Jan Persson

Kan man lyckas i reining utan tillgång till moderna faciliteter som inomhusridbanor med underlag som blandats efter konstens alla regler och tävlingsarenor på en armlängds avstånd? Ja, Jan Persson kan, alltså går det. Om man är tjurskallig nog alltså.

Text och foto: Åsa Wikberg

Det var ett tag sedan LuckyRider besökte Härjedalen men i sommar var det dags igen. Målet för resan var Häljesund som ligger mitt emellan Åre och Östersund, vackert belägen vid Storsjön och med milsvid utsikt över Oviksfjällen.

Här bedriver Jan och Åsa Lindman ridverksamhet och tränar reining.

 

När jag svänger in på gården slås jag av att stället är större än vad jag trott. Timmerhus, ridbana, stallar och ridhus. Allt ser ut att vara i toppskick. Mot mig på gårdsplanen kommer en senig och väderbiten man. Det är Jan Persson. Själva huvudpersonen i den här artikeln.

Gården ligger vackert med hagar som sluttar ner mot Storsjön. Jan och Åsa bor här med familjen som består av barnen Jacquelin 17 år, Julia 12 år och Emil 7 år.

Vi slår oss ner i sommarsolen och låter oss väl smaka av de nybakade bullar Åsa svängt till på morgonen. Med är också Claes Berntner, han började som kund men har blivit som en i familjen och bor numera på gården.

Jone Bixo visade vägen

Som många andra i norra Sverige blev Jan introducerad till hästar och westernridning av en välkänd figur, Jone Bixo. Jone var den första i Sverige som bedrev fjällridning.

– Det var nån bekant som tyckte vi skulle fara och rida en fjälltur med Jone Bixo. Det var ju väldigt roligt, men vi hade noll koll på vad vi gjorde. Sen sen började vi träna kontinuerligt –  vi red där en gång om året i några år, skämtar Jan.

–  Jag köpte en gammal nordis som jag ställde hos Jone. Han var en inspirerande karl. Sedan var det någon westernclinic i den vevan med Per Larsson. Jag hade ju ingen aning om vad en clinic var, men vi var med och sen var man liksom fast, för det var ju riktigt skoj.

Jan var då i 30-årsåldern och hästar var lika med nordsvenska travhästar. Inte konstigt då travet är stort runt Östersund och Wången ligger här.

– På den tiden var det nordsvenskar som gällde. En av mina första hästar var Busan som gick bort häromåret. Hon blev 27 år. En jättetrevlig, superbra travnordis som jag både körde och red. Hon vann allt som fanns att vinna i hela norrland. Jag tror jag har Sveriges högsta reiningscore på henne –  86 poäng. Det var plus 2,5 på allt, säger Jan och hela bordet brister ut i ett gapskratt och börjar spekulera hur han manipulerat den kvinnliga domaren för att få så högt score, då 80 egentligen är det högsta som går få.

– I början var det mest nordisar och nån arab på tävlingarna, men i slutet av Busans karriär var det quarter man vann emot. Vi vann i pleasure och allt. Sen blev hon riddarhäst i Jämtlandicum i sex år. Då åkte vi runt på riddarspel under sommaren, berättar Jan vidare.

Så småningom övergav Jan nordisarna för american quarterhorse och han har aldrig sett tillbaka.

– Den första var ett sto från södra Sverige, henne har min syster fortfarande kvar. Henne var det lite för mycket nerv i så det blev aldrig något av henne. Det var för mycket go i henne för att bli en reininghäst. Men det ändras hela tiden vad man tycker är bra eller dåligt i en häst. Mycket som man var bekymrad om för tio år sedan som en häst gjorde, det fäster man ingen vikt vid idag.

– Ju äldre man blir desto mer förstår man att mycket löser sig och man behöver inte hänga upp sig på om unghästen börjar stöka lite. Men överhuvudtaget är det ett generellt problem att hästar blir stökiga för att de tränas för lite. De äter för mycket och tränas för lite, säger Jan.

Hur kom det då sig att det blev just reining som han fastnade för? Östersund är ju inte känt som ett reiningmecca precis..

– Reining är det absolut roligaste, utbrister Jan. Sen är det ju så mycket träning- och tävlingstillfällen här uppe och många tränare som man kan lära sig av, skämtar han vidare.

– Det fanns inte så mycket annat att satsa på –  ponnyhoppning eller reining. Trikåer det gillar jag inte så då vart det faktiskt jeans som fick gälla. Alla skrattar gott.

–  Jag gillar reiningträningen mer än alla andra träningar när man tränar en häst. I grunden är det samma filosofi jag använder i all träning, vare sig det är en reininghäst en travhäst eller hopphäst. Hästen får göra fel och så visar jag att det är så här vi ska göra. Jag kanske har en ung travare som ska bi storstjärna i Frankrike, men jag tränar den som den skulle bli reininghäst. Med den disciplinen som man sätter på en reininghäst. För det finns inga andra hästar som är så lydiga. Så är det ju, det finns inga andra som kan mäta sig med dem på uppförande, vett och etikett. Samtidigt ska det vara så mycket gas i dem.

-Jag tror att jag har en viss förmåga att träna hästar. Att kunna läsa av varför den gör det den gör. Vet man inte varför kan man bli orättvis mot hästen. Det är också den känslan att veta hur mycket man ska kunna pressa hästen, att kunna läsa av var gränsen går och känna vad som är på gång. Men det tar tid att lära sig rida bra.

Träning och hästis

På gården bedrivs både enskild träning, man tar emot träningshästar och så har man ridlekis, eller som det kallas här ”Hästis”.

– Vi har barn från 6:an och neråt. De kommer med skolskjutsen på eftermiddagen och antingen så hämtar föräldrarna eller så tar de en senare skolskjuts hem. Man kan även ta privatlektioner med Jan och då är det en och en oftast eller som max grupper med tre personer, berättar Åsa som är den som har hand om barnverksamheten.

– Jag är ju lärare och har ridit hela livet, jag är en bra pedagog men ingen hästtränare. Jag har fem bra hästar som Jan tränat upp som vi använder.

– När det är vuxna som börjar rida lektion hamnar man ganska snabbt i att nu får du skaffa egen häst och börja träna, fyller Jan i. Hästar är min grej, jag gillar att träna folk också, men är mer förtjust i att träna häst, berättar Jan som brukar kunna kombinera detta.

– Folk köper ofta en unghäst som de lämnar för inridning. Under tiden får de möjlighet att rida lektioner på våra hästar. Det är ingen idé att sätta en okunnig ryttare på en otränad unghäst. Då tar det sådan tid, blir bakslag och man blir aldrig klar. Det är lite som en fabrik, man ska producera nånting. Hästen kommer hit och den ska bli bra. Jag vill lämna ifrån mig en bra produkt. Ägaren kan väl få klappa på den lite under tiden, men får inte sätta sig på den innan jag säger att nu är du och hästen redo för det.

Jan berättar att det blir mer och mer vanligt att folk lämnar hästen i träning under en längre period för inridning eller tillridning och även att man återkommer år från år.

– Vi får hästar av alla raser, varmblod, halvblod, islänningar och quarter där kunden köpt en dyr häst och sedan vill man ha den ordentligt tränad eller inriden så man lägger en slant på det också. När sedan hästen är en klar ridhäst så kostar ju en bra häst lika mycket som en dålig häst att äga.

–  Nu börjar folk förstå att om man lägger ut pengar på en bra häst så ska man även satsa en slant på att få den till en bra ridhäst. Man upptäcker att det är ganska trevligt att rida en skolad häst, så de lämnas ofta för lite service och rekond. Det blir fler och fler som kommer några månader per år på våren. En del kunder är halvblodsuppfödare som sedan säljer hästarna söderut som hopphästar. Även travhästar lämnas i träning hos Jan för att bli tama, lära sig vett och etikett och bli inkörda.

– Sedan går de vidare till en proffstränare, på Östersundstravet kanske. Är det stökiga unghästar som bråkar så får de ofta komma hit igen efter sommarsäsongen för lite bootcamp, berättar Jan.

– Vi har fått flera kunder som hänger kvar som ofta har en häst i träning. Vi har också kunder som tycker att det är smart att ha hästen uppstallad här på vintertid för då kan man också rida för Janne, berättar Åsa vidare.

Läs mer i LuckyRider 5 2016. Prenumerera här och få Westernkalender, vitaminbok och John Moore DVD!