hjärtat hör inte hemma i en satsning

Ni vet känslan när man ska dumpa någon? Inte för att man slutat älska honom, utan på grund av att man inte kan ge mer. Vi kommer växa ifrån varandra, vi kommer inte kunna ge vad den andra vill ha. Hjärtat värker, jag har inga tårar kvar. Hur ska jag förklara? Jag tror han vet. Mina ögon kan knappt se in i den rogivande blicken mer. Jag som trodde på ett “för alltid”. Jag har svikit honom.

Det är precis så här det känns. Jag ska vinka av en kär vän. En helt fantastisk sådan, min Safir.

Att försöka ta sig så högt som möjligt i sin sport kräver uppoffringar. Till största delen av tiden lever man på något slags lyckorus av tacksamhet. Men så kommer de här outhärdiga besluten sakta krypande på en. Det känns som man sitter fast i en bil som sakta sjunker till botten i en sjö. Vattnet stiger och det är dags att göra slag i saken. Det blir ohållbart att sitta kvar. 

Jag har hört från många stora förebilder att; ska man satsa så måste man tänka med hjärnan, inte med hjärtat. Hjärtat är min hjärna när vi kommer till djur, hur kan man ändra på det? Jag gissar att jag har gjort det nu. Hjärtat skriker nej medan hjärnan talar om att det är dags nu. Tiden är inne för att sopa egot under mattan och lämna över den här fantastiska hästen till någon annan.

Att leva tävlingslivet som jag gör kostar extremt mycket pengar. Det är utrustning, startavgifter, träningar, camping, resor och ledighet från jobb för att bara nämna några utgifter. Att då dubbla detta blir minst dubbelt så dyrt och har man då en tredje häst så springer pengarna iväg innan du ens fått in dem på kontot.

Det handlar inte bara om ekonomin. Utan den största aspekten är faktiskt samvetet och tiden. Att kanske inte hinna med att verkligen lägga fokus och tid på den träning man verkligen har tillgång till. Det blir mer att; jag har nu 40 minuter på mig att rida för att hinna nästa häst. Det känns inte rättvisst och jag tappar gnistan och nöjet. Jag får svårt att ge 110% av min närvaro.

Min tanke har länge varit att ha två tävlingshästar. Av en slump blev de tre, vilket är övermäktigt för mig just nu. Så hur väljer man?

Det är nu jag inte får göra tankarna komplicerade. Det är nu jag måste tänka som den satsande tävlingsryttaren. Vem har minst potential att lyfta just mig framåt i den satsningen jag sysslar med? Tre suveräna hästar, det är ungefär som att välja två av sina tre bästa prylar att ha med till en öde ö. Det handlar inte om vad man vill ha, utan vad man inte kan leva utan.

Vissa hästar säljer man aldrig. Att få en riktigt bra relation är något man måste jobba på. Det är något man bygger upp under flera år. Det blir hästen man nekar mångmiljonbelopp för, just på grund av att i ens egna ögon är just den hästen aldrig säljbar för alla pengar i världen. Det blir aldrig ett val man behöver fundera över. Det är uteslutet i samma veva som frågan ställs.

Men så står den där vackra hästen med god potential som ska mäta sig med just de där hästarna nämnda ovan. Han som är lika snäll som dagen är lång. Han som ger glädje och självförtroende hos de flesta. Han som går att tända upp den där vinnarskallen hos. Han som springer genom eld om du ber honom. Visst låter det perfekt? Han är perfekt. Han är perfekt för den ungdom som kommer pussa honom god natt i fortsättningen. Han kommer bli den där hästen som de övriga ungdomsryttarna kommer ha respekt för om korten sköts rätt. För det är den tron man måste ha när man lämnar över grimskaftet en sista gång. Han kommer få stråla som den stjärna han är. Han kommer få tiden, det kommer mina resterande få igen också.

Hur tungt det än känns så kan man inte låta bli att dra på smilbanden när hans nya ryttare slänger sig runt halsen på honom och uttrycker “jag älskar honom redan!”.

Instagram: rosieellinor