Hova Riddarvecka

Text och foto: Åsa Wikberg

 

I lilla orten Hova arrangeras årligen en medeltidsvecka med Nordens största dagliga riddarkortege och tornerspel. Hovaborna går man ur huse, klär sig i medeltidskläder och inbjuder alla att delta i festen. Riddare med frustande hästar drabbar varje kväll samman i kampen om Svea Rikes krona. I år var det St. Nicolai riddare som stod för riddararrangemanget och varje kväll drabbade riddarna samman för att göra upp om vem som skulle bli dagens riddare. När LuckyRider besökte Hova så blev det ett välkänt ekipage från westerntävlingar som segrade i tornerspelet – Birgitta Freter och Kings Karraz. Men det är inte bara Gittan som till vardags återfinns i westernsadel, faktum är att många westernryttare extraknäckar som riddare… eller om det är tvärtom.

Marknad och gycklare

Få marknader känns så mysiga och genuina som just medeltidsmarknaderna. Här har det mesta av krimskrams fått lämna plats för gediget hantverk och matoset från de många matstånden som erbjuder tidstypiska maträtter ligger som ett tunt täcke över marknadsplatsen. Gycklare och eldslukare underhåller med sina upptåg under tiden som man sippar på en kopp kaffe som förstås serveras i små terrakottakrukor. I barnens riddarland får alla äventyrslystna ungar utlopp för sin energi och när man är less på riddarborgen kan man alltid prova på att skjuta med pil och båge eller satsa veckopengen på åt vilket hål den lilla vita musen ska springa in igenom i råttborgen. Stadsvakten, som med bistra miner patrullerar området, håller ordning på medeltidsfolket och någon stackare kanske hamnar i stupstocken en stund. Blir man helt biten av medeltidsandan finns massor av kläder och attiraljer att inhandla på marknaden och då kan man ju även vara med i paraden som varje afton tar alla marknadsbesökare till riddarspelsplatsen. Hova riddarvecka har blivit ett stående utflyktsmål för många och det är faktiskt en plats där man kan roa hela familjen hela dagen utan att det behöver kosta skjortan.

Underhållning

Tornerspel stammar från medeltidens yrkeskrigare som använde spelen som träningsmoment. Vid 1400-talets mitt hade större delen av Europas adel tagit del av denna idé. Inträdet var gratis för allmänheten, och uppträdanden roade publiken mellan dusterna. Till en början kunde tillställningarna vara både brutala och blodiga, men med tiden blev de allt mer reglerade och Fair play blev ett honnörsord. Dagens tornerspel har utvecklats till en familjeunderhållning och en uppvisning i ryttarnas ridkunskaper och skicklighet med vapen. De har inte längre så mycket med strid till häst att göra.

Starka och vältränare

Vill man bli tornerryttare så gäller det att öva upp balans och precision. En tornerhäst ska ha både bra kondition och ett starkt psyke. De ska vara trygga och stabila på rännarbanan, som arenan kallas, och de måste även palla med all banutrustning som stora flaggor, rasslande kedjor och långa lansar som bryts i bitar. Publiken brukar, påhejade av riddarspelets gycklare, bli väldigt högljudd eftersom en stor del av spelet består just av publikens deltagande. Man ska heja ljudligt på bra prestationer och när en riddare missar så skriker publiken unisont att den är en sopa. Ryttarna ska kunna rida med tyglarna i enhandsfattning, den andra handen behövs för att hantera vapnen.

Grenar

Tornerspel består av ett antal olika grenar som riddarna försöker ta sig igenom med hedern i behåll. Antingen tävlar man en och en eller man mot man. Grenarna är;

Kvintan: Kvintanen är en målfigur med två utsträckta armar två meter över marken. På den ena armen sitter en liten sköld som ryttaren ska träffa med sin lans. På den andra armen hänger ett klot i en kedja. Vid en tillräckligt hård träff kommer kvintanens armar att rotera varvid klotet slungas ut mot ryttarens huvud. För att träffen ska bli godkänd krävs det att kvintanarmen snurrar minst ett varv.

Höga ringar: Vid höga ringar finns en till tre ringar, vars innerdiameter kan variera mellan 15, 10 och 5 cm, uppsatta två meter över marken längs med ryttarens färdriktning. Ryttaren ska med sin lans eller sitt spjut plocka upp så många som möjligt av ringarna och bära dem med sig åtminstone till tiltens bortre ände. (Tilten är det staket som delar av rännarbanan på mitten.)

Markmål: I den här grenen finns ett markmål omkring 15 cm i diameter utplacerat på marken. Ryttaren ska med sitt spjut spetsa föremålet och bära det med sig åtminstone till tiltens bortre ände.

Låga ringar: Vid låga ringar finns tre till fem stycken ringar, vars innerdiameter är 15 cm, uppsatta 50 cm över marken längs med ryttarens färdriktning. Ryttaren ska med sitt svärd plocka upp så många som möjligt av ringarna och bära de med sig åtminstone till tiltens bortre ände.

Figurant: Figuranten är en 110 till 135 cm hög stolpe på vars topp ett kålhuvud eller liknande placeras. Ryttaren ska med sitt sidovapen (svärd, stridsgissel eller hjälmkrossare) träffa kålhuvudet.

Dust: På vissa tornerspel genomförs duster, även kallat man mot man. I en dust rider två ryttare an mot varandra samtidigt och ska försöka träffa den andres sköld/rustning med sin lans.

Samtliga grenar genomförs i galopp och det förekommer även kombinationsgrenar.

Riddarna

Det finns ett tiotal tornerlag i Sverige vilka organiserar sig i Svenska Riddarsällskaps Samarbetsgrupp som även håller SM i tornerspel. Det är övervägande män som rider tornerspel, även om det förstås är en hel del kvinnor också. Alla riddare har sin egen väpnare som i rask takt bistår med rätt vapen under uppvisningarna. Riddare, väpnare och häst är klädd i riddarens egna kläder med personligt vapen. Varje riddare har sitt eget alias. Sveriges äldsta och mest kända riddarsällskap är Torneamentum från Gotland.