrenarna i Sverige, men hur ska man kunna få den att växa sig större? Martin tror han har svaret.

– Det som har varit roligt de senaste åren i cuttingsverige är att vi har fått en atmosfär där vi uppskattar varandra och där vi pushar varandra, hjälper varandra och drar åt samma håll. Alla är som en familj. När vi fått en positiv atmosfär och anda så får vi fler som vill och vågar prova på och komma fram.

– Folk kommer med sina trotjänare i herd worken och den har blivit mer och mer populär. Vi skulle kunna fylla en hel tävling bara med herd work. Nästa steg när man vill utvecklas är ju faktiskt att börja med cutting och man kanske köper en cuttingtränad häst och börjar tävla i de enklare limitedklasserna.

– Vi ska göra det så lätt som möjligt för folk att ta steget och bli cuttingryttare. Man vill ju inte möta tränarna i tävling det första man gör, säger Martin.

Avelnörd

Martin titulerar sig själv som avelnörd med ett stort intresse för blodslinjer. Men den första quarterhästen, en unghingst, fick han till skänks av Göran och Marianne Larsson på Untra Gård för cirka femton år sedan.

–  Vännerna Göran och Marianne var tidigt en källa till kunskap om framförallt avelsarbetet och vi har dem att tacka för mycket. Mina travhästar var ju bra, men de hade en del brister, speciellt när det gällde att stoppa och vända, ler Martin.

– Tyvärr trampade den unghingsten av sig halva hoven så vi fick ta bort den. Men nästa häst, även den från Untra, var Brady – epitetet av en ranchhäst. Honom kunde man sända genom en tegelmur utan att han skulle tveka.

–  Efter det fick jag mamman till den jag har idag, som vi betäckte med semin från Wagonhound Ranch. Sedan köpte jag en dräktig märr i USA som var Peppy San Badger-avlad. Hon fölade där, betäcktes om och så tog vi hem henne. Den sista jag fick var ett stoföl som var dubbelt avlad på Royal Blue Boon och dubbelt avlad på Smart Little Lena. Jag tänkte att det här stoet var perfekt att fortsätta avla med. Men det visade sig att två av tre hästar efter henne inte höll ihop.

–  Hårdaste kritikern på ditt avelsprogram måste vara du själv, när man ser att programmet inte fungerar så måste man göra något annat. Det är än viktigare när man har linjeavel. Tyvärr är det alldeles för få som tar det ansvaret, menar Martin.

– Nu börjar cuttingvärlden avla in sig i ett hörn där det är tre dominerande hingstlinjer – Peptoboonsmal, High Brow Cat och Dual Rey. Både Peptoboonsmall och Dual Rey är dessutom från Peppy San Badger. Så det måste komma lite mer outcrossblod nu. Som Woody Be Tuff som är en hingst som är fri ifrån det blodet.

–  Vad vi kommer att se mycket av de närmaste åren, förutspår Martin, är att det blir linjeavel på båda sidor från High Brow Cat. Det är jag väldigt skeptiskt till. Där får man Herdaproblematiken (en hudsjukdom som gör att hästens skinn blir väldigt skört, reds anm) i dubbel uppsättning. De främsta av High Brow Cats hingstavkommor dras med det genetiska arvet Herda, förklarar Martin.

–  Går man tillbaka till ranchhästarna har man alltid avlat så att det ska vara så sunt som möjligt och så bra temperament som möjligt, vi måste få tillbaka det tänket även i performanceaveln.

Hur kan westernsporten utvecklas?

Avslutningsvis skulle vi vilja få lite tips om hur westernsporten ska kunna fortsätta en positiv utveckling.

–  Vi har ju Westernsverige som samlar westernföreningarna, det är ett bra initiativ BARA om vi har fungerande individuella föreningar. För att Westernsverige ska fungera bra måste varje individuell förening och organisation i sig själv fungera innan vi kan få fullt utbyte.

–  Nu har vi haft ett arbete under flera år i cuttingföreningen där vi vänt trenden. Man måste får ett bra klimat i ALLA organisationer för att sporten ska kunna utvecklas och fungera. Det faller alltid tillbaka på individen i styrelsearbetet och i föreningarna. Vi får inte betalt för att engagera oss ideellt, men vi lägger tid, energi och pengar på att få föreningen att fungera och vi måste ha folk i styrelser som ser till helheten och till allas bästa. När man är vald av föreningens medlemmar att representera dem måste man göra det på bästa sätt. Det glömmer folk ibland bort, tror jag. Som förtroendevald ska jag göra det bästa för sporten och inte för någon enskild.

Med det lämnar vi familjen Langels i Malmköping och jag kan inte låta bli att undra om han inte tagit med sig en del av hjälpsamheten och vi-känslan både från sina många resor på rancher i USA, men också från travsverige. Kanske vi kan lära av varandra för att bli bättre.

Vem vet?