“hjärtat hör inte hemma i en satsning”

Hallå på Er!

Sommaren har en tendens att passera så fort och jag tycker redan att man börjar känna av den höga luften som hösten bjuder på. Kyliga kvällar. Jag är mer än halvvägs igenom min tävlingssäsong samtidigt som vi har välfyllda helger hela vägen fram till SMet som går vecka 41.

Jag har stått inför svåra val den här sommaren. Min fina welsh cob Kid hittade sig ett hem som kunde erbjuda mer tid än vad jag kunde. Jag fick sätta mig ner och ha ett utvecklingssamtal med mig själv. Vad vill jag? Vad vill mitt hjärta att jag satsar på? Osv. Jag föll hela tiden tillbaka på min dröm. Timed events. Jag vill vara ett namn att räkna med på egentränade och så småningom egenuppfödda quarterhästar. Så att sälja Kid, som jag velat ta upp dressyren på, var ett svårt val samtidigt som det kändes mest rätt. Det var många tankar som for runt och ångesten var uppenbar, tills den dagen vi träffade köparna. Det blev så lätt och så rätt. 

Jag vet av erfarenhet att en satsning kostar pengar, ju större satsning ju större summor. Tid är något som det inte finns tillräckligt av hur man än vänder och vrider på det. Man måste begränsa sig och inse att man inte är stark nog att bära hela jorden på två fingrar. För mig känner jag att två tävlingshästar och mina två små ponnyer är vad jag klarar av i dagsläget. Jag har under en period letat efter en till tävlingshäst och hittade i våras min arabkorsning Safir som är hur cool som helst. En riktigt bra häst. Vi startade en klass uppe på Sun City round up och han gav allt. Här stod jag nu med två fina tävlingshästar och mina två ponnyer, precis som jag ville ha det. I knappt en vecka… Nu kan jag presentera mitt nya framtidshopp Whambams Royal Boon aka “Boonie”. En quarterhingst på två år som min pappa egentligen skulle haft men som nu hamnat i mina händer. Boonie kom till oss som åring så jag känner honom väl och kunde inte motstå erbjudandet. 

Pappa har väl satt sig ner han också och insett att det är arbetshästarna som har greppet runt hans hjärta nu för tiden. Det han åstadkommer med sina stora vänner är helt otroligt och så länge min pappa är glad så är jag det också. Han har problem med en höft och som jag tidigare nämnt så gick hans tävlingsintresse för sporten i graven med Coco, vår gamla hingst. Timmarna är för få på hans dygn också för att kunna kombinera sina intressen. 

Så nu står jag här igen med tre helt fantastiska tävlingsindivider/blivande tävlingsindivider och mina två ponnyer som hjärtat inte förmår sig att sälja. Jag kommer få jobba hårt över hösten och vintern men vad gör man inte för sina hästar. Jag har precis tagit hem Boonie för att börja jobba honom och hans psyke är helt fantastiskt. Jag hoppas kunna klara av att hålla honom som hingst. Han har redan tagit mitt hjärta med storm och kommer förhoppningsvis fylla vår familj med glädje tills hans sista andetag.

Jag önskar att jag klarar av att ro runt det här lasset nu. Jag önskar att en satsning inte krävde så mycket tankar med hjärnan utan att det var okej att tänka med hjärtat. Men det kan man inte till 100%, då blir man begränsad har jag hört. Hade mitt hjärta fått bestämma så hade jag nog stått med ett 20-tal hästar. Nu har jag sparat godbitarna som kan ta mig framåt. Jag älskar dem oändligt och banden mellan oss växer för var dag. Jag tror det handlar mycket om att granska vad man kan erbjuda, finns det någon som har ett bättre erbjudande så får man nog släppa på garden lite. Man måste kunna erbjuda sina tävlingshästar det bästa, har man inte råd så får man dra ner på antal. Det är min mening. Tävlingshästar kostar. När mina “keepers” ställs av från banan så kommer de att få ett härligt pensionärsliv hemma. Vissa förmår man sig bara inte att bli av med. Mitt hjärta kommer alltid få ha en liten plats i spelet.

Följ mitt liv mer uppdaterat på instagram rosieellinor