Horses, Sweden och den eviga jakten på lycka.

Komikern Jim Carry sa en gång bland det klokaste jag har hört, ”The decisions we make in the this moment are based on either love or fear. So many of us choose our path out of fear disguised as practicality. ”you can fail at what you don’t want, so you might as well take a chance on doing what you love.” “You will only ever have two choices, love or fear, choose love and don’t ever let fear turn you against your playful heart.”

Om du har hittat till den här bloggen så kan jag, utan att känna er, konstatera eller tro att du har eller har haft en eller flera hästar. Jag kan i alla fall konstatera att du och jag förmodligen delar intresset på något sätt. Hästar och hästintresset beskrivs ofta som en hobby eller livsstil som är osmart vad det gäller det ekonomiska.

”Varför öser du in pengar på ett djur som inte ger något tillbaks?” ”Det kostar bara!” ”Det är en dålig investering.” ”Dom äter pengar!” ”Det är opraktiskt!”

Jo, om man ska kolla bankutdrag och i plånböcker så kan man nog lugnt konstatera att hästar är oftast ingen vinstaffär. Jag har hållit på med hästar i över 30 år och är inte rik. Nej, det är inte praktiskt ur ett ekonomiskt perspektiv.

Som hästägare offrar man mycket; men man tjänare så mycket mer i det långa loppet. Man tar även på sig ansvaret att ta hand om en annan levande varelse. En person som köper en häst gör, som jag ser det, en investering i sig själv, för sin hälsa, för att ge sitt liv en större mening eller för att uppnå mål, lycka och uppfyllelse av drömmar. Nej det är inte ekonomiskt lönsamt med hästar, nej det är inte ”praktiskt”. Men när blev kärlek, intresse, drömmar och osjälviskhet oklokt?

Men om vi ska snacka om dumt, opraktiskt och korkad är jag affischpojken för själva begreppen om man frågar många andra, mitt liv ser ut som om jag har kastat tärningar med hela min framtid och existens i jakten på en bättre tillvaro.

Vad som man tycker är osmart, oklokt och opraktiskt handlar ofta om perspektiv för min del.

Perspektiv är ofta vad livet handlar om. Ens sätt att se vad som finns framför en och antingen uppskatta eller längta till något annat gör en glad och nöjd eller vilsen och olycklig.

Jag stämplades som idiot när jag lämnade Texas och stämplades också till en idiot till en viss del när jag kom fram till Sverige. En stor majoritet av mina vänner och bekantar är hästfolk, westernryttare som omfamnar westernlivstilen. ”Hur kunde du lämna Texas?” ”Varför utsätter man sig för nåt sånt?” ”Hur kunde du lämna en ranch bakom dig, en ranch som en dag blir din?” ”Hur kunde du flytta ifrån värmen till mörkret och kylan?”

Jag har fått dom frågorna säkert 1000 grr under de gångna åren och har aldrig riktigt svarat på ett helt ärligt sätt utan har alltid lyckats kringgå den som en skygg häst går runt en stubbe under en ridtur i skogen. Men för ärlighetens skull tänker jag svara på den frågan en gång för alla.

Wherever you go, there you are. Oavsett vart man befinner sig finns det för- och nackdelar. Oavsett hur kallt och mörkt Sverige är kan man hitta mycket värme och ljus här, i mitt fall fanns det framför mig i form av min fru som har varit min partner i livet nu i 18 år. Så vackert som det är i Texas, så fritt och så romantiskt som det verkar vara för en som inte bor där kan jag säga att de utmaningarna som en Svensk bonde måste kämpa emot finns på rancherna i Texas också. Det finns ingen skillnad egentligen förutom terrängen och arbetssättet. Visst, det är en fantastiskt fri och härlig livsstil men när dagen är slut är en ranch fortfarande ett företag, ett ekonomiskt åtagande som måste gå ihop för att man ska kunna överleva. Sen kom jag från en plats där det inte regna mer än ett fåtal tillfälle per år, regn krävs för att få saker och ting att växa. Det är en osäker bransch punkt och slut. Att vara en vanlig cowboy på heltid var aldrig något jag ville fortsätta med pga dåligt betalt och osäkra arbetsvillkor, det en dröm för många, men det var inget för mig.

Utan att utlämna alldeles för många personliga detaljer, ni får läsa mellan raderna, kan jag säga att bara för att en plats är vacker behöver inte det betyda att människorna där är lika behagliga i sina sätt, lika rena och lika oskyldiga som landskapet dom residerar i. Min familjesituation är en komplicerad sådan, familjekonflikter förstörde saker därborta som inte går att reparera.

Jag var en olycklig ung grabb, med ingen utbildning, bördor tyngre än vad jag borde ha fått bära, hade en pissig attityd och en kass syn på livet. Förhållanden var rätt för den perfekta stormen och för min del skulle livet förbli detsamma eller gå käpprätt åt pipan om jag hade fortsatt i mina spår. Som tur var landade en ängel i mitt spår vid precis rätt tillfälle, jag såg chansen att bli lycklig i Sverige med min tjej och tog chansen!! Jag levde i en emotionell misär där jag var, och gjorde något åt det! Jag har aldrig ångrat mig.

Visst, det som är mest ”praktiskt” är det som är ses som säkrast, jag hade förmodligen kunnat slippa en massa plågor genom åren med att göra det som var mest praktiskt, men som Garth Brooks sjunger, ”I could have missed the pain, but I would have had to miss the dance.” Kärlek övervinner det mesta, det är jag levande bevis på, jag är också levade bevis på att ”praktiskt” inte är alltid det bästa, om man törstig springer man mot vattnet, inte mot öknen.

Min frus familj bor i Karlskronas skärgård. Därute mellan Möcklö och ön Senoren finns det en hög bro som är ett par hundra meter bred. Jag har sett mycket, många fina utsikter, men i mina ögon finns det inget, inte ens idag, som har fått mig att häpna, att tappa andan och fått mig att undra om jag drömde som första gången jag korsade den bron.

Det var en sommardag 1998 när jag, på den bron, såg ett nästan bländade sken från eftermiddagssolen som la sig till ro över glittrande spegelblankt vatten som omfamnade öar täckt i grönska och berghällar. Det fanns mer träd än jag hade någonsin sett och en utsikt mot världsarvet Karskorna i horisonten. En fantasi, ett sagoland, ett paradis, en dröm, sånt som man bara läste om i barnböcker. Som ung texasbo trodde jag aldrig att jag skulle få se så mycket grönt, så mycket vatten och så mycket vackert i mitt liv. För många andra var det bara en förbindelse mellan en öjävel till en annan, men jag längtade efter att bo på ett sådant ställe.

I april år 2000 tittade jag ner från en United Airlines flyg med destination Chicago, en mellanlandning på väg till en plats som hette Kallinge som låg i en plats som kallades Blekinge i landet Sverige, en plats som jag bara hade besökt vid 2 korta tillfälle, en plats som jag hade köpt en enkelbiljett till.

Jag var inte på väg till en semesterort utan jag var på väg att vända upp och ner på mitt liv, det visste jag. Jag hade precis lämnat min mamma gråtande vid en gate på Dallas/Ft. Worth Airport, hon smekte min kind, sa att hon älskade mig och bad mig att ta hand om mig. Jag lovade henne, men visste att det fanns inget sätt att kunna behålla det löftet, då jag hade ingen aning vad jag gav mig i på. En stund senare såg jag på medan landet, den röda jorden, mesquiteträden och delstaten Texas som jag hade kallat hemma i 23 år försvann under mig. Jag gav mig ut i den stora världen med en skräckfylld klump i halsen, och ett stort leende på läpparna. Mitt livs äventyr och prövning som fortsätter än idag hade börjat.

Jag kom till Sverige år 2000, nästan 2 år efter att jag hittade mitt livs kärlek, vilket betyder att i skrivandets stund har jag varit i Sverige snart 16 år.

Jag gick igenom en process för att kunna invandra till det här vackra landet som tog en hel del tid att genomföra. När jag blickar tillbaka på den tiden hade jag inte en susning om vad jag gav mig in på, 23 år gammal, lyckligt ovetande och love sick. Jag hade sålt nästan allt i min ägo, 2 av mina 3 hästar och min Dodge pickup.

Jag landade i Kallinge, med en resväska, en blygsam besparingar i fickan, och ett hjärta och själ full med hopp, kärlek, drömmar och förväntningar. Jag hade gått all in.

Snart efter att jag hade anlänt började jag på SFI, (Svenska för invandrare) fast den första veckan tyckte jag att förkortningen stod för ”Swedish for idiots” och jag kände mig som den största idioten på planeten. Jag gick igenom en daglig rutin av snubblande över min egen tunga, språkliga blundrar och evigt lärande som pågår än idag. Här snackar vi inte grundskolan, utan nivån var mer ”ge mig en napp och en flaska välling så kanske jag kan säga Mamma”. Herregud, ABC, ett två tre, ”Hej jag heter Jason…..tror jag.” och va fan är ÅÄÖ för nåt?” Jag upptäckte att ett svensk ”R” får inte plats i en amerikansk käft, ungefär som att försöka gurgla hydraulolja. Bara att läsa klockan korrekt var helt omöjligt.

Dagen innan var jag en ranchägares son, en cowboy och någon som hade ett igenkännbart namn i min hemkommun i Texas, men helt plötsligt kunde jag inte presentera mig själv korrekt, kunde inte alfabetet och kunde inte räkna till 10, jag förvandlades from ”top shit” till ”cat shit” över en natt. Osmart, onödigt och opraktiskt! Fast det passade perfekt för mig, jag fick trycka på ”reset” knappen på mitt liv.

Idag, nästan 16 år senare är jag lycklig. Är jag rik? Nej, den här resan har kostat mig mark, pengar och så mycket mer som inte går att ta på. Men jag kan sova gott med en lugn själ av kunskapen att jag gjorde nåt för mig själv, jag valde lycka när olycka och elände var billigaste och mest praktiskt ur många andras synvinklar.

Idag har jag jobb, en underbar familj, jag får uppleva min dröm av att skriva till massorna och har i stort sett allt jag behöver. Resultaten av min chansning gör att jag idag framstår som ganska klok, särskilt inför dom som sa att jag var dum i huvudet när jag bestämde mig för att packa väskorna.

Jag som er som är hästägare/hästintresserad har tagit ett medvetet beslut att vara lycklig, att berika mitt liv och det mina vänner är aldrig osmart eller opraktiskt. Hade jag lyssnat till alla de skeptiska rösterna som hörts i mitt liv, gett efter för det som var tryggast hade jag förmodligen haft en tjockare plånbok, men jag hade varit urfattig inombords, vilket väger mest? Det tror jag att ni kan svara på. Rid era hästar, gör det som gör er lyckliga, älska livet, för det är kort. Låt aldrig rädslor eller vad andra tycker stå i vägen för era drömmar! Empty pockets and full hearts är min melodi!

Ha en riktig fin vecka och dag!

Foto: Carina Kvist

Missa inte nästa nummer! Prenumerera nu! www.luckyrider.se/prenumerera